Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

I koma

Läsaren Alfonso Ambrossi blev berörd av porträttet av Martha Ehlin, och vill dela med sig av en dikt.
Publicerad 30 januari 2014, kl 09:00

En minut av tystnad
till livet som dog försäkrande
att någon annans hjärta kunde slå

Skål för döden
som väntar ensam i väntrummet
medan vi firar livet
livet som tillhör tiden
tiden som tillhör…
inte mig

Man blundar ett par sekunder
en minievighet
Duvor - konsumbuss
Borkan - Vilhelmina

Anna-Karin Anna-Stina
vatten - vind - ögon
Anita – mamma - du
midsomrar i Moraby
lilla huset på prärien
Sigurds ristning
Yggdrasil
korv med bröd vid hamnen
 
Vinden susar vid öronen och gråter
medan hjärtat slår om
och om om om om om
eller är det godståget
som passerar bakom sjukhusets
godsmottagning?

Det är otäckt att tänka
att det finns djur
som anpassar sig till buller
förorenad luft
vatten och barn
Det är skrämmande
nästan som livet

Jo
det måste vara godståget
fyllt med lördagsgodis
ballonger serpentiner
aprikoser apelsiner
karameller tuggummisar
och exotiska frukter
exotiska fåglar
som susar vid öronen
eller
är det du som visslar?
 
Vaken
vaken som första natten i din famn
äppelkinder
pariserhjul
sockervadd
hand i hand
Får jag sova lite till?

Röster som tisslar och tasslar
regnet pimplar utanför fönstret


I koma?
Ligger jag i koma?
Nej jag är lite trött bara
men dig hör jag väl
du är min bästa vän
min lärare
och min lärjunge

Min natt vandrar hemlös
snälla hjälp
lämna mig inte ensam
 
En minut av tystnad till döden
som somnade om
i väntrummet
 
Skål för hjälten!
som donerade sitt hjärta
och försäkrade att mitt hjärta
kunde slå om och om om om om
om om om om om om om om
om om om om om om
om om om om
om om
om

 

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson