Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Unionen måste tänka på livet efter detta

Den som startar egen firma efter pensioneringen saknar skydd på arbetsmarknaden. Det är något som Unionen borde ta tag i.
Jörgen Renhorn Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kristina har arbetat i 30 år som arbetstagare. Som det brukar heta i ekonomiböckerna, har Kristina sålt sin arbetskraft till en arbetsgivare för en ersättning som kallas lön. I den svenska högt utvecklade marknadsekonomin kan Kristina inte klaga, varken över sin löneutveckling under alla åren eller över sina rättigheter som anställd. Nå, hon vet att det hade kunnat vara bättre...och sämre.

Hemligheten är Kristinas medlemskap i facket. Visst har det varit konflikter till och från med olika arbetsledare och chefer. Men då har facket företrätt hennes intressen och det har gått att lösa konflikterna på ett civiliserat sätt, genom kompromisser där parterna funnit lösningar som alla har kunnat leva med.

I år fyller Kristina 67 och hon närmar sig den godtyckliga stupstock som politikerna har satt upp som slutpunkt för hennes arbetsliv.

Dagen då Kristina fyller 67 förlorar hon rätten till arbete. I samma ögonblick får arbetsgivaren rätten att utan vidare göra sig av med henne utan minsta hänsyn till Kristinas önskan, hennes fysiska och psykiska hälsa och hennes kapital i form av kunskaper, yrkeserfarenhet och arbetsförmåga.

Undra på att Kristina känner sig lite illa till mods. Hon är frisk och pigg och hon tycker att hon gott skulle kunna vara med ett tag till. Det är orättvist att hon som pensionär ska behöva leva på kanske mindre än hälften av sin nuvarande lön. Kristina vill dessutom ha något mer än den ynka pensionen när ålderdomen, krämporna och svårigheterna kommer framöver.

Försatt i den situationen väljer Kristina det mest rationella: tar ut pensionen, registrerar en enskild firma och börjar nu sälja sitt arbete som uppdragstagare. Hennes situation har dock försämrats på en väsentlig punkt. Hon står nu helt utan skydd på arbetsmarknaden.

I förhållande till sina motparter, uppdragsgivarna, är hon definitionsmässigt den svaga parten, på samma sätt som de oorganiserade är svaga i förhållande till arbetsgivarna. Kristina har förpassats till en sorts fackligt vegetativt tillstånd med namnet "pensionärsmedlem".

Förutom medlemsbladet och några rabatterbjudanden kan hon inte få någonting från sin fackliga organisation. I synnerhet inte skydd och solidaritet när hennes rättigheter kränks och hennes arbete undervärderas. Till råga på allt kommer inte Kristina att ha ett språkrör som för fram hennes speciella behov och villkor i samhällsdebatten.

Det är inte bara Kristina som drabbas. De anställda, fackets medlemmar, drabbas också när hennes svaghet på arbetsmarknaden tvingar henne att sälja sitt arbete till ett allt lägre pris. Det behövs inte mycket fantasi för att förstå på vilket sätt de anställda drabbas.

Mot detta kan anföras att Kristina kan bli medlem i Unionen Eget. Det kan hon naturligtvis bli, men det ändrar inte på Kristinas situation. Bland de tjänster som Eget erbjuder står ingenting om skydd och solidaritet. I tvister kan hon i bästa fall få rådgivning. Det är långt till vad Kristina kan komma att behöva på en arbetsmarknad som alltmer liknar allas krig mot alla.

Det skulle vara lätt för Unionen att hjälpa Kristina. En ny medlemskategori alternativt en särskild avdelning eller klubb skulle kunna erbjuda henne det hon har gått miste om och ge henne hjälp när så behövs av våra kompetenta ombudsmän.

Det blir allt fler Kristinor på denna jord, både manliga och kvinnliga. Så det börjar bli dags att Unionen tar sig an det nya, som i detta fall är de som inte längre är så gamla. De vill ha ett liv -- inte minst arbete, gemenskap och solidaritet -- också efter pensionen.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Inrätta en rekryteringsinspektion

Rekryteringsbranschen har exploderat de senaste åren – men regleringen har inte hängt med. I dag kan vem som helst kalla sig rekryterare och därmed få makt över människors framtid, inkomst och livssituation – utan krav på insyn, utbildning eller ansvar.
Publicerad 7 oktober 2025, kl 09:10
Jenny Bergström
Till skillnad från andra viktiga samhällsfunktioner som skola och vård, finns ingen insyn i rekryteringsbranschen. Inför en rekryteringsinspektion, skriver Jenny Bergström. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När en så central samhällsfunktion saknar transparens riskerar vi inte bara diskriminering och maktmissbruk – vi tappar också möjligheten att förstå och åtgärda den höga arbetslösheten i Sverige. Så länge rekryteringsledet är en blind fläck i statistiken, famlar politiken i mörker.

Det är inte en normal samhällsutveckling att människor sorteras bort från arbetsmarknaden redan vid 40 års ålder och det blir nästintill omöjligt för dem som fyllt 50 år att ta sig in igen. När utbildade personer med lång erfarenhet skickar hundratals ansökningar utan att få svar, då måste vi reagera – och agera. Något i systemet diskriminerar och det måste synliggöras.

Med EU:s kommande AI-förordning 2026 kommer pressen på öppenhet och ansvar att öka. Sverige har chansen att gå före – men då krävs en Rekryteringsinspektion som kan säkra rättssäkerhet, kvalitet och insyn i en bransch som hittills stått helt utan granskning.

Här kommer därför mitt öppna brev till regeringen och berörda myndigheter: Inrätta en Rekryteringsinspektion – och gör statistiken offentlig.

Något i systemet diskriminerar och det måste synliggöras

Rekryteringsbranschen sitter på en avgörande makt: att avgöra vem som får arbete, inkomst och framtid – och vem som stängs ute. Trots det står branschen nästan helt utan insyn, reglering eller ansvar.

Konsekvenserna är tydliga: Diskriminering som aldrig blir synlig, vänskapsrekryteringar och nepotism bakom stängda dörrar. Korruption, infiltration och manipulation som kan ske utan granskning. Kandidater som aldrig får veta varför de nekas, och arbetsgivare som köper tjänster i blindo.

Sverige har tillsyn över skolor, universitet, vård, banker och bostadsmarknad. Men när det gäller en av de mest livsavgörande processerna – rätten till arbete – råder i praktiken en fri zon utan inspektion.

 Rekryteringsbranschen måste stå under offentlig granskning

För att bryta detta krävs full transparens. Varje rekryteringsföretag måste åläggas att redovisa öppen statistik som offentlig handling.

Detta borde minst omfatta:

• Antal ansökningar per tjänst.

• Urvalsgrunder och bortvalskriterier.

• Sammansatt demografisk statistik (kön, ålder, födelseland med mera) för samtliga steg i processen.

• Förhållandet mellan sökande, slutkandidater och tillsatta tjänster.

• Redovisning av vilken AI-metod har man använt samt hur har den gjort sitt val.

Endast med sådan öppenhet kan vi upptäcka och motverka diskriminering, vänskapsrekryteringar och missbruk av makt. Precis som skolor måste redovisa resultat och vården sina kvalitetsdata, måste även rekryteringsbranschen stå under offentlig granskning.

Jag uppmanar regeringen att inrätta en rekryteringsinspektion med följande mandat: granskning och tillsyn av rekryteringsföretag och konsultbolag, offentlig statistik som gör mönster synliga och jämförbara, krav på utbildning och certifiering för rekryterare och möjlighet för kandidater att anmäla och överklaga felaktig hantering.

Arbete är ingen handelsvara – det är grunden för människors frihet och värdighet. Utan transparens är rekryteringsbranschen en svart låda där livsavgörande beslut fattas i skymundan. Ett modernt samhälle kan inte acceptera det. Sveriges medborgare förtjänar transparens och rättvisa på arbetsmarknaden.

/Jenny Bergström, beteendevetare, strateg kris & beredskapsfrågor