Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ta sexuella trakasserier på allvar

Den som blir utsatt för sexuella trakasserier måste bli tagen på allvar och få stöd direkt. Men det är fortfarande tyst om ämnet och kunskapen är låg bland många arbetsgivare i dag, skriver Unionenmedlemmen Marcus Gustavsson.
Publicerad
Colourbox
Att våga berätta om sexuella trakasserier är ett stort steg. Om en arbetsgivare får det förtroendet måste de lyssna och agera, skriver Marcus Gustavsson. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under hela mitt vuxna liv har jag kämpat mot alla former av diskriminering, inklusive sexuella trakasserier. Som facklig företrädare har jag stöttat kollegor och som chef har jag stöttat medarbetare som har blivit utsatta. Men tyvärr så har den som utsatts ofta blivit ifrågasatt eller förminskad av personer som borde veta bättre.

När jag föreläser och utbildar i ämnet får jag höra om massor av liknande historier. Det är fortfarande tyst om sexuella trakasserier på alltför många arbetsplatser och kunskapen om kraven på att hantera och förebygga är alldeles för låg. Det visar också resultatet av Arbetsmiljöverkets senaste undersökning av hur landets sysselsatta upplever sin arbetsmiljö. Elva procent av kvinnorna och två procent av männen svarade att de hade varit utsatta för sexuella trakasserier på jobbet under det senaste året. Var fjärde ung kvinna har blivit utsatt.

 

2013 var jag ordförande för fackförbundet Vision i Göteborg och delaktig i lanseringen av TCO:s handbok ”Bryt tystnaden om sexuella trakasserier”. I samband med lanseringen så hörde flera kollegor av sig till mig, berättade att de hade blivit utsatta och bad mig att stötta dem. Första steget var att gå till närmaste chef och sorgligt nog blev ingen av mina kollegor tagen på allvar. En chef uttryckte att ”sexuella trakasserier är en generationsfråga” och påstod därmed att yngre kvinnor är känsligare än andra kvinnor. En annan chef uttryckte att ”det är väl inte förbjudet att bli kär på jobbet”.

Jag blev väldigt upprörd och svarade att det stämmer att det inte är förbjudet att bli kär på jobbet. Jag har själv blivit det några gånger och det har inte alltid varit besvarat. Men det ger ju mig inte rätt att trakassera personen som jag har blivit kär i. Blir man nobbad måste man respektera det och gå vidare i livet. Jag tvingades varje gång bli väldigt formell och läsa högt ur diskrimineringslagen för att få dessa chefer att ta sitt ansvar. Och ni kan tänka er hur det kändes för mina kollegor. De hade tagit mod till sig och berättade om vad de hade blivit utsatta för. Och så blev de förminskade av personerna som var ansvariga för deras arbetsmiljö.

Som chef har jag ofta upplevt bristande stöd i att hantera sexuella trakasserier. Vid flera tillfällen har HR-specialister mer tagit förövarens perspektiv och ifrågasatt beteendet och motivet hos den som har blivit utsatt. Men sexuella trakasserier kan aldrig bortförklaras. Det finns aldrig någon godtagbar ursäkt och förövaren måste ta ansvar för sina egna val. Jag tänker också på det motstånd som jag ibland fått hantera när jag satt ner foten. Jag kommer aldrig glömma när en hög chef tittade på mig föraktfullt och sade att jag engagerade mig alldeles för mycket för en medarbetare som hade blivit utsatt. Jag har alltid känt mig trygg i mitt arbetsgivaransvar men avsaknaden av stöd från min egen organisation och att tvingas kämpa internt för att utsatta ska få skydd och stöd har tagit mycket kraft. Och har också känts väldigt sorgligt.

