Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Unionen är inte ett försäkringsbolag

Lever Unionen upp till devisen ”Alla människors lika värde”? Eller prioriterar förbundet att locka fler medlemmar? När det gäller Unionens medlemsförmån att teckna privat sjukvårdsförsäkring kan det ifrågasättas, anser Claes Tullbrink, tidigare ombud på kongresser och förbundsråd.
Publicerad
Colourbox
Att teckna en privat sjukvårdsförsäkring är en av Unionens medlemsförmåner. Men går den emot principen "allas lika värde" undrar Claes Tullbrink. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag har alltid tyckt att vårt förbunds värderingar har varit så rätt! De skiljer faktiskt oss i Unionen både från en del andra fackförbund, och än mer från andra organisationer. Som vi säger i våra stadgar: Att vi är medlemsstyrda, att Unionen bygger på solidaritet och respekt för bland annat jämlikhet och alla människors lika värde – samt att vi är partipolitiskt obundna.  ”Alla människors lika värde” - ung och gammal, från Sverige eller från annat håll, fattig och rik. Men, är inte det en självklarhet i Sverige i dag?

Nej tyvärr. Och kanske inte ens vi i Unionen alltid drar konsekvenserna av orden i våra stadgar. Det är så lätt att välja något annat, att tänka på medlemsnytta, och facklig styrka, ha ”högre” mål, fokusera på det handfasta och kortsiktiga, tänka mer på vad medlemmar gillar att vi gör, framför att följa några abstrakta principer. Något som kan ge oss ytterligare medlemmar, som i förlängningen kan uträtta stordåd – och det är klart att alla medlemmar är lika mycket värda! Men stopp – alla människors lika värde var det ju...

Vi har idag något av en sjukvårdskris. Pandemin har tvingat fram omprioriteringar inom vården, men redan innan pandemin hade vi inom vissa områden långa köer för att få sjukvård. Och Unionen har snappat upp detta, och erbjuder sin lösning!

Enligt lag gäller ”Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården”. Men – som Unionenmedlem har du som medlemsförmån tillgång till en privat sjukvårdsförsäkring, tillgänglig för dig som medlem, och för din make, maka och sambo. Varför? Jo, för att få ”få planerad specialistvård och snabb kontakt med en privat vårdgivare”, ”snabbt tillgång till sjukvårdsrådgivning och vård hos vårdgivare i bolagets medicinska nätverk”. ”Med bolagets vårdförsäkring är du garanterad operation inom 14 helgfria vardagar efter läkarens beslut”.

”Jag är Unionenmedlem, jag behöver inte stå i lång kö”

Jättebra. Plötsligt behöver jag som medlem inte förlita mig på lagen om att mitt vårdbehov räcker för att ge mig företräde till vården. Även med ett mindre vårdbehov kan jag betala för att få snabbare vård. Köra om i sjukvårdskön. ”Jag är Unionen-medlem, jag behöver inte stå i lång kö”. Så utomordentligt bra, bortsett från att det inte kännetecknar ett samhälle som värnar om jämlikhet och alla människors lika värde. Vilket vi i Unionen säger oss göra.

Här kommer ”medlemsstyrt” och ”alla människors lika värde” i konflikt. Årsmötesombuden för Unionens största region har visserligen tagit ställning för allas lika värde och mot privata sjukvårdsförsäkringar, men för mindre än ett år sedan så avslog ombuden på Unionens årsmöte förslaget att ”avskaffa medlemsförsäkringar som bidrar till ökade klyftor och orättvisor i samhället.”  Detta förslag var alltså Unionens majoritet av årsmötesombud mot – och vi är ju medlemsstyrda (sedan om ett årsmöte verkligen kan ta ett beslut som strider mot våra stadgar kanske någon kan ifrågasätta),

 Försäkringspatienterna bokas inte efter andra patienter, oavsett vårdbehov.

Men – är inte privata sjukvårdsförsäkringar bra för alla? Snabbar det inte upp behandlingar för alla, i och med att Unionenmedlemmar lämnar kön och sköter sina egna behov? Ja, rent hypotetiskt kan det tänkas, men den mottagning som hanterar både offentligfinansierad vård och försäkringsfinansierad vård med krav på snabb behandling kommer knappast boka in försäkringspatienterna efter andra patienter, oavsett vårdbehov. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys har i en rapport konstaterat att ”personer med sjukvårdsförsäkringar ges vård snabbare, sannolikt utan att det finns skillnader i medicinska behov”. De påpekar också att försäkringsbolag inte omfattas av lagkravet på att prioritera efter behov, eller att respektera alla människors lika värde.

Min kanske naiva syn är att Unionen inte är ett försäkringsbolag, att vi ska försvara alla människors lika värde (oavsett fackmedlemskap) också när det gäller sjukvård. Att vi ska ställa oss bakom principen om vård efter behov, inte efter plånbok – och gärna driva på i samhällsdebatten för en bra sjukvård, för våra medlemmar och andra. Jag är genuint sorgsen över att denna debattartikel behövs i mitt fackförbund, med vår vackra portalparagraf.  Jag hoppas på att kommande årsmöten och kongresser försvarar våra värderingar bättre än vad vi lyckats göra hittills, även i konkurrens med medlemsnytta och ett starkare fack. Vem vet, kanske ett fack som står för sina principer är ett starkare fack, om än med lite färre medlemmar, om det nu var denna medlemsförmån som var avgörande för någon val av fack?

/Claes Tullbrink, medlem i Unionen, kongressombud och förbundsrådsombud 2008-2020

Tidigare debattartiklar hittar du här 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se  
eller 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande