Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ta ansvar för hemmakontorets ergonomi

Arbetsgivare måste börja betrakta hemmakontoret som en del av den professionella arbetsplatsen och ta ansvar för arbetsmiljön, skriver Peter Johansson.
Publicerad
En kvinna jobbar från soffan
Många arbetsgivare frånsäger sig ansvaret för medarbetares arbetsmiljö så fort arbetet flyttar utanför kontorets väggar, skriver Peter Johansson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under pandemin blev hemmakontoret en livlina för många företag och anställda. Det möjliggjorde fortsatt arbete trots restriktioner och stängda kontor. Men flera år senare måste vi ställa oss frågan: Har vi verkligen anpassat oss till denna nya verklighet, eller blundar vi för de allvarliga risker som bristfälliga hemarbetsplatser innebär?

Alltför många arbetsgivare frånsäger sig ansvaret för medarbetares arbetsmiljö så fort arbetet flyttar utanför kontorets väggar. Men arbetsmiljöansvaret sträcker sig till den plats där arbetet faktiskt utförs – även om det råkar vara vid köksbordet eller i soffan hemma.

En ny undersökning som vi på DPJ gjort, visar att över hälften av Sveriges kontorsarbetare arbetar helt eller delvis hemifrån. Av dessa arbetar nästan en tredjedel från köksbordet och mer än en femtedel från soffan. Ännu mer alarmerande är att 44 procent rapporterar smärta i armar, axlar eller rygg.  Dessa siffror borde vara en väckarklocka för alla arbetsgivare. Hur länge kan vi ignorera dessa tydliga varningssignaler innan de långsiktiga konsekvenserna blir oåterkalleliga?

Vi riskerar att bygga en samhällsskuld

Forskning visar ett klart samband mellan dåliga arbetsförhållanden och kroniska hälsoproblem. Att tillfälligt arbeta från en oergonomisk plats kan vara hanterbart, men när det blir en långvarig lösning ökar risken för allvarliga och bestående skador markant. Trots det har många företag inte utfört någon kontroll eller kvalitetssäkring av sina anställdas hemmakontorsmiljöer. 

Det innebär att en överväldigande majoritet av arbetsgivarna försummar sitt ansvar att säkerställa en ergonomiskt hållbar arbetsplats för sina anställda. Konsekvensen blir att de flesta som arbetar hemifrån tvingas hantera arbetsmiljöproblemen på egen hand, ofta med otillräckliga lösningar.

Arbetsgivare måste börja betrakta hemmakontoret som en del av den professionella arbetsplatsen och ta ansvar för att även denna arbetsmiljö uppfyller krav på säkerhet, hälsa och ergonomi. Långvarigt stillasittande arbete i ogynnsamma positioner kan leda till allvarliga problem som belastningsskador och kroniska ryggbesvär. Dessa skador är inte bara förödande för individen utan medför även betydande kostnader för arbetsgivaren i form av sjukskrivningar och produktivitetstapp. Vi riskerar därmed att bygga en stor hälsoskuld i samhället.

Arbetsmiljön, oavsett geografisk placering, är en fråga om ansvar

Att fortsätta ignorera bristerna i hemmakontoren är inte bara kortsiktigt, det utgör ett direkt hot mot medarbetarnas långsiktiga hälsa och välbefinnande. Det är hög tid att vi tar dessa alarmerande signaler på största allvar och agerar innan de långsiktiga konsekvenserna blir oöverkomliga. Arbetsmiljön, oavsett geografisk placering, är en fråga om ansvar – ett ansvar som vi som arbetsgivare måste axla med största omsorg och engagemang.

Låt oss ta detta tillfälle i akt att omforma vår syn på arbetsplatsen och skapa en ny standard för en hälsosam och hållbar arbetsmiljö, var den än må vara.

/Peter Johansson, vd DPJ Workspace

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind