Jag har flera gånger nu fått höra från arbetsförmedlingen att man bara får gå vissa korta utbildningar eftersom det skulle kosta för mycket med längre "bildande" utbildningar. Även läkare verkar följa samma dumsnålhetslag då det gäller rehabilitering "det får inte kosta för mycket". Minimala insatser vad gäller utbildning och rehabilitering. Jag tror vi är många som har uppsökt vårdcentraler pga jobbrelaterad stress som lett till trötthet, nervositet, ångest, sömnproblem. Allt vi får är en burk med piller Sertralin, Zoloft, Efexor Depot, Mirtazapin, Cipramil eller Cipralex. Har vi tur kanske vi får gå i en mindfullness grupp 10 gånger. Sjukskrivningar kostar för mycket men att placera människor i meningslösa arbetsmarknadsåtgärder i flera år, vad kostar inte det?
I läkartidningen finns en artikel "Utmattningssyndrom är lätt att förebygga men svårt att behandla". Företagen respekterar inte Arbetstidslagen. En åkerifirma där jag känner en chaufför talar om att ägaren vill att de ska köra i 90 km/tim istället för tillåtna 80 och inte ta någon paus.
Sjuksköterskor, lärare, konsulter, säljare, it-anställda, barnmorskor, busschaufförer går in i väggen på löpande band och hamnar i arbetslöshet och arbetsmarknadsåtgärder eftersom de bedöms ha arbetsförmåga vilket är i linje med Reinfeldts politik. Efter 450 dagar hamnar man i sysselsättningsfasen, det är ingen som vill anställa "skadade" människor. På tv i dagarna går en dokumentär om Hiroshima med anledning av att det var 70 år sedan USA släppte bomben, en del överlevande berättade om hur de blev stigmatiserade av samhället, ingen ville anställa dem eller ingå i äktenskap med de som var potentiellt döende av radioaktiv strålning.
Politiker och myndigheter verkar inte fatta hur stigmatiserande det är att vara arbetslös i flera år, lida av utmattningssyndrom som borde klassats som arbetsskada för länge sedan och andra kroniska åkommor som hjärntrötthet, fibromyalgi, depression, bipolär etc.
Rehabilitering och mänskligt bemötande lyser med sin frånvaro. Den som är frisk förstår inte den som är sjuk precis som den mätte förstår inte den hungrige. Ett system av invecklade bidrag som ingen förstår och de som förstår det utnyttjar det till max, lönebidrag, nystartsjobb, offenstligt skyddad anställning, särskilt anställningsstöd. Den sjuke och drabbade hamnar i kläm och förnedras till max. Det handlar om mänskligt lidande men tydligen får man i dagens Sverige skylla sig själv om man blir skadad i arbetet. En anställd inom hemtjänsten råkade ut för att brukaren höll på att falla varvid vårdaren reflexmässigt tog tag i denna och något knäckte till i ryggen och ledde till allvarlig långvariga problem. Vårdarens chef sa att hon aldrig skulle försökt hindra brukaren från att falla, därmed överfördes skuldbördan till den anställde.
Hos fas-3 anordnare sitter människor med utbildning, lång arbetslivserfarenhet, utförsäkrade sjuka arbetsskadade. De har blivit placerade där av arbetsförmedlingen vilka bara följer regelverket som de folkvalda politikerna har designat. Det liknar nästan den väloljade byråkratiska organisation som existerade under diktaturer och tysklands nationalsocialistiska regim, de människor med problem som inte har jobb ska "gömmas undan" i lagerlokaler och plågas till döds och passivitet, de är stigmatiserade och ingen vill anställa dem, ingen vill ha med dem att göra trots det politiskt misslyckade budskapet "alla behövs" och "bryta utanförsskap" som Reinfeldt, Littorin, Kristersson, Hägglund, Olofsson, Björklund med sina medarbetare designade. OCH tyvärr har inte de röd-gröna än så länge lyckats ändra på systemfelet, minoritetspartier som de har blivit tack vare svenska medborgares inkompetens i politik och samhällskunskap.
//Nia
