Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ta ansvar för hemmakontorets ergonomi

Arbetsgivare måste börja betrakta hemmakontoret som en del av den professionella arbetsplatsen och ta ansvar för arbetsmiljön, skriver Peter Johansson.
Publicerad
En kvinna jobbar från soffan
Många arbetsgivare frånsäger sig ansvaret för medarbetares arbetsmiljö så fort arbetet flyttar utanför kontorets väggar, skriver Peter Johansson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under pandemin blev hemmakontoret en livlina för många företag och anställda. Det möjliggjorde fortsatt arbete trots restriktioner och stängda kontor. Men flera år senare måste vi ställa oss frågan: Har vi verkligen anpassat oss till denna nya verklighet, eller blundar vi för de allvarliga risker som bristfälliga hemarbetsplatser innebär?

Alltför många arbetsgivare frånsäger sig ansvaret för medarbetares arbetsmiljö så fort arbetet flyttar utanför kontorets väggar. Men arbetsmiljöansvaret sträcker sig till den plats där arbetet faktiskt utförs – även om det råkar vara vid köksbordet eller i soffan hemma.

En ny undersökning som vi på DPJ gjort, visar att över hälften av Sveriges kontorsarbetare arbetar helt eller delvis hemifrån. Av dessa arbetar nästan en tredjedel från köksbordet och mer än en femtedel från soffan. Ännu mer alarmerande är att 44 procent rapporterar smärta i armar, axlar eller rygg.  Dessa siffror borde vara en väckarklocka för alla arbetsgivare. Hur länge kan vi ignorera dessa tydliga varningssignaler innan de långsiktiga konsekvenserna blir oåterkalleliga?

Vi riskerar att bygga en samhällsskuld

Forskning visar ett klart samband mellan dåliga arbetsförhållanden och kroniska hälsoproblem. Att tillfälligt arbeta från en oergonomisk plats kan vara hanterbart, men när det blir en långvarig lösning ökar risken för allvarliga och bestående skador markant. Trots det har många företag inte utfört någon kontroll eller kvalitetssäkring av sina anställdas hemmakontorsmiljöer. 

Det innebär att en överväldigande majoritet av arbetsgivarna försummar sitt ansvar att säkerställa en ergonomiskt hållbar arbetsplats för sina anställda. Konsekvensen blir att de flesta som arbetar hemifrån tvingas hantera arbetsmiljöproblemen på egen hand, ofta med otillräckliga lösningar.

Arbetsgivare måste börja betrakta hemmakontoret som en del av den professionella arbetsplatsen och ta ansvar för att även denna arbetsmiljö uppfyller krav på säkerhet, hälsa och ergonomi. Långvarigt stillasittande arbete i ogynnsamma positioner kan leda till allvarliga problem som belastningsskador och kroniska ryggbesvär. Dessa skador är inte bara förödande för individen utan medför även betydande kostnader för arbetsgivaren i form av sjukskrivningar och produktivitetstapp. Vi riskerar därmed att bygga en stor hälsoskuld i samhället.

Arbetsmiljön, oavsett geografisk placering, är en fråga om ansvar

Att fortsätta ignorera bristerna i hemmakontoren är inte bara kortsiktigt, det utgör ett direkt hot mot medarbetarnas långsiktiga hälsa och välbefinnande. Det är hög tid att vi tar dessa alarmerande signaler på största allvar och agerar innan de långsiktiga konsekvenserna blir oöverkomliga. Arbetsmiljön, oavsett geografisk placering, är en fråga om ansvar – ett ansvar som vi som arbetsgivare måste axla med största omsorg och engagemang.

Låt oss ta detta tillfälle i akt att omforma vår syn på arbetsplatsen och skapa en ny standard för en hälsosam och hållbar arbetsmiljö, var den än må vara.

/Peter Johansson, vd DPJ Workspace

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.