Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Varför gå över ån efter vatten?

Ett valår närmar sig med stormsteg och facken är nere för räkning.
Lars Jonsson Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Lågt förtroende, politiska bakslag, varsel och mediedrev mot fackliga företrädare sätter press på fackförbunden att samla sina styrkor för att kunna bli en stark röst inför valet.

Flera fackförbund vänder blickarna mot det stora landet i väst för att i Obamas valkampanj finna verktyg för att stärka sina positioner. Men facken behöver inte gå över ån för att hämta vatten. I grannlandet Norge finns ett betydligt mer relevant exempel på hur facket kan bli en valrörelses viktigaste aktör.

Inför valet 2005 skickade norska LO ut en enkät till 850?000 medlemmar. Utifrån de 155?000 förslag som lämnades in skrev LO ett politiskt program med tio punkter. Därefter uppvaktade de alla partier med sina krav samt kartlade och presenterade hur politikerna ställde sig till medlemmarnas åsikter. Sjuklön och pensioner var två av de frågor som prioriterades i dialogen med partierna.

Kampanjen gav resultat och de fackliga frågorna låg högst på agendan i valrörelsen. Fackens krav var något politikerna tvingades att förhålla sig till och LO fick inflytande även efter valet. Organisationens ordförande Gerd-Liv Valla utsågs till landets mäktigaste statsråd av tidningen Dagsavisen, trots att hon inte satt i regeringen.

Vad som skedde i Norge var att facket tog initiativet, de reagerade inte på partiernas eller arbetsgivarorganisationernas politik. Samtidigt lyckades de norska facken mobilisera medlemmarna. Politisk debatt skapades bland gräsrötterna och de såg med egna ögon att facket kan påverka i viktiga frågor.

Svenska förbund måste bli bättre på att sätta agendan och påverka politiken, i stället för att i efterhand reagera på andras förslag till politiska förändringar. Det är särkilt viktigt nu när varslen står som spön i backen. I en ekonomisk kris av historiska mått är en aktiv arbetsmarknadspolitik och en stark utbildning centrala instrument, med stor betydelse för svenska arbetstagare. Inom dessa områden saknas en stark facklig röst med egna förslag.

Svenska förbund skulle få ut mer av att använda Norge som förebild, i stället för att gå i samma fälla som många andra ideella organisationer och ägna tid åt att diskutera vilken roll de sociala medierna Twitter och Facebook spelade i Obamas valkampanj. Genom att tillsammans med medlemmarna formulera och driva en kraftfull politik inom fackliga politikområden kan facken visa att de levererar. Med resultat att visa upp får facken ökat förtroende och fler medlemmar.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Den reformerade lagen om a-kassa slår hårt mot arbetslösa. Till hösten kliver jag av kraven och lever på sparpengar, skriver Eddy Nehls. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det som skrämmer mig, som blev arbetslös i februari i år, efter närmare 30 som anställd, är att den nya lagen om arbetslöshetsersättning utan att möta särskilt mycket kritik, kunde lanseras som en förbättring, trots att den är misstänkt lik en lag som reglerar försörjningsstöd.

Det största hotet mot min egen frihet just nu är a-kassan som jag betalat till i alla år, i tron att det var en trygghetsförsäkring som skulle ge mig ett golv att stå på om jag mot min vilja blev arbetslös. 

Jag trodde i princip att det skulle vara en formalitet, men först tvingades jag sväva i ovisshet i fem veckor innan jag fick min ansökan om ersättning godkänd. Sedan jag fick vänta ytterligare fyra veckor på besked rörande min överklagan av beslutet att neka mig möjligheten att ha kvar min F-skattsedel som bisyssla. 

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten och tacka nej till uppdrag. Det känns galet; inte minst med tanke på att firman skulle kunna hjälpa mig att få en ny anställning. Att tvingas till passivitet och ”staplande av bidrag” av ett regelverk skapat av politiker som hävdar att det är just detta man ska sätta stopp för om man får mandat att styra vårt land i fyra år till, känns minst sagt märkligt. Vad hände med arbetslinjen?

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten

På a-kassans hemsida står det att man kan ansöka om att få sitt företag godkänt som bisyssla, vilket jag gjorde. Jag hade inte sökt om jag inte var övertygad om att verksamheten uppfyllde kraven. Men så är det alltså inte. ”Lagen är tydlig” sa handläggaren som jag talade med. När jag googlade för att själv bilda mig en uppfattning ser jag att i den nya lagen har begreppet bisyssla raderats, vilket gör beslutet begripligare. Texten på hemsidan har dock inte ändrats.

Enligt den nya lagen räknas jag som företagare, trots att jag arbetat heltid sedan före millennieskiftet, och har drivit verksamheten som en bisyssla vid sidan av sedan 2007. Inget år sedan starten har jag tjänat mer än en månadslön, och det är också motivet för avslaget. Jag har således försatts i ett moment 22, för hade jag jobbat mer i företaget när jag var anställd hade högskolan inte godkänt det som bisyssla. 

Regeringen hävdar att den nya lagen är bättre, och det är den kanske, men inte för mig som ofrivilligt arbetslös. Jag kan inte förstå hur någon som har ett företag som bisyssla vid sidan av sin anställning ska kunna få verksamheten godkänd av a-kassan, så varför ger man sken av att det är möjligt? 

Det var som att golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden

På vilket sätt ligger det i skattebetalarnas intressen att jag förhindras att – parallellt med sökandet efter en ny anställning – fortsätta meritera mig genom att utföra enstaka uppgifter som kan förbättra mina chanser att få jobb? Jag är en kreativ människa och har alltid arbetat långt mer än heltid, men nu tvingas jag arbeta mindre än så, och jag hindras dessutom att använda kunskaperna och kompetenserna i min jakt efter en ny anställning.

När vidden av ofriheten som jag påtvingas för att få rätt till ersättningen från a-kassan gick upp för mig, var det som golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden. Efter att ha räknat fram och tillbaka på olika scenarios har jag dock, med viss vånda, beslutat mig för följande: Hittar jag inget nytt jobb innan hösten följer jag a-kassans tvingande direktiv och söker det antal jobb som Arbetsförmedlingen tvingar mig till, fram till dess. Men sedan meddelar jag myndigheterna (som jag trodde skulle visa förståelse för mig och den prekära situation jag försatts i) att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar.

Priset jag får betala för att slippa den livegenskap som arbetslösa i dag tvingas in i är att mitt sparkapital ryker och min pension blir längre, vilket känns orättvist. Friheten är dock viktigare än de extra tusenlappar jag hade kunnat tjäna om jag inte blivit uppsagd av min tidigare arbetsgivare några år innan pensionen. Jag hoppas verkligen att detta inte var regeringens intention med den nya lagen, men det är jag långt ifrån säker på.

/Eddy Nehls