Ungdomar ser ju ofta med öppna och oförfalskade ögon. Men oj vad jag bedrog mig. De var ­alla ekon av sina äldre partikamrater och partier. De var med andra ord redan gamla. Den socialdemokratiske kandidaten försökte utan minsta skam, försvara och rättfärdiga socialdemokraternas och LO:s svek beträffande Lavaldomen och kollektivavtalsrätten. Han försökte till och med påskina att Lissabonfördraget gagnade arbetarna!

Att höra den liberala företrädaren var som att lyssna på en ­extrem nyliberal där rörligheten vad beträffar kapital, varor, tjänster och individer var så nära man kunde komma paradiset.

Ingen av dem tycktes känna till att vi är på väg att få ett nytt proletariat i Europa därför att arbetarnas rättigheter alltmer försvinner och kapitalets rättigheter ökar i samma takt. Fullt i klass med det Mexikanska lantarbetarproblemet. Att till exempel bara i Litauen 100 000 kvinnor och män närmast lever som slavar för svältlöner i olika av EU:s länder medan deras barn i stort sett går där hemma vind för våg. Men samma gäller för ett flertal andra länder också.

Att höra samtliga kandidaters okritiska anammande att EU skall sköta miljöpolitiken och påstås göra det bra är skrämmande. EU som är ett extremt marknadsliberalt projekt motverkar ju på grund av detta allt som har med klimat och miljö att göra. Jo visst talar man mycket om koldioxiden, men för övrigt?

I dag öser man ut biljoner euro för att medborgarna skall konsumera, konsumera och konsumera. Jordbrukssubventioner till jättelika ko- och svinbesättningar som på några år har förgiftat marken miltals omkring. Var finns rösterna för ­lokalt odlade baslivsmedel i små och medelstora företag. Som i sin tur skulle minimera transporter, som är en av de verkligt stora bovarna när det gäller utsläpp av koldioxid.

Man låtsas tom att parlamentet har makt och att EU är en demokrati när det i stället är en icke folkvald församling (EU-kommissionens tjänstemän) som bestämmer i alla viktiga frågor. Om okunskapen beror på ungdom, enbart karriärsträvande eller en partitrogenhet in absurdum vet jag inte men jag skulle vara den siste att ge någon av dessa min röst.

I ärlighetens namn måste man erkänna att Sven Bergström och Junilistans Åsa Sundh var de mest sakliga och realistiska. Det som kanske mest skrämmer är avsaknaden av vetgirighet om hur EU-fungerar och har fungerat samt kunskap och ilska över korruptionen i Unionen. Den här typen av "debatt" är menigslös så länge åhörarna inte får ställa panelen till svars för all otillförlitlig, ja till och med osann retorik.