Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ta ansvar för hemmakontorets ergonomi

Arbetsgivare måste börja betrakta hemmakontoret som en del av den professionella arbetsplatsen och ta ansvar för arbetsmiljön, skriver Peter Johansson.
Publicerad
En kvinna jobbar från soffan
Många arbetsgivare frånsäger sig ansvaret för medarbetares arbetsmiljö så fort arbetet flyttar utanför kontorets väggar, skriver Peter Johansson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under pandemin blev hemmakontoret en livlina för många företag och anställda. Det möjliggjorde fortsatt arbete trots restriktioner och stängda kontor. Men flera år senare måste vi ställa oss frågan: Har vi verkligen anpassat oss till denna nya verklighet, eller blundar vi för de allvarliga risker som bristfälliga hemarbetsplatser innebär?

Alltför många arbetsgivare frånsäger sig ansvaret för medarbetares arbetsmiljö så fort arbetet flyttar utanför kontorets väggar. Men arbetsmiljöansvaret sträcker sig till den plats där arbetet faktiskt utförs – även om det råkar vara vid köksbordet eller i soffan hemma.

En ny undersökning som vi på DPJ gjort, visar att över hälften av Sveriges kontorsarbetare arbetar helt eller delvis hemifrån. Av dessa arbetar nästan en tredjedel från köksbordet och mer än en femtedel från soffan. Ännu mer alarmerande är att 44 procent rapporterar smärta i armar, axlar eller rygg.  Dessa siffror borde vara en väckarklocka för alla arbetsgivare. Hur länge kan vi ignorera dessa tydliga varningssignaler innan de långsiktiga konsekvenserna blir oåterkalleliga?

Vi riskerar att bygga en samhällsskuld

Forskning visar ett klart samband mellan dåliga arbetsförhållanden och kroniska hälsoproblem. Att tillfälligt arbeta från en oergonomisk plats kan vara hanterbart, men när det blir en långvarig lösning ökar risken för allvarliga och bestående skador markant. Trots det har många företag inte utfört någon kontroll eller kvalitetssäkring av sina anställdas hemmakontorsmiljöer. 

Det innebär att en överväldigande majoritet av arbetsgivarna försummar sitt ansvar att säkerställa en ergonomiskt hållbar arbetsplats för sina anställda. Konsekvensen blir att de flesta som arbetar hemifrån tvingas hantera arbetsmiljöproblemen på egen hand, ofta med otillräckliga lösningar.

Arbetsgivare måste börja betrakta hemmakontoret som en del av den professionella arbetsplatsen och ta ansvar för att även denna arbetsmiljö uppfyller krav på säkerhet, hälsa och ergonomi. Långvarigt stillasittande arbete i ogynnsamma positioner kan leda till allvarliga problem som belastningsskador och kroniska ryggbesvär. Dessa skador är inte bara förödande för individen utan medför även betydande kostnader för arbetsgivaren i form av sjukskrivningar och produktivitetstapp. Vi riskerar därmed att bygga en stor hälsoskuld i samhället.

Arbetsmiljön, oavsett geografisk placering, är en fråga om ansvar

Att fortsätta ignorera bristerna i hemmakontoren är inte bara kortsiktigt, det utgör ett direkt hot mot medarbetarnas långsiktiga hälsa och välbefinnande. Det är hög tid att vi tar dessa alarmerande signaler på största allvar och agerar innan de långsiktiga konsekvenserna blir oöverkomliga. Arbetsmiljön, oavsett geografisk placering, är en fråga om ansvar – ett ansvar som vi som arbetsgivare måste axla med största omsorg och engagemang.

Låt oss ta detta tillfälle i akt att omforma vår syn på arbetsplatsen och skapa en ny standard för en hälsosam och hållbar arbetsmiljö, var den än må vara.

/Peter Johansson, vd DPJ Workspace

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA