Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Fråntagna en rätt

Jag har förmånen att tillsammans med många andra Unionen medlemmar att få tillhöra kollektivavtalet: Almega Tjänsteförbunden - Serviceentreprenad- och Specialserviceföretag samt Säkerhetsföretag. Dvs. ett kollektiv som alla andra avtal om det inte vore för den punkten att vi arbetstagare under detta avtal har tagits ifrån rätten till att ens uttala oss i förekommande lönesamtal.
Publicerad 6 maj 2014, kl 14:21

I mitt och mina kamraters fall så innebär detta att vi får acceptera hur arbetsgivaren sätter lönen utan att ens få ge vår syn på saken. - I den värld som jag och mina kamrater levt i tidigare så var det först utvecklingssamtal som sedan lades till grund för ett nytt samtal beträffande hur lönen skulle sättas.

Det som jag inte förstår i sammanhanget är att vi arbetstagare betalar relativt mycket pengar till ett fackförbund som säger sig ha "proffsförhandlare" och sedan låter man X-antal drabbade medlemmar bli fråntagna en rätt, vilket jag har sett varit en självklar rättighet, att ens få samtala om lönesättningen.

Nu vet jag att de som arbetar med avtalen inom förbundet troligen säger att det jag skriver inte alls är meningen och att det inte alls är så m.m. men jag tycker i så fall att de ska bege sig ut till min arbetsplats och höra hur arbetskamrater (och jag själv) upplever situationen med anledning av vad förbundets förhandlare gått med på att acceptera.
//"Ledsen" 

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson