Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Unionen måste tänka på livet efter detta

Den som startar egen firma efter pensioneringen saknar skydd på arbetsmarknaden. Det är något som Unionen borde ta tag i.
Jörgen Renhorn Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kristina har arbetat i 30 år som arbetstagare. Som det brukar heta i ekonomiböckerna, har Kristina sålt sin arbetskraft till en arbetsgivare för en ersättning som kallas lön. I den svenska högt utvecklade marknadsekonomin kan Kristina inte klaga, varken över sin löneutveckling under alla åren eller över sina rättigheter som anställd. Nå, hon vet att det hade kunnat vara bättre...och sämre.

Hemligheten är Kristinas medlemskap i facket. Visst har det varit konflikter till och från med olika arbetsledare och chefer. Men då har facket företrätt hennes intressen och det har gått att lösa konflikterna på ett civiliserat sätt, genom kompromisser där parterna funnit lösningar som alla har kunnat leva med.

I år fyller Kristina 67 och hon närmar sig den godtyckliga stupstock som politikerna har satt upp som slutpunkt för hennes arbetsliv.

Dagen då Kristina fyller 67 förlorar hon rätten till arbete. I samma ögonblick får arbetsgivaren rätten att utan vidare göra sig av med henne utan minsta hänsyn till Kristinas önskan, hennes fysiska och psykiska hälsa och hennes kapital i form av kunskaper, yrkeserfarenhet och arbetsförmåga.

Undra på att Kristina känner sig lite illa till mods. Hon är frisk och pigg och hon tycker att hon gott skulle kunna vara med ett tag till. Det är orättvist att hon som pensionär ska behöva leva på kanske mindre än hälften av sin nuvarande lön. Kristina vill dessutom ha något mer än den ynka pensionen när ålderdomen, krämporna och svårigheterna kommer framöver.

Försatt i den situationen väljer Kristina det mest rationella: tar ut pensionen, registrerar en enskild firma och börjar nu sälja sitt arbete som uppdragstagare. Hennes situation har dock försämrats på en väsentlig punkt. Hon står nu helt utan skydd på arbetsmarknaden.

I förhållande till sina motparter, uppdragsgivarna, är hon definitionsmässigt den svaga parten, på samma sätt som de oorganiserade är svaga i förhållande till arbetsgivarna. Kristina har förpassats till en sorts fackligt vegetativt tillstånd med namnet "pensionärsmedlem".

Förutom medlemsbladet och några rabatterbjudanden kan hon inte få någonting från sin fackliga organisation. I synnerhet inte skydd och solidaritet när hennes rättigheter kränks och hennes arbete undervärderas. Till råga på allt kommer inte Kristina att ha ett språkrör som för fram hennes speciella behov och villkor i samhällsdebatten.

Det är inte bara Kristina som drabbas. De anställda, fackets medlemmar, drabbas också när hennes svaghet på arbetsmarknaden tvingar henne att sälja sitt arbete till ett allt lägre pris. Det behövs inte mycket fantasi för att förstå på vilket sätt de anställda drabbas.

Mot detta kan anföras att Kristina kan bli medlem i Unionen Eget. Det kan hon naturligtvis bli, men det ändrar inte på Kristinas situation. Bland de tjänster som Eget erbjuder står ingenting om skydd och solidaritet. I tvister kan hon i bästa fall få rådgivning. Det är långt till vad Kristina kan komma att behöva på en arbetsmarknad som alltmer liknar allas krig mot alla.

Det skulle vara lätt för Unionen att hjälpa Kristina. En ny medlemskategori alternativt en särskild avdelning eller klubb skulle kunna erbjuda henne det hon har gått miste om och ge henne hjälp när så behövs av våra kompetenta ombudsmän.

Det blir allt fler Kristinor på denna jord, både manliga och kvinnliga. Så det börjar bli dags att Unionen tar sig an det nya, som i detta fall är de som inte längre är så gamla. De vill ha ett liv -- inte minst arbete, gemenskap och solidaritet -- också efter pensionen.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Var unik säger vi – men är arbetsmarknaden redo för det?

Som barn lär vi oss att det är fint att vara unik, sticka ut och ta egna initiativ. Men arbetsgivare ser med skepsis på personer de inte kan stoppa i fack.
Publicerad 28 april 2026, kl 09:15
Paraplyer som flyger i lyften
Att stå ut i mängden kan innebära en nackdel på arbetsmarknaden, skriver Sabrina Johansson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi lever i en tid där vi ska sticka ut. Vara unika. Att visa driv, personlighet och engagemang. Att bygga kompetens, nätverk och ett personligt varumärke.

