Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Unionen är inte ett försäkringsbolag

Lever Unionen upp till devisen ”Alla människors lika värde”? Eller prioriterar förbundet att locka fler medlemmar? När det gäller Unionens medlemsförmån att teckna privat sjukvårdsförsäkring kan det ifrågasättas, anser Claes Tullbrink, tidigare ombud på kongresser och förbundsråd.
Publicerad 16 mars 2021, kl 12:43
Colourbox
Att teckna en privat sjukvårdsförsäkring är en av Unionens medlemsförmåner. Men går den emot principen "allas lika värde" undrar Claes Tullbrink. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag har alltid tyckt att vårt förbunds värderingar har varit så rätt! De skiljer faktiskt oss i Unionen både från en del andra fackförbund, och än mer från andra organisationer. Som vi säger i våra stadgar: Att vi är medlemsstyrda, att Unionen bygger på solidaritet och respekt för bland annat jämlikhet och alla människors lika värde – samt att vi är partipolitiskt obundna.  ”Alla människors lika värde” - ung och gammal, från Sverige eller från annat håll, fattig och rik. Men, är inte det en självklarhet i Sverige i dag?

Nej tyvärr. Och kanske inte ens vi i Unionen alltid drar konsekvenserna av orden i våra stadgar. Det är så lätt att välja något annat, att tänka på medlemsnytta, och facklig styrka, ha ”högre” mål, fokusera på det handfasta och kortsiktiga, tänka mer på vad medlemmar gillar att vi gör, framför att följa några abstrakta principer. Något som kan ge oss ytterligare medlemmar, som i förlängningen kan uträtta stordåd – och det är klart att alla medlemmar är lika mycket värda! Men stopp – alla människors lika värde var det ju...

Vi har idag något av en sjukvårdskris. Pandemin har tvingat fram omprioriteringar inom vården, men redan innan pandemin hade vi inom vissa områden långa köer för att få sjukvård. Och Unionen har snappat upp detta, och erbjuder sin lösning!

Enligt lag gäller ”Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården”. Men – som Unionenmedlem har du som medlemsförmån tillgång till en privat sjukvårdsförsäkring, tillgänglig för dig som medlem, och för din make, maka och sambo. Varför? Jo, för att få ”få planerad specialistvård och snabb kontakt med en privat vårdgivare”, ”snabbt tillgång till sjukvårdsrådgivning och vård hos vårdgivare i bolagets medicinska nätverk”. ”Med bolagets vårdförsäkring är du garanterad operation inom 14 helgfria vardagar efter läkarens beslut”.

”Jag är Unionenmedlem, jag behöver inte stå i lång kö”

Jättebra. Plötsligt behöver jag som medlem inte förlita mig på lagen om att mitt vårdbehov räcker för att ge mig företräde till vården. Även med ett mindre vårdbehov kan jag betala för att få snabbare vård. Köra om i sjukvårdskön. ”Jag är Unionen-medlem, jag behöver inte stå i lång kö”. Så utomordentligt bra, bortsett från att det inte kännetecknar ett samhälle som värnar om jämlikhet och alla människors lika värde. Vilket vi i Unionen säger oss göra.

Här kommer ”medlemsstyrt” och ”alla människors lika värde” i konflikt. Årsmötesombuden för Unionens största region har visserligen tagit ställning för allas lika värde och mot privata sjukvårdsförsäkringar, men för mindre än ett år sedan så avslog ombuden på Unionens årsmöte förslaget att ”avskaffa medlemsförsäkringar som bidrar till ökade klyftor och orättvisor i samhället.”  Detta förslag var alltså Unionens majoritet av årsmötesombud mot – och vi är ju medlemsstyrda (sedan om ett årsmöte verkligen kan ta ett beslut som strider mot våra stadgar kanske någon kan ifrågasätta),

 Försäkringspatienterna bokas inte efter andra patienter, oavsett vårdbehov.

Men – är inte privata sjukvårdsförsäkringar bra för alla? Snabbar det inte upp behandlingar för alla, i och med att Unionenmedlemmar lämnar kön och sköter sina egna behov? Ja, rent hypotetiskt kan det tänkas, men den mottagning som hanterar både offentligfinansierad vård och försäkringsfinansierad vård med krav på snabb behandling kommer knappast boka in försäkringspatienterna efter andra patienter, oavsett vårdbehov. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys har i en rapport konstaterat att ”personer med sjukvårdsförsäkringar ges vård snabbare, sannolikt utan att det finns skillnader i medicinska behov”. De påpekar också att försäkringsbolag inte omfattas av lagkravet på att prioritera efter behov, eller att respektera alla människors lika värde.

Min kanske naiva syn är att Unionen inte är ett försäkringsbolag, att vi ska försvara alla människors lika värde (oavsett fackmedlemskap) också när det gäller sjukvård. Att vi ska ställa oss bakom principen om vård efter behov, inte efter plånbok – och gärna driva på i samhällsdebatten för en bra sjukvård, för våra medlemmar och andra. Jag är genuint sorgsen över att denna debattartikel behövs i mitt fackförbund, med vår vackra portalparagraf.  Jag hoppas på att kommande årsmöten och kongresser försvarar våra värderingar bättre än vad vi lyckats göra hittills, även i konkurrens med medlemsnytta och ett starkare fack. Vem vet, kanske ett fack som står för sina principer är ett starkare fack, om än med lite färre medlemmar, om det nu var denna medlemsförmån som var avgörande för någon val av fack?

/Claes Tullbrink, medlem i Unionen, kongressombud och förbundsrådsombud 2008-2020

Tidigare debattartiklar hittar du här 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
[email protected]  
eller 
[email protected]  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen