Finns det, i ett framtida Sverige, en plats för offentligt ägande?

Denna nationella debatt har sammanfallit med en internationell diskussion om "statens återkomst" som ägare av bolag. Statliga investeringsfonder (så kallade sovereign wealth funds) och statskontrollerade bolag, ofta baserade i auktoritära stater, har blivit alltmer inflytelserika spelare i den globala ekonomin. Vi ser redan hur utländska bedömare nu hävdar att statliga bolag inte bör ses som vilka tillgångar som helst - utan även som utrikes-, säkerhets-, och energipolitiska aktörer.

De två debatterna har dock ännu inte lett till progressiva och framåtblickande analyser av det offentliga ägandet i Sverige. Alternativ till bolagisering och privatisering har lyst med sin frånvaro i debatten.

Nuvarande modell för offentligt ägande - vinstutdelande aktiebolag ägda och kontrollerade av staten - håller på att mista sin legitimitet. I både Sverige och i utlandet har denna modell visat sig ge upphov till såväl godtycklig maktutövning från regering som kommersiell rovdrift. Ibland har bägge fenomenen uppstått samtidigt, i samma bolag.

Under våren har problemen med denna traditionella modell för offentligt ägande belysts. Katt-och-råtta leken mellan regering och företagsledning i fallet Svenska Spel, samt diskussionen om skenande VD-löner och brist på mångfald inom statliga bolags styrelser är exempel på problemen. Återkommande kritik kring bristande samhällsansvar har minskat tilliten till dessa företag: I mätningar publicerade av SOM-institutet vid Göteborgs Universitet kan man utläsa att de statliga bolagen tillhör de företag som medborgarna litat minst på under senare år.

Det mest problematiska bolaget är Vattenfall, som levererar rekordvinster till staten, finansierat av höjda elpriser. Paradoxen i sammanhanget är att företaget i slutändan ägs av de frustrerade elkunder som uppenbarligen saknar kanaler för att påverka styrningen av verksamheten. Denna upplevda brist på medinflytande visar sig även i kritiken av företagets massiva utbyggnad av kolkraft och tvångsförflyttningar av byar i utlandet.

Vattenfall som offentligt bolag är således på väg in i en legitimitetskris. I takt med att diskussionen om klimatutmaningen kommit igång på allvar ställs ägarfrågan på sin spets: Har det offentliga ägandet något existensberättigande om Vattenfall agerar som vilket energibolag som helst?

Samtidigt behövs det offentligägda Vattenfall. Klimatfrågan har tvingat oss inse att vi nu behöver företag som går i bräschen för omställningen till förnyelsebar energi. Vattenfall skulle kunna vara detta företag, till gagn för såväl framtida generationer som svensk industri. Givet den alltmer "säkerhetiserade" energiförsörjningen i Europa finns det dessutom utrikes- och säkerhetspolitiska skäl att värna Vattenfalls legitimitet som offentlig-kontrollerat bolag.

I sken av ovanstående är det rimligt att ifrågasätta huruvida Vattenfalls styrning är lämplig för att organisationen skall kunna leva upp till de utmaningar som väntar. Men vad är då alternativet?

Storbritannien har under de senaste åren börjat experimentera med så kallade Public Interest Companies. Målet med dessa "allmänintressebolag" är att sammanföra

• den säkring av allmänintresset som finns inom den offentliga sektorn, och
• den intressent-baserade organisationsstyrning som återfinns inom civilsamhällesorganisationer,

med

• den effektivitet och det självbestämmande som utmärker ett privat bolag.

Dessa mål uppnås genom att bolaget struktureras som ett icke-vinstutdelande bolag, där styrelsen består av en bred samling intressenter. Långsiktighet och värnande av allmänintresset byggs på så vis in i bolagsstrukturen, vilket i sin tur möjliggör att företagets ledning och anställda kan ges ökat självbestämmande över den operativa driften av bolaget. Regeringen får alltså mindre att säga till om i den operativa driften, vilket kompenseras av att allmänintresset är "låst": Företaget kan inte omvandlas eller säljas till vinstutdelande företag.

Utländska exempel på sådana allmänintressesbolag är brittiska Network Rail (motsvarande Banverket), walesiska Glas Cymru (vattenförsörjning), och kanadensiska NAV Canada (motsvarande Luftfartsverket). Ett allmänintressebolag anpassat till svenska förhållanden skulle kunna byggas utifrån associationsformen "aktiebolag med begränsad vinstutdelning", som blev tillgänglig i januari 2006.

Vattenfall som allmänintressebolag skulle vidare ha en bredare samling intressenter - exempelvis kunder, miljöorganisationer, och det alltmer miljömedvetna näringslivet - representerade vid styrelsebordet. Därutöver skulle nya åtgärder för att skapa förbättrad transparens, såväl som ett förfarande för fastställande av samhälls- och miljörelaterade nyckeltal för företagets prestanda, införas.

Allmänintressebolaget Vattenfall skulle kunna intensifiera omställningen mot förnyelsebar energi, möta nya energipolitiska utmaningar - och återge det offentliga ägandet dess legitimitet.

Karl Palmås
Forskare, Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet

Carl Schlyter
EU-parlamentariker (mp)