Följande ska vara en självklarhet hos alla arbetsgivare:

  • Högsta ledningen måste vara ett föredöme och tydligt peka ut att inga former av sexuella trakasserier accepteras
  • Rutinen för hur sexuella trakasserier hanteras måste göras känd bland alla medarbetare och vara en del av introduktionen för nyanställda
  • Alla chefer måste ha kunskap om diskrimineringslagens krav på arbetsgivare att hantera och motverka sexuella trakasserier
  • Chefer måste få kompetent stöd av HR-funktionen för att kunna leva upp till sitt ansvar
  • På alla arbetsplatser måste man prata om vilket beteende som inte är okej och vad sexuella trakasserier får för konsekvenser
  • Den som blir utsatt måste bli tagen på allvar och få skydd och stöd direkt

Dessutom kan den svenska partsmodellen användas för att leva upp till kraven på förebyggande arbete. Ett gott exempel är Göteborgs stad där kommunstyrelsen gett ett uppdrag till tjänstemannaorganisationen att inleda förhandlingar med de fackliga organisationerna för att undersöka möjligheterna att teckna ett kollektivavtal som bland annat reglerar roll- och ansvarsdelning i arbetet med att motverka sexuella trakasserier. Det är ett utmärkt initiativ och kommer parterna överens om åtgärder och arbetsgivaren förbinder sig att genomföra dem så kommer det ge resultat. Jag hoppas att många arbetsgivare inspireras av Göteborg och verkar för att teckna liknande avtal.
 

Jag har berättat om flera exempel där arbetsgivare inte tagit sitt ansvar men givetvis finns det också föredömen. Jag tänker på en av mina första arbetsplatser där jag hjälpte en kollega att bryta tystnaden och följde med henne till vår chef för att hon skulle våga berätta vad hon hade varit med om. Vår chef tog henne på fullaste allvar och vidtog kraftfulla åtgärder. Vi behöver dock bli fler som hjälps åt med att bryta tystnaden och det räcker inte att vi gör det en gång utan vi måste göra det om och om igen. Och tar arbetsgivare sitt formella och moraliska ansvar så kommer vi få ett mer hållbart arbetsliv och samhälle.

Marcus Gustavsson, Frilansande föreläsare och utbildare, f.d. chef och facklig företrädare

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: niklas.hallstedt@kollega.se eller lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsförmedlingen går inte att ringa
Arbetsförmedlingens uppdrag måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen, skriver Jenny Fornlund. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Jenny Fornlund
Foto: Marie-Therese Karlberg

I Sverige 2026 borde vi ha kommit längre. Men medan arbetsmarknaden ritas om av AI och digitalisering i en rasande takt, har myndigheten som ska lotsa oss rätt blivit kvar i startfållan. Att bli ignorerad av en potentiell arbetsgivare har blivit en del av den nya vardagen. Men när trygghetssystemet som är tillsatt att hjälpa oss tystnar är vi riktigt illa ute.

Jag har skrivit en bok om arbetsmarknadens nya spelregler. Under processens gång har jag, ironiskt nog, blivit en ofrivillig expert på hur det känns att ramla mellan stolarna.

För ett år sedan förlorade jag jobbet inom rekrytering i en omorganisation. Veckan efter fick jag diagnosen bröstcancer. En tuff tid och ekonomin naggades i kanterna. Men ur det formades en plan.

Ingen har kontaktat mig på tre månader

Som kvinna över 50, med kunskap om hur dagens arbetsmarknad faktiskt fungerar, ser jag större möjligheter till snabbare återgång till arbetslivet genom att skapa min egen plattform, än att söka jobb på en arbetsmarknad där algoritmerna sorterar bort erfarenhet innan den hunnit presenteras. Planen är att starta eget och se till att fler känner till spelreglerna på den nya arbetsmarknaden innan de ghostas av ett system de inte visste fanns.

Boken är klar. Affärsplanen inskickad. Jag har fått förfrågningar om föreläsningar och skrivuppdrag. Men för att få ekonomin att gå ihop är jag beroende av Arbetsförmedlingens godkännande för starta-eget-bidrag innan jag kommer i gång. I tre månader har jag försökt att nå rätt person på Arbetsförmedlingen.

Jag har ringt. Förklarat. Väntat. Ringt igen. Avverkat timme efter timme i telefonkö för att till slut få samma svar: "Någon kommer att kontakta dig." 

Ingen har kontaktat mig – på tre månader.

Det här handlar inte om enskilda handläggare. Det finns kompetenta och engagerade människor på Arbetsförmedlingen som genuint vill göra skillnad och förtjänar bättre förutsättningar än de har idag. Problemet är ett system som inte hängt med. Byggt för en arbetsmarknad som inte längre existerar. Omorganiserat på ytan, oförändrat i grunden.

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare

Ett enda telefonnummer in för 400 000 inskrivna. Ingen möjlighet att maila. Ingen att kopplas vidare till. De handläggare som svarar kan inte alltid besvara specifika frågor utan lovar att någon med rätt kompetens ska höra av sig. 

Här tar det stopp. 

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare. Det aktiva stödet riktar sig i praktiken till dem som redan kämpat på egen hand i ungefär ett år. Men det är i de första månaderna stödet gör skillnad. Innan självkänslan krackelerar och avståndet till arbetsmarknaden växer sig för stort.

Stödet kommer för sent. Och när det väl kommer pekar det ofta åt fel håll. Utbildningar upphandlas långt i förväg och körs vidare oavsett hur marknaden ser ut. Resultatet blir fortsatt arbetslöshet, sänkta bidrag och på toppen ett CSN-lån att betala tillbaka. Det är inte omställning. Det är ett systemfel.

Sverige har en av de högsta ungdomsarbetslösheterna i EU och en total arbetslöshet på 8,8 procent som fortsätter stiga. När det gäller att anställa personer över 50 är vi sämst i Norden. 

En arbetslös senior har mer än dubbelt så stor chans att få jobb i Danmark som i Sverige. Här kombineras trygghet med aktivt stöd från dag ett. Finland ger 55-plussare rätt till utbildning och ekonomiskt stöd direkt vid uppsägning. Tyskland ger individen makten att välja sin egen utbildning utifrån vad marknaden faktiskt efterfrågar. Och i Frankrike kan man få ut sin a-kassa som startkapital för de har insett att det är billigare att investera i en nyföretagare än att hålla kvar en människa i bidragsberoende. Det här är bara ett axplock av hur andra länder hanterar omställningen.

Uppdraget måste förändras från kontroll till coachning

Sverige har under samma period prioriterat kontroll. Sänkta bidrag och skärpta sanktioner presenteras som motivationsskapande åtgärder. Nu växlar Arbetsmarknadsdepartementet upp med analyser och utredningar. Det är välkommet men otillräckligt. Företagen kapprustar i AI och arbetsmarknaden förändras i en rasande fart. Det som är aktuellt i dag är passé imorgon. Och medan andra länder redan agerat inväntar Sverige utredningsresultat, samtidigt som outnyttjad kompetens och erfarenhet tynar bort på avbytarbänken.

Här är tre saker som enligt mig behöver hända nu:

Stödet måste komma från dag ett. Den som skriver in sig ska mötas av ett system som aktiverar, inte administrerar. Den som vill starta eget ska mötas av en språngbräda, inte en väntelista.

Myndigheten måste bli agil. Utbildningar ska spegla dagens och framtidens arbetsmarknad, inte den som fanns när avtalet upphandlades.

Uppdraget måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen.

Jag har ägnat det senaste året åt att förstå arbetsmarknadens nya spelregler och vill inget hellre än att dela det jag har lärt mig med andra. Men kunskapen når inte ut. För jag sitter fast i ett moment 22.

Att bli ghostad av en arbetsgivare svider. Men när regeringen och dess myndigheter ghostar de medborgare som vill bygga och bidra, då har vi ett samhällsproblem som kräver mer än en ny utredning. Det kräver handling.

Jag är redo att köra i gång. Systemet har satt mig i väntrummet på obestämd tid.

Vi är många som väntar.

/Jenny Fornlund, har jobbat inom rekrytering och Life Science