Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Alla mynt har två sidor, så även Gnosjöandan

Dr Gorg Mallia från the Centre for Communication Technology, University of Malta föreläste på ett föredömligt och mycket informativt sätt om sin personliga tolkning av begreppet Gnosjöandan på avslutningskonferensen för projektet Attraktiva Gnosjö och Hillerstorp på hammargården i Gnosjö den 22/4 2013.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Som åhörare kan man emellertid reflektera över ämnet och nyansera diskussionen kring Gnosjöandan, ett varumärke som med sin enkelhet övertygar och uppfattas av många som något positivt, ett sätt att leva och verka i vårt samhälle, ett framgångsrecept för industrin på orten och som ett föredöme för andra orter som vill lansera sitt varumärke.

Visst har vi som Gnosjöbor mycket att vara stolta över. Vi är unika på ett antal olika plan, historiskt sett har arbetslösheten varit låg och kreativiteten är och har varit ett utmärkande drag hos en Gnosjöbo. Det är också viktigt att vi som Gnosjöbor fortsätter att utvecklas i takt med vår omvärld utan att förlora vår identitet. Vi måste förstå vikten av att marknadsföra begreppet Gnosjöandan. Samtidigt får vi inte glömma vårt historiska arv och vår tacksamhet till de generationer som lagt grunden till det som vi idag kallar Gnosjöandan. Den frikyrkliga traditionen har spelat en avgörande roll för bygden och dess utveckling, sammanhållning och kamratskap som uppstått till följd av kyrkliga aktiviteter har svetsat samman lokalbefolkningen till ett fungerande kluster i regionen.

Alla mynt har dock två sidor, så även Gnosjöandan. Därför är det av yttersta vikt att även de mindre smickrande aspekterna lyfts fram och belyses. Trotts att den kyrkliga påverkan på den småländska landsbygden fört med sig en del positivt har den också resulterat i ett lågintensivt förtryck. De strukturella orättvisorna på Gnosjöbygden delar invånarna i två delar inom yrkeslivet. Dessa missförhållanden som förekommer mellan företagarna och de anställda, bottnar till stor del i att de anställda, historiskt sett, till huvuddelen bestått av familjemedlemmar, släktingar och grannar. Med andra ord människor som man känner väl även privat. Detta har sedan, ibland omedvetet men alltför ofta även medvetet, utnyttjats av företagsledarna. Grumliga lojalitetsband, som gjort löneförhandlingar svåra om inte omöjliga, har lett fram till en ojämn och orättfärdig förmögenhetsfördelning.

På det privata planet kan man i allmänhet känna igen en Smålänning och i synnerhet en Gnosjöbo på dennes ovilja att beblanda sig med utsocknes och inflyttade. Gnosjöbon är svår att komma in på livet. Trots att alla känner alla har de flesta av de inflyttade invånarna i Gnosjö aldrig varit hemma hos en infödd Gnosjöbo och vise versa. Har man inte gått i skolan tillsammans, varit med i samma idrottsförening eller medlem i samma församling blir umgänget mycket formellt och ytligt. Så länge en kulturell segregation råder i arbetslivet och på fritiden kommer det att vara mycket svårt att locka och integrera fler invånare till orten.

Genom att tvätta bort låglönestämpeln och införa konkurrenskraftiga löner i regionen är kanske det bästa sättet att främja och marknadsföra Gnosjöandan bland de breda folklagren, och förmå människor till att flytta till vår unika del av Sverige. Vi måste också öppna oss och bli en aning mer sociala och på allvar försöka lära av varandra oberoende från vilken del av landet eller världen vi än må komma.

Kari Parman

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson