Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Att leva sitt liv i hundra knutar kostar

Anita Svedin på Hisingen i Göteborg är en av dem som blivit utförsäkrade från försäkringskassan och som inte kunnat komma tillbaka till sitt jobb.
Publicerad 3 augusti 2015, kl 13:25

Hon levde ett liv i hundra knutar, jobbade som systemutvecklare (datorer) och tjänade hyfsat. Stressigt och krävande. Dessutom var hon ensam med två barn.

 För åtta år sedan kom första smällen. Hon var trött och orkeslös och slutade sova. Det blev sjukskrivning, sedan tillbaka till jobbet igen. 2004 blev hon sjukskriven igen, gjorde en kärlkransoperation - och sedan dess har hon inte kunnat arbeta.

 - Jag var på ständigt högvarv, hade enorma sömnproblem och åt sömntabletter utan att det hjälpte, säger hon.

 Diagnos: utmattningsdepression.

 Anita gick sjukskriven till 2008, då hon miste sin sjukersättning.

 - Nu lever jag på sparade pengar. Utan mitt sparkapital vet jag inte vad - då skulle jag vara helt desperat eftersom jag inte får pengar någonstans, säger Anita Svedin.

 Vad får du för hjälp?

 - Läkarna kan inte göra något annat än att skriva ut medicin, men den hjälper inte. När jag ber dem skriva ett sjukintyg till försäkringskassan, säger det att "det är ingen idé längre."

"Regeringen låtsas"

 Får du någon rehabilitering?

 - Nej, det pratet är bara trams från regeringen. Vi är många som inte får någon rehabilitering. Regeringen låtsas som om det finns hjälp till alla som blivit sjuka och utförsäkrade, säger Anita Svedin.

 Hon säger att hon har hört att Fredrik Reinfeldt, i sin regeringsförklaring, påpekade att han bytt socialförsäkringsminister (Ulf Kristersson) och att man ska se över reglerna.

 - Å andra sidan brukar Reinfeldt försvara reglerna och säga att de sjuka äntligen har fått hjälp. Det är rena lögner. Nu ska reglerna visst finjusteras på något sätt. Men jag är skeptisk. Det finns ingen anledning att tro på det om regeringen har sagt något annat i två år, säger Anita Svedin. Källa: expressen
//justitia

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson