Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ta sexuella trakasserier på allvar

Den som blir utsatt för sexuella trakasserier måste bli tagen på allvar och få stöd direkt. Men det är fortfarande tyst om ämnet och kunskapen är låg bland många arbetsgivare i dag, skriver Unionenmedlemmen Marcus Gustavsson.
Publicerad
Colourbox
Att våga berätta om sexuella trakasserier är ett stort steg. Om en arbetsgivare får det förtroendet måste de lyssna och agera, skriver Marcus Gustavsson. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under hela mitt vuxna liv har jag kämpat mot alla former av diskriminering, inklusive sexuella trakasserier. Som facklig företrädare har jag stöttat kollegor och som chef har jag stöttat medarbetare som har blivit utsatta. Men tyvärr så har den som utsatts ofta blivit ifrågasatt eller förminskad av personer som borde veta bättre.

När jag föreläser och utbildar i ämnet får jag höra om massor av liknande historier. Det är fortfarande tyst om sexuella trakasserier på alltför många arbetsplatser och kunskapen om kraven på att hantera och förebygga är alldeles för låg. Det visar också resultatet av Arbetsmiljöverkets senaste undersökning av hur landets sysselsatta upplever sin arbetsmiljö. Elva procent av kvinnorna och två procent av männen svarade att de hade varit utsatta för sexuella trakasserier på jobbet under det senaste året. Var fjärde ung kvinna har blivit utsatt.

 

2013 var jag ordförande för fackförbundet Vision i Göteborg och delaktig i lanseringen av TCO:s handbok ”Bryt tystnaden om sexuella trakasserier”. I samband med lanseringen så hörde flera kollegor av sig till mig, berättade att de hade blivit utsatta och bad mig att stötta dem. Första steget var att gå till närmaste chef och sorgligt nog blev ingen av mina kollegor tagen på allvar. En chef uttryckte att ”sexuella trakasserier är en generationsfråga” och påstod därmed att yngre kvinnor är känsligare än andra kvinnor. En annan chef uttryckte att ”det är väl inte förbjudet att bli kär på jobbet”.

Jag blev väldigt upprörd och svarade att det stämmer att det inte är förbjudet att bli kär på jobbet. Jag har själv blivit det några gånger och det har inte alltid varit besvarat. Men det ger ju mig inte rätt att trakassera personen som jag har blivit kär i. Blir man nobbad måste man respektera det och gå vidare i livet. Jag tvingades varje gång bli väldigt formell och läsa högt ur diskrimineringslagen för att få dessa chefer att ta sitt ansvar. Och ni kan tänka er hur det kändes för mina kollegor. De hade tagit mod till sig och berättade om vad de hade blivit utsatta för. Och så blev de förminskade av personerna som var ansvariga för deras arbetsmiljö.

Som chef har jag ofta upplevt bristande stöd i att hantera sexuella trakasserier. Vid flera tillfällen har HR-specialister mer tagit förövarens perspektiv och ifrågasatt beteendet och motivet hos den som har blivit utsatt. Men sexuella trakasserier kan aldrig bortförklaras. Det finns aldrig någon godtagbar ursäkt och förövaren måste ta ansvar för sina egna val. Jag tänker också på det motstånd som jag ibland fått hantera när jag satt ner foten. Jag kommer aldrig glömma när en hög chef tittade på mig föraktfullt och sade att jag engagerade mig alldeles för mycket för en medarbetare som hade blivit utsatt. Jag har alltid känt mig trygg i mitt arbetsgivaransvar men avsaknaden av stöd från min egen organisation och att tvingas kämpa internt för att utsatta ska få skydd och stöd har tagit mycket kraft. Och har också känts väldigt sorgligt.

Följande ska vara en självklarhet hos alla arbetsgivare:

  • Högsta ledningen måste vara ett föredöme och tydligt peka ut att inga former av sexuella trakasserier accepteras
  • Rutinen för hur sexuella trakasserier hanteras måste göras känd bland alla medarbetare och vara en del av introduktionen för nyanställda
  • Alla chefer måste ha kunskap om diskrimineringslagens krav på arbetsgivare att hantera och motverka sexuella trakasserier
  • Chefer måste få kompetent stöd av HR-funktionen för att kunna leva upp till sitt ansvar
  • På alla arbetsplatser måste man prata om vilket beteende som inte är okej och vad sexuella trakasserier får för konsekvenser
  • Den som blir utsatt måste bli tagen på allvar och få skydd och stöd direkt

Dessutom kan den svenska partsmodellen användas för att leva upp till kraven på förebyggande arbete. Ett gott exempel är Göteborgs stad där kommunstyrelsen gett ett uppdrag till tjänstemannaorganisationen att inleda förhandlingar med de fackliga organisationerna för att undersöka möjligheterna att teckna ett kollektivavtal som bland annat reglerar roll- och ansvarsdelning i arbetet med att motverka sexuella trakasserier. Det är ett utmärkt initiativ och kommer parterna överens om åtgärder och arbetsgivaren förbinder sig att genomföra dem så kommer det ge resultat. Jag hoppas att många arbetsgivare inspireras av Göteborg och verkar för att teckna liknande avtal.
 

Jag har berättat om flera exempel där arbetsgivare inte tagit sitt ansvar men givetvis finns det också föredömen. Jag tänker på en av mina första arbetsplatser där jag hjälpte en kollega att bryta tystnaden och följde med henne till vår chef för att hon skulle våga berätta vad hon hade varit med om. Vår chef tog henne på fullaste allvar och vidtog kraftfulla åtgärder. Vi behöver dock bli fler som hjälps åt med att bryta tystnaden och det räcker inte att vi gör det en gång utan vi måste göra det om och om igen. Och tar arbetsgivare sitt formella och moraliska ansvar så kommer vi få ett mer hållbart arbetsliv och samhälle.

Marcus Gustavsson, Frilansande föreläsare och utbildare, f.d. chef och facklig företrädare

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: niklas.hallstedt@kollega.se eller lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Rekryteringsrodeo – en krävande sport

Arbetslösa kläms mellan orimliga krav från Arbetsförmedlingen och en rekryteringsbransch i fritt fall, skriver Emma Söderberg.
Publicerad 9 september 2025, kl 06:00
träfigurer som skiljts ut från de andra
När Emma Söderberg hade avstämningsmöte med Arbetsförmedlingen fick hon höra att hon sökt för många jobb. Handläggarna hinner inte med administrationen. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Någonstans mellan hopp och förtvivlan måste jag resa mig igen. Upp i sadeln för en ny runda. Tack-men-nej-tack-mejlen fyller min inkorg. ”Vi har valt att gå vidare med en annan kandidat. Men vi vill gärna veta hur du upplevde rekryteringsprocessen.” Det kommer ett mejl som jag ignorerar. 

Därefter kommer inte mindre än två påminnelser! Tro mig kära arbetsgivare. Ni vill inte veta hur jag upplevde er förnedring. Ni valde att välja bort min kompetens, trots att jag vet att ni har ett skriande behov av en arbetsmiljöexpert. Jag önskar er lycka till med att sänka sjukskrivningstalen, minska personalomsättningen och att skapa budget i balans.

Samtidigt vet jag att Sveriges rekryterare har en ohållbar arbetsbelastning. De bombarderas med ansökningar av desperata arbetssökanden. Det råder huggsexa om jobben. Men rekryteringsbranschen har även blivit omänsklig med AI, pseudovetenskapliga tester och rekryterare som inte tillåts lita på sin mångåriga yrkesskicklighet. Kraven är många gånger in absurdum detaljerade och när stressen drabbar rekryterarna kan en del arbetssökande bli ghostade. Jag var på jobbintervju den 15:e maj, men har fortfarande inte hört ett pip.

Vid min senaste avstämning med Arbetsförmedlingen fick jag dessutom veta att jag sökt för många jobb. Hörde jag rätt? Jo, max 20 jobb per månad. Jag gissar att det beror på att AF ska hinna kontrollera att vi följer alla regler. 

 Jag hade sökt för många jobb

Jag känner stort förtroende för AF:s generaldirektör. Men hon och hennes personal behöver rimliga strukturella förutsättningar, handlingsutrymme och arbetsro. AF behöver gå tillbaka till att fokusera på kärnuppdraget. Att förmedla arbeten och ge extra stöd till dem som står långt ifrån arbetsmarknaden. 

I nuläget har många handläggare en undermålig arbetsmiljö, vilken drabbar de arbetssökande negativt genom sämre tillgänglighet. AF behöver bedriva all sin verksamhet i egen regi, gärna med fler lokala kontor.

Många gånger behövs det inte mer pengar, men den lövtunna budgetkakan skulle räcka längre om den fördelades smartare. Regeringen måste sluta detaljstyra AF och låta bli att öronmärka de ekonomiska anslagen. Att stora summor går till privata aktörer, gynnar inte dem utan jobb. Snarare finns risk att arbetslivskriminalitet göds, när oseriösa företag ser möjligheter att mjölka välfärdssystemet. Detaljstyrning är inte lönsamt. Det bottnar i bristande tillit. 

Utmaningen ligger på en strukturell nivå, men skylls på individen

Det är lönsamt att satsa på en frisk och hållbar arbetsmiljö för chefer och personal. Det är som ett vaccin mot tystnadskulturer och dysfunktionella verksamheter. Vill man nå verksamhetsmålen måste man bry sig om hur anställda mår. Det är inte bara myndigheter som behöver en frisk arbetsmiljö, för att tillgodose medborgarnas behov. Alla företag får mer klirr i kassan om man satsar på sina personella resurser. Mjuka värden skapar hårda värden.

Dessvärre lever många arbetsgivare kvar i den tayloristiska andan (att öka effektivitet  genom att dela upp arbetet i mindre uppgifter och standardisera hur dessa utförs, reds. anm) Och med den politiska retoriken, att arbetslösa är för lata för att ta ett arbete, blir förklaringsmodellen missvisande. De största utmaningarna ligger på en strukturell nivå, men skylls istället på individer längst ner i näringslivskedjan. Jag är medlem i a-kassan, således uppbär jag inte försörjningsstöd från soc. A-kassan är en försäkring jag betalar varje månad.

Men visst. ”Det är de hungriga lejonen som jagar bäst.” som nationalekonomen Marian Radetzki uttryckte sig när han blev intervjuad av Janne Josefsson.

Blir vi bara tillräckligt hungriga så kommer vi att ”ta ett jobb”.

Tänk så förvånade arbetsgivare skulle bli om vi arbetssökande rundade alla rekryteringsprocesser och bara gick ut och tog oss ett arbete. (Som fd arbetsmarknadsminister Mats Persson verkar tro att det går till.)

I så fall skulle jag välja att jobba i en riktigt dysfunktionell organisation med massiv tystnadskultur, för där skulle jag göra mest nytta.

/Emma Söderberg, Rådgivare inom organisatorisk och social arbetsmiljö.