Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

40 arbetslösa per anställd på arbetsförmedlingen

Totalt uppgick antalet arbetslösa personer till 432 300 personer (källa ekonomifakta). Med tanke på att Arbetsförmedlingen har 12000 anställda går det knappt 40 arbetslösa per anställd på arbetsförmedlingen vilket är lite intressant.
Publicerad

Arbetsförmedlingen slussar vidare de flesta arbetslösa till anordnare och eventuella praktikplatser. De med läkarintyg och ungdomar under 26 år får mer stöd än de som anses tillräckligt friska.  36.000 människor plågas hos Fas3-anordnare och flertalet kommer att få plågas i några år till eftersom sossarna är handlingsförlamade.

Den som gillar FAS3 och andra arbetsmarknadsåtgärder är nog inte riktigt frisk i knoppen. Fotboja skulle vara ett bättre alternativ. Dessutom är det miljarder ur statskassan, skattebetalarnas egna pengar, allas pengar, som går till att finansiera denna "milda" tortyr som bland annat innebär att det är kört att åka utomlands med familjen.

223 kr i månaden får de som har lägst ersättning, lika mycket få FAS3 anordnaren.

Den som har tur kan få max 680 kr i månaden om man har varit med i A-kassa, men man lever farligt om man inte följer regelverket, en Ålandskryssning eller missad sjukanmälan och du åker ner till 300 kr. Så var det med den svenska modellen, den försäkring som ska träda in för den som blir arbetslös. Talar vi sjukdom och utbrändhet så är det bästa att lägga sig ned och dö istället för att ha med Arbetsförmedling, Försäkringskassa, Vårdcentraler att göra. Kompetensen är obefintlig eller är det regelverket...vi bara lyder? Politikern bestämmer var gränsen för sjukdom ska gå i Sverige. Handlar det om arbetsskada är det ännu mer komplicerat, allt som kan skyllas på barndom relation, privatliv är orsaken till arbetsskadan inte arbetet. Om du ramlar ned från en byggnadsställning beror det på att du hade en dålig barndom, skilda föräldrar eller kommer från ett krigshärjat land vilket gjorde dig ofokuserad. Eller för att inte ta ett mer konkret exempel, en utredare sa att "du får skylla dig själv att du har fått ryggproblem, du skulle aldrig försökt hindra patienten från att falla".

Räkna ut nu alla allianspolitiker vad Ni har åstadkommit i Sverige, "arbetslinjen", "alla behövs", hade det kanske varit fler arbetslösa om Ni inte lyckats fixa några låglönejobb!? OCH Sossarna mfl, det borde inte ta så lång tid att få människor att må bättre, ge arbetsmiljöverket mer resurser för att förebygga skador och ohälsa, ge arbetslösa större möjligheter att utbilda sig, ge sjuka större möjligheter till rehabilitering. En FAS3-anordnare håvar in 60000 kr på en utbränd person som inte får bli sjukskriven i dagens Sverige, hur logiskt är det? Vilka signaler ger det till andra?

Danmark och Norge har lägre arbetslöshet än Sverige, 6 resp drygt 4 procent.

Visst..det är värre i Spanien & Grekland men ska vi verkligen behöva jämföra oss med "värsta sorten".

Om vi ser tillbaks till Sverige 30 år sedan och längre så känns det som att allt har blivit värre. Svårare att få jobb, rehabilitering. Ökad kontroll med IT-system, handläggare, arbetsförmedlare som kontrollerar. Självmordsbenägenheten ökar!
//Olle

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman