Ska partistyrelsen välja en partiledare som företräder vänster- eller högerfalangen eller rent av någon som representerar mitten inom partiet. Intressant kan tyckas men är frågan verkligen så viktig för den socialdemokratiska väljarkåren. Nutid och framtid arbetar inte längre tillsammans inom socialdemokratin och visionära ambitioner saknas. Socialdemokratin har sedan länge slutat att bygga broar mellan samhällsklasserna. Det är stora avgrundshål i broarna. Det är som om kraften är totalt borta i det socialdemokratiska samhällsbygget.

Att partistyrelsen väljer att låsa sig fast i de interna maktbalanserna borgar inte i grunden för en progressiv analys och idéutveckling. Samtidigt som partistyrelsen ska utse en ny ledare för partiet behöver partiet själv skapa det som ska tas över. Det handlar om att skapa en ny politisk agenda. Socialdemokrati är ett begrepp som innebär förpliktelser mot en viss typ av politik. I socialdemokratisk politik bör det finnas en inneboende strävan efter att genomföra en social- och välfärdspolitik som syftar till att ge människor i ett samhälle möjligheter att förverkliga sig själva både socialt och ekonomiskt. Socialdemokratisk politik eftersträvar, med vissa förbehåll, en marknadsekonomi. För att marknadsekonomin med frihandel, fria arbetsmarknader och ekonomisk konkurrens ska kunna fungera optimalt krävs det en lång rad offentliga regleringar.

Lösningen på socialdemokraternas problem kanske finns i den partipolitiska logiken. Socialdemokraterna behöver efter sitt andra raka valnederlag verkligen börja fundera över sin politik och över vilka grupper av människor som de ska representera i samhället. I den partipolitiska logiken ingår det profilering av värderingar och idéer. Det som profilering borde handla om är att visa på skillnader och inte likheter mellan olika partier. För socialdemokraterna har problemet varit tudelat, dels att de försökt vara ett parti för alla och dels att de hela tiden försöker i så stora drag de kan kopiera moderaternas politik. Under den senaste valrörelsen försvann skillnaderna nästan helt för väljarna. I de stora frågorna som sysselsättning, ekonomi och välfärd rådde i stort sett konsensus.

Socialdemokraterna har förlitat sig på opinionsinstituten Sifo och Skop för att för att på effektivast sätt dra upp riktlinjerna för sin politik. Skattesänkningar för pensionärerna är ett exempel på detta. De har helt enkelt ägnat sig åt en vindflöjelpolitik. Finns det ingen opinion i en fråga så driver partiet inte denna, och omvänt om en fråga blir intressant på grund av opinionssvängningar så kan en ståndpunkt snabbt färdigställas. Detta ger identifikationsproblem för de potentiella väljarna, som inte alltid känner igen sig i den för dagen aktuella socialdemokratiska frågan. Grundorsaken till detta virrvarr av ställningstaganden kan, positivt tolkat, kanske finnas i att socialdemokratin vill vara en politik för alla. Det går helt enkelt inte att bygga effektiva politiska koalitioner av för många disparata minoritetsgrupper eftersom dessa oftast har helt motstridiga intressen. I senaste valet skulle till och med två andra partier inkorporeras i den socialdemokratiska visionen.

S går alltså högerut i M: s fotspår på jakt efter en partilinje. Att Mona Sahlin nu väljer att avgå löser inte socialdemokratins problem. De är djupare än så och egentligen inte förknippade med ledarskapet. S efterföljande av M väcker en rad frågor, bland annat när är kopian bättre än originalet. Förnyelsearbetet börjar uppenbarligen i fel ände. Det är visserligen inte fel att fråga vad väljarna vill. Det är inte heller fel att lyssna på folkets röst, men det finns också en anledning till att människor en gång valde att följa socialdemokratin. Socialdemokratin var historiskt sett ett arbetarnas parti. Idag har de konkurrens i den rollen. Även moderaterna kallar sig arbetarparti, och de är dessutom nya och pigga till skillnad från det gamla trötta originalet. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg framstår som läromästare i konsten att representera arbetare. Att det sen knappast finns några traditionella arbetare längre gör inte saken bättre.

S bör inte tävla med M i SM i skattesänkningar. Att M vill ha skattesänkningar är inte konstigt, det finns i deras ideologiska värdegrund, men att S också ska genomföra det är att följa sin läromästare. Socialdemokraterna ska inte vara ett skattesänkarparti. Hur ska två partier som fått samma politik hanteras från väljarnas sida? För socialdemokraternas egen överlevnad som parti gäller det att våga välja att positionera sig gentemot moderaterna. Att välja innebär samtidigt att de tvingas välja bort, men det tillhör spelreglerna i politiken. Det som är prioritering ett för socialdemokraterna är att börja med att avgöra vad medborgarna har för behov i samhället. Sedan är uppgiften att paketera politiken i en helhet för att slutligen kommunicera ut den till medborgarna.  Nu gäller det att göra rätt och göra något eget.

Patrik Wikström