Låt oss ta tjuren vid hornen direkt. Enligt SIFO:s senaste mätning (okt 2011) har S halkat ned på 25,5  procent  i väljarstöd. Samtidigt föredrar 68 procent Reinfeldt som statsminister.  Är loppet redan kört inför valet 2014? Vårt svar är nej - under vissa förutsättningar. Med tanke på alla negativa kommentarer till den dagsaktuella situationen kan det vara nyttigt att lyfta blicken och peka på några långsiktiga trender.

Låt oss börja med att ge oss på den dominerande borgerliga problemformuleringen som dominerar den politiska debatten. Låt oss kalla denna för "medelklassanalysen". Den s k medelklassen förutsätts betrakta samhället huvudsakligen utifrån ett konsumentperspektivet (inte från den arbetande producentens). Medelklassen förutsätts också vara nästan enhetlig (inte uppsplittrad i skikt av löntagare med olika livsvillkor) samt ha borgerliga värderingar. Analysen understryker hur få arbetarna blivit. För att vinna val måste partierna vinna denna medelklass, vilket kräver att partierna vrids åt höger. Detta tänkande förs fram inte minst av högerfalangen inom S.

Mot medelklassanalysen ställer vi istället en annan "berättelse". Den handlar om industrins betydelse för ekonomin och industrins koppling till det övriga samhället. Låt oss belysa detta i siffror:

 - Värdet av exporten motsvarar idag ca 50 procent av hela BNP, det är dubbelt så högt som 1970, och en av de högsta andelarna i världen. Tiden har gjort Sverige mer export/industriberoende.

- Tillverkningsindustrin svarar för ca en tredjedel av det förädlingsvärde (eller nyskapade värde) som räknas in i BNP.

- När det gäller forskning och utveckling (FoU) inom landet står företagen för 65 procent (staten 25 procent); huvuddelen ligger inom el-, optik-, transport och läkemedel.

- Värdet av varuexporten ökade fyra gånger mellan åren 1965 och 2005.

Arbetarrörelsen kan återta det politiska initiativet. Men då måste S sätta fokus på industrins roll och med dess hjälp "spränga" medelklassanalysen. Det var industrins styrka som la grunden för tre avgörande beståndsdelar i välfärden: a) trygghetssystemen vid bl a sjuk- och ålderdom, b) utbyggnaden av offentlig service [vård-skola-omsorg], c) möjligheten att föra en politik för arbete åt alla. Och välfärden bygger på industrins styrka än idag - mer än någonsin. Försvinner industrin dras mattan undan för välfärden. Denna grundläggande insikt saknas i hela den politiska debatten. Det har skett en fördumning. Denna fördumning har drabbat arbetarrörelsen hårdast. Och bara fackföreningarna kan ställa produktionen i centrum igen.

Genast reser sig invändningarna: men arbetarna är ju så få - vi får inte stöta bort "medelklassen". Oh, heliga enfald! Då industrin sätts i centrum visar det sig att arbetare och tjänstemän har ett gemensamt intresse genom att de är producenter. Tvärtemot "medelklassanalysen" visar det sig att producenterna både är uppdelade i många olika skikt - samtidigt som de har ett starkt inbördes beroende, med industrin som gemensam nämnare.

Industrin har den ekonomiska tyngden. Men industrin utvecklas inte i ett vakuum. Dagens och framtidens industriarbete kräver utbildning. Samt forskning och utveckling (FoU). Industri- robotar kräver kunskaper om datorer. Instruktioner kräver ofta kunskaper i engelska. Sambandet mellan arbetare/tekniker, inom varuproduktion, och lärare som producerar utbildning blir uppenbart. Detsamma gäller för FoU. Dessa olika producenter behöver varandra. Utan export inga pengar till utbildning och FoU. Utan utbildning och FoU hänger inte industrin med. 

Såväl producenter av varor och utbildning blir sjuka. Vård krävs för att komma tillbaka i arbete. Det ömsesidiga beroendet mellan producenter av varor, utbildning och vård är också uppenbart. Dessutom blir alla äldre och behöver omsorg. Producentperspektivet spränger den konsumentbaserade medelklassanalysen. Men det visar också på ett ömsesidigt beroende - producenterna emellan. Detta öppnar för allianser mellan varuproducerande arbetare och arbetare som producerar utbildning, vård och omsorg. Men för att detta ska kunna göras tydligt måste industrin sättas i centrum. Det måste också tydliggöras hur nästan alla yrkesgrupper bidrar till, och beroende av, industrin. Vill S återta initiativet i samhällsdebatten kan partiet inte kapa banden till LO. Istället bör de utökas till TCO. Och även grupper inom SACO. Istället för en passiv anpassning till en abstrakt medelklass som borgerligheten påstår innebär högerpolitik krävs en aktiv allians producenter emellan. Istället för att kapa banden till facket krävs allianser över ofta konstlade fackliga gränser. 

För det finns behov av allianser. Sverige håller nämligen på att avindustrialiseras. Detta är inte bara en fråga för LO:s medlemmar utan för alla producenter. År 2008 fanns det 1,6 miljoner anställda i de svenska storföretagen (oftast industriföretag). Detta är en ökning med 30 procent på drygt 20 år. Men jobben ökade utomlands! I Sverige däremot minskade jobben inom industrin med 270 000 under samma period. Vem ska bestämma var investeringarna göras? Men det är inte bara var investeringarna görs som är problemet. Det är också förhållandet mellan investeringar och aktieutdelning. Facktidningen Dagens Arbete kartlade utvecklingen inom tjugo av de största svenska industriföretagen åren före krisen 2008. En skrämmande förändring uppdagades. År 2006 var investeringarna dubbelt så stora som utdelningarna. Fem år senare var aktieutdelningen nästan dubbelt så stor som investeringarna. Det handlar uppenbarligen också och makten över vinsterna.

Låt oss avrunda: Ingen kan säga om S vinner valet 2014. Men arbetarrörelsen kan komma igen. Detta kräver dock att den höger inom socialdemokratin som vill kapa banden till facket slås tillbaka. Istället måste facket sätta tonen. Sedan blir uppgiften att återta initiativet i debatten. Här gäller det att visa på den gemensamma nämnaren för a) arbete åt alla, b) finansieringen av trygghet för arbetslösa, sjuka och gamla, samt c) kvaliteten inom skola-vård-omsorg. Denna nämnare är industrin. Men de privata ägarna sköter inte denna sektor som hela samhället är beroende av på ett acceptabelt sätt. Precis som på 70-talet i samband med debatten om löntagarfonderna måste frågan ställas: vem ska kontrollera vinsterna. Framtiden kommer att se annorlunda ut om vinsterna går till aktieägarna och satsas i länder där lönerna pressas i botten via diktatur.

För arbetarrörelsen är uppgiften att se till att bygga allianser utifrån producentperspektivet. Och att vinsterna investeras för nästa industriella generation, på framtiden miljövänligare transportsystem och på en upprustning av nedgångna bostadsområden. Det handlar åter om makten över produktionen. Mot denna bakgrund kommer många fler att verkligen kämpa för ett maktskifte 2014 än vad dagens opinionssiffror anger.

Andreas Löfdahl
metallare Volvo LV Umeå

Åsa Eriksson
undersköterska äldreomsorgen, Kommunal

Jan Hägglund
Handelsmedlem, ledamot kommunfullmäktige Arbetarpartiet