Har du någon gång lämnat ett jobbmöte med en klump i magen? Något har sagts, inlindat i en komplimang, men med en besk knorr på slutet. Det får dig att tveka, att undra.
Eller har du en kollega som alltid verkar frustrerad men aldrig säger det rakt ut, utan i stället levererar små pikar på löpande band?
Då har du förmodligen blivit utsatt för passiv aggressivitet. Det vill säga när en person uttrycker ilska, missnöje eller frustration på ett indirekt sätt. Begreppet myntades under andra världskriget av USA:s försvarsdepartement, som rapporterade att soldater visade sitt missnöje genom att vara trumpna, passiva och förhala order. På 1950-talet hamnade passiv aggressivitet som diagnos i den amerikanska psykiatrins diagnosmanual. Inte förrän år 2013 togs den bort helt. Vem vet, kanske hann man inte med alla diagnoser.
Många duckar för ärlighet och väljer istället att himla med ögonen
Är det bara jag som tycker att passiv aggressivitet blivit allt vanligare i samhället i allmänhet, och på arbetsplatsen i synnerhet? Att allt för många duckar för ärlighet och i stället väljer att himla med ögonen, leverera syrliga kommentarer, ignorera mejl eller scrolla på telefonen under möten ”för personen måste på något sätt visa att hen absolut inte har tid att sitta där”. Eller att någon går bakom ryggen på kollegan i stället för att prata direkt med dem.
När jag är ute och föreläser om omedvetna härskarbeteenden, det vill säga förminskande beteenden, brukar det väcka massor av igenkänning och tankar hos deltagarna. Alla är överens om att den här typen av beteende inte får slå rot. Ingen vill mötas av undertryckt ilska så fort de sätter foten innanför jobbdörren. Ändå förekommer det hela tiden.
När jag söker efter statistik och forskning runt passiv aggressivitet på arbetsplatsen, läser jag mycket om mobbning, utfrysning och härskartekniker, men förvånansvärt lite om passiv aggressivitet. Ändå vittnar de artiklar jag hittar om att det här är ett beteende som kan sänka en hel arbetsplats. En tredjedel av alla yrkesverksamma har någon gång utsatts för osunda beteenden.
Det här är ett beteende som kan sänka en hel arbetsplats
Varför pratar vi inte mer om det här? Det här är vad jag tror: I Sverige sitter Jante i ryggmärgen. Vi vill inte sticka ut, vi älskar konsensus, och vi vill absolut inte skapa ”dålig stämning”. Men kanske har vi missförstått vad dålig stämning är. Vi gottar oss åt amerikanska filmer där kontorsmaterial viner genom luften och det ryker ur öronen. Från vår bekväma tv-soffa drar vi en lättnadens suck över att ”så har vi det inte i Sverige. Här behärskar vi oss minsann.”
Vi tänker svart eller vitt. Antingen biter vi ihop tills frustrationen sipprar ut i form av syrliga kommentarer, eller så exploderar vi. Vi glömmer någonstans bort att ilska är en lika naturlig känsla som glädje. Och att ärlighet, förmedlad med respekt, alltid varar längst. Problemet är inte att vi bråkar för mycket, utan att vi gör det för lite, och på fel sätt.
Passiv aggressivitet föds ur konflikträdsla, frustration, avund och missnöje. Så länge vi tror att ”god stämning” är detsamma som att tiga och uthärda, kommer det som bubblar under ytan fortsätta skada både människor och organisationer. Jag tror inte att rak kommunikation skapar dålig stämning, tvärtom. Det är rädslan för den som gör det.
En italiensk väninna sa en gång till mig: ”Vad är det för fel på er svenskar? Varför kan ni inte bara säga vad ni tycker? I Italien ryker man ihop, sen blir man sams och går vidare.”
I stället för att leka gissningsleken borde vi alla ta ett personligt ansvar för att bli mästare i att ge och ta feedback. Dessutom, varför inte införa det som obligatoriskt ämne redan i skolan?
Helt enkelt bli lite mer som italienarna.
/Åsa Welinder, relationsstrategisk coach.
