Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Varför gå över ån efter vatten?

Ett valår närmar sig med stormsteg och facken är nere för räkning.
Lars Jonsson Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Lågt förtroende, politiska bakslag, varsel och mediedrev mot fackliga företrädare sätter press på fackförbunden att samla sina styrkor för att kunna bli en stark röst inför valet.

Flera fackförbund vänder blickarna mot det stora landet i väst för att i Obamas valkampanj finna verktyg för att stärka sina positioner. Men facken behöver inte gå över ån för att hämta vatten. I grannlandet Norge finns ett betydligt mer relevant exempel på hur facket kan bli en valrörelses viktigaste aktör.

Inför valet 2005 skickade norska LO ut en enkät till 850?000 medlemmar. Utifrån de 155?000 förslag som lämnades in skrev LO ett politiskt program med tio punkter. Därefter uppvaktade de alla partier med sina krav samt kartlade och presenterade hur politikerna ställde sig till medlemmarnas åsikter. Sjuklön och pensioner var två av de frågor som prioriterades i dialogen med partierna.

Kampanjen gav resultat och de fackliga frågorna låg högst på agendan i valrörelsen. Fackens krav var något politikerna tvingades att förhålla sig till och LO fick inflytande även efter valet. Organisationens ordförande Gerd-Liv Valla utsågs till landets mäktigaste statsråd av tidningen Dagsavisen, trots att hon inte satt i regeringen.

Vad som skedde i Norge var att facket tog initiativet, de reagerade inte på partiernas eller arbetsgivarorganisationernas politik. Samtidigt lyckades de norska facken mobilisera medlemmarna. Politisk debatt skapades bland gräsrötterna och de såg med egna ögon att facket kan påverka i viktiga frågor.

Svenska förbund måste bli bättre på att sätta agendan och påverka politiken, i stället för att i efterhand reagera på andras förslag till politiska förändringar. Det är särkilt viktigt nu när varslen står som spön i backen. I en ekonomisk kris av historiska mått är en aktiv arbetsmarknadspolitik och en stark utbildning centrala instrument, med stor betydelse för svenska arbetstagare. Inom dessa områden saknas en stark facklig röst med egna förslag.

Svenska förbund skulle få ut mer av att använda Norge som förebild, i stället för att gå i samma fälla som många andra ideella organisationer och ägna tid åt att diskutera vilken roll de sociala medierna Twitter och Facebook spelade i Obamas valkampanj. Genom att tillsammans med medlemmarna formulera och driva en kraftfull politik inom fackliga politikområden kan facken visa att de levererar. Med resultat att visa upp får facken ökat förtroende och fler medlemmar.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA