Kristina har arbetat i 30 år som arbetstagare. Som det brukar heta i ekonomiböckerna, har Kristina sålt sin arbetskraft till en arbetsgivare för en ersättning som kallas lön. I den svenska högt utvecklade marknadsekonomin kan Kristina inte klaga, varken över sin löneutveckling under alla åren eller över sina rättigheter som anställd. Nå, hon vet att det hade kunnat vara bättre...och sämre.
Hemligheten är Kristinas medlemskap i facket. Visst har det varit konflikter till och från med olika arbetsledare och chefer. Men då har facket företrätt hennes intressen och det har gått att lösa konflikterna på ett civiliserat sätt, genom kompromisser där parterna funnit lösningar som alla har kunnat leva med.
I år fyller Kristina 67 och hon närmar sig den godtyckliga stupstock som politikerna har satt upp som slutpunkt för hennes arbetsliv.
Dagen då Kristina fyller 67 förlorar hon rätten till arbete. I samma ögonblick får arbetsgivaren rätten att utan vidare göra sig av med henne utan minsta hänsyn till Kristinas önskan, hennes fysiska och psykiska hälsa och hennes kapital i form av kunskaper, yrkeserfarenhet och arbetsförmåga.
Undra på att Kristina känner sig lite illa till mods. Hon är frisk och pigg och hon tycker att hon gott skulle kunna vara med ett tag till. Det är orättvist att hon som pensionär ska behöva leva på kanske mindre än hälften av sin nuvarande lön. Kristina vill dessutom ha något mer än den ynka pensionen när ålderdomen, krämporna och svårigheterna kommer framöver.
Försatt i den situationen väljer Kristina det mest rationella: tar ut pensionen, registrerar en enskild firma och börjar nu sälja sitt arbete som uppdragstagare. Hennes situation har dock försämrats på en väsentlig punkt. Hon står nu helt utan skydd på arbetsmarknaden.
I förhållande till sina motparter, uppdragsgivarna, är hon definitionsmässigt den svaga parten, på samma sätt som de oorganiserade är svaga i förhållande till arbetsgivarna. Kristina har förpassats till en sorts fackligt vegetativt tillstånd med namnet "pensionärsmedlem".
Förutom medlemsbladet och några rabatterbjudanden kan hon inte få någonting från sin fackliga organisation. I synnerhet inte skydd och solidaritet när hennes rättigheter kränks och hennes arbete undervärderas. Till råga på allt kommer inte Kristina att ha ett språkrör som för fram hennes speciella behov och villkor i samhällsdebatten.
Det är inte bara Kristina som drabbas. De anställda, fackets medlemmar, drabbas också när hennes svaghet på arbetsmarknaden tvingar henne att sälja sitt arbete till ett allt lägre pris. Det behövs inte mycket fantasi för att förstå på vilket sätt de anställda drabbas.
Mot detta kan anföras att Kristina kan bli medlem i Unionen Eget. Det kan hon naturligtvis bli, men det ändrar inte på Kristinas situation. Bland de tjänster som Eget erbjuder står ingenting om skydd och solidaritet. I tvister kan hon i bästa fall få rådgivning. Det är långt till vad Kristina kan komma att behöva på en arbetsmarknad som alltmer liknar allas krig mot alla.
Det skulle vara lätt för Unionen att hjälpa Kristina. En ny medlemskategori alternativt en särskild avdelning eller klubb skulle kunna erbjuda henne det hon har gått miste om och ge henne hjälp när så behövs av våra kompetenta ombudsmän.
Det blir allt fler Kristinor på denna jord, både manliga och kvinnliga. Så det börjar bli dags att Unionen tar sig an det nya, som i detta fall är de som inte längre är så gamla. De vill ha ett liv -- inte minst arbete, gemenskap och solidaritet -- också efter pensionen.
