Europa, en kontinent bestående av många olika nationalstater med egna identiteter, egna traditioner och stortantal olika språk är resultatet av en utveckling som pågått i ca 40000 år. Visserligen börjar inte begreppet Europa användas förrän kring 1300-talet och då främst av kyrkliga digniteter och den styrande eliten. Trots att ca 75% av invånarna beräknas vara kristna är Europa, av idag, den mest sekulariserade regionen i världen. Under andra hälften av 1900-talet i Europa och i huvudsak i norra delen av Europa har den personliga integriteten och den enskildes fri och rättigheter under ansvar för det gemensamma varit vägledande. Man har försökt i mån av resurser och förmåga att strävat efter ett samhälle där ingen lämnas utanför på grund av sjukdom, klasstillhörighet, etnicitet eller arbetslöshet.
Globaliseringen däremot, som likt en löpeld sveper över länder och kontinenter och som företrädes i Europa av den Europeiskaunionen och dess organ, har till syfte att skapa en enda superstat. För detta syfte försvagar man de befintliga nationalstaterna. De sociala trygghetssystemen försvagas, anställningstryggheten urholkas den personliga identiteten och de mänskliga fri och rättigheterna undergrävs. Genom att riva ner och destabilisera förbereder man införandet av en ny ordning som skall byggas på nationalstaternas ruiner emedan de utvaldas skara bestående av den styrande nomenklaturan av politiker och kapitalförvaltare ger sitt tysta medgivande.
Man känner besvikelsens doft sprida sig i det svenska folkhemmet när de folkvalda politikerna övergett allmänheten och blivit ambassadörer för en nyliberalism som bryter med alla de värderingar som bidragit till att bygga upp det svenska samhället. Man missbrukar liberalismen och låter sig styras av de globala storkapitalet. En liberalism som egentligen hävdar att individen är ett mål i sig, inte ett medel för något eller några andra. Individen ska tillåtas styra sig själv, och leva efter sitt eget huvud, för att förverkliga sina egna drömmar och livsmål. Liberalismen är den radikalaste ideologi som finns. Alla andra ideologier tvistar nämligen om vem som ska styra människan och för vilka mål, det kan vara samhällsnyttan, historien, ekologin, klassens, nationens eller rasens välgång. Därför är liberalismen alltid en kamp för människan och hennes frihet mot både höger och vänster, mot både konservativ moralism och socialistisk kontroll, mot både elitmakt och majoritetsdiktatur, mot både nationalstater och globala kontrollambitioner.
Vad är det då för samhälle vi vill leva i? Är det ett samhälle där myndigheterna begår systematiska övergrepp mot de egna medborgarna? Ett samhälle där en omfattande avlyssningen hotat det fria ordet? Ett samhälle där skribenter och författare censurerar sig själva på grund av rädsla för repressalier? Ett samhälle där risken för etniska och socioekonomiska motsättningar kommer att öka och spela i händerna på allehanda profitörer och politiska- liksom religiösa extremister.
En sekterism som sakteligen sprider sig bland de politiska partierna och hotar demokratin kan skönjas. Den politiska dialogen blir nästan omöjlig att upprätthålla. Frågor som uppmärksammas av en och annan, som inte helt tappat den ideologiska övertygelsen på kapitalets altare, tigs ihjäl. Debattartiklar i dagspressen och inlägg på offentliga webbplatser förbli utan svar och kommentarer från de ansvariga. Etablissemanget upphöjer sig och sina ideal och anser sig vara väktare av den enda och rätta livsåskådningen. Mindre marginaliserade politiska idéer och dess företrädare demoniseras både till vänster och höger. De egna misslyckanden tillskrivs alltid någon annan och man vägrar eller till och med saknar förmåga att inse sin egen skuld i det som sker.
Att man misstror statsmakternas avsikter med den omfattande avlysningen som sker är inte konstigt när den Svenska regeringen håller sig passivt till de hackerattacker som riktas mot Europa och Sverige av utomeuropeiska stater. Att den nationella lagstiftningen anpassas efter påtryckningar från andra länder. Att statsmakterna tycks företräda någon annan än den egna befolkningen bli allt tydligare när personer som avslöjar olagligheter i den offentliga förvaltningen blir föremål för brottsmisstankar i stället för att de myndigheter som begått de verkligt allvarliga brotten utreds och ställs till svars.
Man kan ställa sig frågan varför de stora problemen med arbetslöshet, nyfattigdom, utanförskap till följd av sjukdom eller etnicitet, eller den undermåliga skolan, den allt sämre sjukvården och de ekonomiska experimenten med den ökande privatiseringen av skattefinansierade verksamheter inte väcker behovet av att formulera nya lösningar för att förhindra den katastrof som kan skönjas antågande, inte alltför lågt borta, vid horisonten. Ett folk som berövas rätten till privatliv och personlig integritet, ett folk som fruktar sin egen regering och saknar förtroende för rättsväsendet och för den förda politiken är ett folk som, förr eller senare, kommer att söka sig till de mindre konventionella metoderna och idéerna för att återskapa ett samhälle som upplevs som rättvist av flertalet.
//Kari Parman