Sabrina Johansson

Budskapet är tydligt i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort. Den som vågar, den som utvecklas och den som tar initiativ har möjligheter. Vi talar om vikten av innovation, om att tänka nytt och om att framtidens arbetsmarknad kräver människor som inte är rädda för förändring. 

Samtidigt möter många en annan verklighet när de väl står inför nästa steg i arbetslivet. För vad betyder egentligen att vara unik om det samtidigt finns en rädsla för det som inte är lätt att placera i en tydlig mall? I dagens rekryteringsprocesser talas det ofta om kompetensbrist. Det är svårt att hitta rätt kandidater. Om behovet av människor som kan tänka nytt, ta ansvar och bidra med energi i organisationer som står inför stora förändringar.

Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk

Men i praktiken avgörs många beslut i något helt annat. I trygghet.
I budget. I riskbedömningar. I frågan om personen verkligen kommer att leverera. I känslan av hur lätt någon har att passa in i en redan befintlig struktur.

Det gör att budskapet till arbetssökande ibland blir motsägelsefullt.

Var unik – men inte för unik. Visa driv – men inte så mycket att det känns osäkert. Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk. Visa engagemang – men inte så mycket att någon undrar om du egentligen vill något annat.

Det här är inte kritik mot enskilda rekryterare eller arbetsgivare. Det är snarare en reflektion över en arbetsmarknad som just nu försöker balansera två behov som inte alltid går ihop.  Behovet av förändring och behovet av stabilitet. Organisationer vill utvecklas, men de vill också minimera risk. De vill ha innovation, men också förutsägbarhet.
De vill ha människor som kan tänka nytt, men som samtidigt passar in i befintliga strukturer.

Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna

I den balansgången hamnar många arbetssökande i ett märkligt mellanläge. De gör det som förväntas av dem. De vidareutbildar sig, bygger nätverk, tar initiativ och arbetar med sitt personliga ledarskap. De uppmanas att synas mer, våga mer och tro mer på sin egen kompetens. Men när det väl är dags att fatta beslut kan just dessa egenskaper skapa osäkerhet. Den som sticker ut kan uppfattas som svår att placera. Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna. Den som har byggt ett eget varumärke kan uppfattas som en risk i stället för en tillgång. 

Resultatet blir en arbetsmarknad där många känner att de måste spela ett osynligt spel. Hur mycket vågar jag vara mig själv utan att det slår tillbaka? Hur mycket ska jag visa av min ambition utan att det uppfattas som att jag vill för mycket? Hur unik får jag egentligen vara?

Samtidigt står Sverige inför stora förändringar. Digitalisering, AI, cybersäkerhet och teknikutveckling förändrar arbetslivet i snabb takt. Företag och organisationer efterfrågar kompetens som inte alltid finns i traditionella utbildningsvägar. Vi behöver människor som vågar lära nytt, byta riktning och utvecklas genom hela arbetslivet. Då blir frågan ännu viktigare.

Systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling

Bakom varje CV finns en människa som har lagt tid på att lära sig mer, vågat synas, och vågat ta ansvar. Men om signalerna från arbetsmarknaden upplevs som motsägelsefulla riskerar vi att skapa en situation där människor till slut väljer det säkra framför det modiga. Inte för att de saknar vilja, utan för att systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling.

Det är en fråga som inte bara rör arbetssökande. Den rör företag, rekryterare och chefer som dagligen fattar beslut om vem som ska få en chans. Den rör fackförbund som arbetar för trygghet och utveckling i arbetslivet. Och den rör politiken, som talar om kompetensförsörjning samtidigt som många med kompetens står redo utan att få möjlighet att ta nästa steg.

Samtidigt finns det mycket som ger hopp. Det finns arbetsgivare som vågar tänka nytt. Det finns rekryterare som ser mer än bara det som står på papperet. Det finns kollegor, chefer och organisationer som vill skapa arbetsplatser där människor kan växa, utvecklas och känna att de hör hemma.

Att vara unik ska inte vara ett hinder

Arbetslivet är inte en kamp mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är ett samspel där båda behöver varandra för att utvecklas. Den som söker jobb vill bidra, ta ansvar och vara en del av något större. Den som anställer vill hitta människor som kan stärka verksamheten.

Därför behöver vi också våga skapa en arbetsmarknad där det finns plats för olika vägar in, olika personligheter och olika sätt att utvecklas. Att vara unik ska inte vara ett hinder.
Det ska vara en möjlighet både för individen och för arbetslivet.

/Sabrina Johansson TechQueen