Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Unionen är inte ett försäkringsbolag

Lever Unionen upp till devisen ”Alla människors lika värde”? Eller prioriterar förbundet att locka fler medlemmar? När det gäller Unionens medlemsförmån att teckna privat sjukvårdsförsäkring kan det ifrågasättas, anser Claes Tullbrink, tidigare ombud på kongresser och förbundsråd.
Publicerad
Colourbox
Att teckna en privat sjukvårdsförsäkring är en av Unionens medlemsförmåner. Men går den emot principen "allas lika värde" undrar Claes Tullbrink. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag har alltid tyckt att vårt förbunds värderingar har varit så rätt! De skiljer faktiskt oss i Unionen både från en del andra fackförbund, och än mer från andra organisationer. Som vi säger i våra stadgar: Att vi är medlemsstyrda, att Unionen bygger på solidaritet och respekt för bland annat jämlikhet och alla människors lika värde – samt att vi är partipolitiskt obundna.  ”Alla människors lika värde” - ung och gammal, från Sverige eller från annat håll, fattig och rik. Men, är inte det en självklarhet i Sverige i dag?

Nej tyvärr. Och kanske inte ens vi i Unionen alltid drar konsekvenserna av orden i våra stadgar. Det är så lätt att välja något annat, att tänka på medlemsnytta, och facklig styrka, ha ”högre” mål, fokusera på det handfasta och kortsiktiga, tänka mer på vad medlemmar gillar att vi gör, framför att följa några abstrakta principer. Något som kan ge oss ytterligare medlemmar, som i förlängningen kan uträtta stordåd – och det är klart att alla medlemmar är lika mycket värda! Men stopp – alla människors lika värde var det ju...

Vi har idag något av en sjukvårdskris. Pandemin har tvingat fram omprioriteringar inom vården, men redan innan pandemin hade vi inom vissa områden långa köer för att få sjukvård. Och Unionen har snappat upp detta, och erbjuder sin lösning!

Enligt lag gäller ”Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården”. Men – som Unionenmedlem har du som medlemsförmån tillgång till en privat sjukvårdsförsäkring, tillgänglig för dig som medlem, och för din make, maka och sambo. Varför? Jo, för att få ”få planerad specialistvård och snabb kontakt med en privat vårdgivare”, ”snabbt tillgång till sjukvårdsrådgivning och vård hos vårdgivare i bolagets medicinska nätverk”. ”Med bolagets vårdförsäkring är du garanterad operation inom 14 helgfria vardagar efter läkarens beslut”.

”Jag är Unionenmedlem, jag behöver inte stå i lång kö”

Jättebra. Plötsligt behöver jag som medlem inte förlita mig på lagen om att mitt vårdbehov räcker för att ge mig företräde till vården. Även med ett mindre vårdbehov kan jag betala för att få snabbare vård. Köra om i sjukvårdskön. ”Jag är Unionen-medlem, jag behöver inte stå i lång kö”. Så utomordentligt bra, bortsett från att det inte kännetecknar ett samhälle som värnar om jämlikhet och alla människors lika värde. Vilket vi i Unionen säger oss göra.

Här kommer ”medlemsstyrt” och ”alla människors lika värde” i konflikt. Årsmötesombuden för Unionens största region har visserligen tagit ställning för allas lika värde och mot privata sjukvårdsförsäkringar, men för mindre än ett år sedan så avslog ombuden på Unionens årsmöte förslaget att ”avskaffa medlemsförsäkringar som bidrar till ökade klyftor och orättvisor i samhället.”  Detta förslag var alltså Unionens majoritet av årsmötesombud mot – och vi är ju medlemsstyrda (sedan om ett årsmöte verkligen kan ta ett beslut som strider mot våra stadgar kanske någon kan ifrågasätta),

 Försäkringspatienterna bokas inte efter andra patienter, oavsett vårdbehov.

Men – är inte privata sjukvårdsförsäkringar bra för alla? Snabbar det inte upp behandlingar för alla, i och med att Unionenmedlemmar lämnar kön och sköter sina egna behov? Ja, rent hypotetiskt kan det tänkas, men den mottagning som hanterar både offentligfinansierad vård och försäkringsfinansierad vård med krav på snabb behandling kommer knappast boka in försäkringspatienterna efter andra patienter, oavsett vårdbehov. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys har i en rapport konstaterat att ”personer med sjukvårdsförsäkringar ges vård snabbare, sannolikt utan att det finns skillnader i medicinska behov”. De påpekar också att försäkringsbolag inte omfattas av lagkravet på att prioritera efter behov, eller att respektera alla människors lika värde.

Min kanske naiva syn är att Unionen inte är ett försäkringsbolag, att vi ska försvara alla människors lika värde (oavsett fackmedlemskap) också när det gäller sjukvård. Att vi ska ställa oss bakom principen om vård efter behov, inte efter plånbok – och gärna driva på i samhällsdebatten för en bra sjukvård, för våra medlemmar och andra. Jag är genuint sorgsen över att denna debattartikel behövs i mitt fackförbund, med vår vackra portalparagraf.  Jag hoppas på att kommande årsmöten och kongresser försvarar våra värderingar bättre än vad vi lyckats göra hittills, även i konkurrens med medlemsnytta och ett starkare fack. Vem vet, kanske ett fack som står för sina principer är ett starkare fack, om än med lite färre medlemmar, om det nu var denna medlemsförmån som var avgörande för någon val av fack?

/Claes Tullbrink, medlem i Unionen, kongressombud och förbundsrådsombud 2008-2020

Tidigare debattartiklar hittar du här 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se  
eller 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam