Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sveket mot de sjukskrivna

Debatten om »sjukskrivningsepidemin« har varit fylld av myter och felaktigheter, hävdar statsvetaren Björn Johnson. Främsta orsaken till den stora ökningen är ett havererat rehabiliteringssystem, som förvärrats av en rad politiska beslut.
Björn Johnson Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kring millennieskiftet ökade den svenska sjukfrånvaron dramatiskt. På bara några år fördubblades antalet sjukdagar. Men tvärtemot vad som togs för givet handlade det väsentligen inte om någon sjukskrivningsepidemi. Nästan hela ökningen berodde på att långtidssjukskrivningarna blev längre - inte på att fler blev sjukskrivna.

I den offentliga debatten fördes en hård kamp mellan de aktörer som ville förklara den påstådda epidemin med försämrad arbetsmiljö och de som ville förklara den med ökat fusk och överutnyttjande. Arbetsmarknadens parter fanns, föga förvånande, på motsatta sidor i debatten. I min bok "Kampen om sjukfrånvaron" visar jag att många av de påståenden som fördes fram av aktörerna var felaktiga eller överdrivna. Debatten var full av myter och missförstånd.

Forskningen har visat ett starkt samband mellan dåliga arbetsmiljöer och hög sjukfrånvaro. Det är också väl belagt att överutnyttjande förekommer i alla försäkringssystem, inklusive den svenska sjukförsäkringen. Men varken sämre arbetsmiljö eller ökat överutnyttjande kunde förklara ökningen av sjukfrånvaron. Sådana förändringar borde även ha lett till fler sjukskrivningar, inte bara till längre sjukskrivningstider.

Ökningen berodde istället på att rehabiliterings- och anpassningsarbetet ute på arbetsplatserna hade havererat. Därför ökade sjukfrånvaron framför allt hos större arbetsgivare; det var där som det tidigare hade funnits ett organiserat system för att hjälpa långtidssjukskrivna tillbaka till arbetet.

Den bärande tanken var en helhetssyn på individen. Sjukskrivna skulle, så långt det bara var möjligt, återvända till sina tidigare arbetsplatser, om nödvändigt med anpassade arbetsuppgifter eller reducerad arbetsbörda. Däremot ansågs det inte realistiskt att äldre med sviktande arbetsförmåga skulle behöva flytta eller omskola sig för att konkurrera med friska på den öppna arbetsmarknaden. Detta var en human ordning, och effektiv även för arbetsgivarna. Staten gick nämligen in som en garant, så att anpassningsarbetet kunde ske utan att arbetsgivarnas verksamhet äventyrades.

Hösten 2005 publicerade sociologen Tor Larsson från Arbetslivsinstitutet en forskningsrapport, där han pekade på sambandet mellan den höga sjukfrånvaron och det havererade rehabiliteringssystemet. Larsson visade även varför detta system hade slutat fungera. Det är en fascinerande beskrivning av hur olika beslut och processer tillsammans ledde till ett såväl oförutsett som oönskat resultat.

En central förändring var att arbetsgivarna under krisåren på 1990-talet sparade bort många av de resurser som tidigare hade funnits för omställningslösningar. 

De negativa effekterna av nedskärningarna förstärktes av olyckliga politiska beslut. Under 1970- och 1980-talen tillhandahöll staten flera olika redskap för att hjälpa till med anpassningsarbetet. Om den anställdes arbetsförmåga inte var tillräcklig för heltidsarbete kunde försäkringskassan ibland gå in och "köpa ut" halva tjänsten genom förtidspension.

I mer sällsynta fall kunde arbetsförmedlingen hjälpa till genom att knyta ett lönebidrag till den anställde - på så sätt kunde arbetslöshet undvikas.

Utöver detta fungerade företagshälsovården som ett opartiskt medicinskt stöd i anpassningsarbetet. Företagshälsovården hade en god överblick över arbetsmarknaden, och kunde ibland hjälpa till med att ordna arbetsträning hos någon annan arbetsgivare.

Under 1990-talet fattade dock riksdagen flera beslut som innebar att dessa redskap successivt försvann. Möjligheten till lönebidragsanställningar togs bort. Det statliga stödet till företagshälsovården drogs in. Deltidspensionering förbjöds om personen teoretiskt sett kunde fungera i ett annat arbete.

Resultatet av allt detta blev dramatiskt minskade omställningsmöjligheter. På bara några år tredubblades de riktigt långa sjukskrivningarna. Tiotusentals människor blev kvar i passiva sjukskrivningar, år efter år, utan att vare sig arbetsgivarna eller myndigheterna hade någon hjälp att erbjuda. Många blev så småningom utköpta av sina arbetsgivare, och förvandlades därmed till sjukskrivna arbetslösa.

Denna förklaring är politiskt sprängstoff: De politiska reformer som fick rehabiliteringssystemets att kollapsa initierades av socialdemokratiska regeringar, för att sedan beslutas i riksdagen under politisk enighet över blockgränserna.

För att spetsa till det: om Tor Larssons förklaring stämmer så orsakades den höga sjukfrånvaron av politiskt fattade beslut på statlig och kommunal nivå. Sedan har de politiska aktörerna turats om att skylla ifrån sig, först på arbetsgivarna, därefter på de sjukskrivna.

Mot den bakgrunden är det kanske inte så märkligt att Larssons rapport i stort sett förbigicks med tystnad. Den måste ha upplevts som ett allvarligt hot av de aktörer som investerat resurser och prestige i andra förklaringar. Arbetsmarknadens parter och de politiska partierna hade bundit upp sig så starkt för sina problembeskrivningar att några drastiska omprövningar inte var att tänka på. Valrörelsen var i antågande. För den borgerliga alliansen var en förstärkt arbetslinje i socialförsäkringen och kraftåtgärder mot "fusket" en potentiell vinnarfråga.

När Anna Hedborgs socialförsäkringsutredning presenterade sitt slutbetänkande 2006 nämnde den inte ens Tor Larssons forskning. Värt att notera i sammanhanget är att Hedborg, tidigare sjukförsäkringsminister och generaldirektör för Riksförsäkringsverket, ansvarat för några av de reformer som Larsson pekade ut som särskilt "giftiga".

Om Tor Larsson har rätt så innebär det att inga av de förändringar som genomförts i sjukförsäkringen har tagit tag i själva grundproblemen. Intresset för omställningslösningar är fortfarande obefintligt bland många arbetsgivare. De svårtolkade sjukförsäkringsreglerna har blivit än mer gåtfulla i och med den så kallade rehabiliteringskedjan.

Hur dessa problem ska kunna lösas är omöjligt att svara på idag. Men att vi behöver en sakligare debatt om socialförsäkringarna och den svenska välfärden är helt uppenbart.

Ståndpunkter:

  • Den stora ökningen av sjukfrånvaron i början av 2000-talet berodde på att långtidssjukskrivningarna blev längre - inte på fler sjukskrivna.
  • Bakom ökningen låg ett havererat rehabiliterings- och anpassningsarbete ute på arbetsplatserna.
  • Olika resurser för omställning bantades bort under krisåren på 90-talet. Intresset för den här typen av lösningar är alltjämt obefintligt bland många arbetsgivare.
  • Politiska beslut, som slopat statligt stöd till företagshälsovården, har gjort saken än värre. Till detta kommer allt snårigare sjukförsäkringsregler.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Stress slår sönder organisationer

Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. När ska organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början, skriver Mikael Buskas.
Mikael Buskas Publicerad 17 februari 2026, kl 09:15
stress på kontoret
Rimliga förväntningar och en kultur som känns i väggarna gör att medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera, skriver Mikael Buskas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Efter många år i arbetslivet, varav flera i ledande roller, trodde jag att jag hade en ganska stabil bild av hur förändring, ledarskap och utveckling fungerar i praktiken. De senaste åren har dock gett mig en ny och mer bekymrande insikt om hur dagens arbetsliv ofta är organiserat, och varför så många människor känner sig slitna, stressade och uppgivna.

Min resa tog fart efter att jag valde att avsluta en anställning i ett företag som var på väg in i rekonstruktion, en arbetsplats jag trivdes mycket bra på. Jag behövde säkra min ekonomi och ta mig vidare. Därefter följde två chefsroller på relativt kort tid. I ena fallet på en arbetsplats där personen som anställt mig redan hade lämnat när jag själv klev in. I andra fallet fanns inte tidigare anställd för rollen längre på plats. Jag fick senare information om att det blivit för mycket för den personen. 

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet 

Det jag möttes av var organisationer som knappt visste vilket håll de skulle springa åt. Onboarding kunde vara otydlig eller obefintlig. De personer som enligt plan skulle fungera som stöd var så pressade av sin egen vardag att de knappt gick att få tag på. Samtidigt förväntades man leverera, sätta riktning och skapa hållbara resultat.

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet. Trötthet på ständiga omorganisationer, nya chefer och ännu en ”ny väg framåt”. I korridorerna kunde man nästan känna hur förväntningarna var låga, hur länge skulle den här ledaren hålla? Jag förstår dem fullt ut. Förändring kan vara både nödvändig och utvecklande, men när den kommer för ofta, för snabbt och utan stabil grund skapar den snarare motstånd än engagemang.

Ansvar breddas, resurser minskar

Allt oftare ser jag också hur roller slås ihop. Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. I flera fall har personer före mig gått rakt in i den berömda väggen. Ändå fortsätter man, som om det bara handlade om att hitta ”rätt person” nästa gång. Som om problemet vore individen och inte grunden i bolaget.

Kalendrarna fylls av möten. Powerpointpresentationer avlöser varandra. Listor med initiativ och satsningar växer. Men tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar. Istället får vi utbildningar i prioriteringstekniker och effektivitet, allt för att pressa in ännu mer i redan överfulla arbetsdagar.

Arbetsmiljöverket kan man hitta information om att en arbetsplats med ohälsosam arbetsbelastning kan ge hjärtproblem, stroke, depression, utmattningssyndrom och i förlängningen för tidig död. 
Kanske är det dags att diskutera om Arbetsmiljöverkets tillsyn i framtiden även kan bidra till ökad transparens, så att arbetssökande lättare kan förstå vilken arbetsmiljö de faktiskt kliver in i.

Tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar

När ska fler organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början? Rimliga förväntningar. En kultur som känns i väggarna och där medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera.

Ett fungerande arbetsliv är ett samspel mellan företag, ledare och medarbetare. Det kräver respekt för människors begränsningar, oavsett titel. De företag som lyckas med detta finns redan. Studera dem. Lär av dem och kopiera det som faktiskt fungerar.

/Mikael Buskas

Debatt

Debatt: Jag hoppade av och valde friheten

Efter nio månader skrev jag ut mig från Arbetsförmedlingen. Meddelade a-kassan att tack, men nej tack. Det var inte ett enkelt beslut. Varken ekonomiskt eller mentalt. Men alldeles, alldeles livsnödvändigt.
Åsa Hanell Publicerad 3 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens app i mobilen
Att söka hundratals jobb utan att någonsin komma fram till micken och berätta vad jag kan bidra med är tärande på självkänslan, skriver Åsa Hanell.

Foto: Magnus Lejhall/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag efter en avgångslösning från mitt fasta journalistjobb sedan 25 år tillbaka, började söka jobb på allvar, var jag övertygad om att det inte skulle vara helt lätt att få ett nytt jobb – men inte omöjligt. Så fel jag hade.

När ”lönen” slutade betalas ut skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och kontaktade a-kassan. Då drogs de första skruvarna åt. Samtidigt som gigantiska hål i vårt välfärdssystem blev synliga.

Åsa Hanell arbetslös

Villkor som jag inte trodde var möjliga uppdagades. Eftersom jag tidigare arbetat med författarverksamhet tvingades jag skriva under en försäkran för att få ersättning från a-kassan. För att jag ska ha rätt till ersättning måste min författarverksamhet upphöra definitivt, det går nämligen inte att avgöra när en författare är arbetslös eftersom det inte finns något som kan styrka eventuellt arbete.

Vad som definierar författares arbete framgår dock inte på blanketten som de vill att jag ska skriva under för att försäkra att jag inte bedriver någon författarverksamhet.

Så jag ringde och frågade.

– Hej, är det ok om jag i tanken har en bokidé som jag planerar att någon gång i framtiden göra verklighet av?

Det blev tyst i luren.

– Är det okej att jag går på Bokmässan?

– … Du menar som privatperson?

– Ja.

– Det är nog bäst att du kollar med oss först.

Efter mycket om och men fick jag i alla fall fortsätta bedriva verksamhet i min enskilda firma. Trots att a-kassan vid flera tillfällen sa att det inte var möjligt, att jag skulle tvingas avveckla den eller allra minst lägga den vilande. Jag hade lagen på min sida.

Jag kände mig rättslös och chanslös

Det absolut ingen upplyste mig om var däremot att i samma sekund som jag valde att fortsätta driva företag så förlorade jag min SGI. Inte heller det trodde jag var möjligt, så jag kontaktade en SGI-specialist på Försäkringskassan, som i sin tur undersökte saken. Det var ingen som ställt frågan före mig.

Det visade sig att ”Den som fortfarande arbetar i ett eget företag kan inte betraktas som delvis arbetslös, bland annat eftersom arbete i eget företag inte på samma sätt kan vara avtalat att ske i någon viss omfattning.”

Och jag som trodde att det var exakt det jag och a-kassan kommit överens om. Moment 22.

Jag kunde överklaga beslutet. Men jag orkade inte. Jag kände mig rättslös och chanslös. Och eftersom min enskilda firma drar in minimalt med pengar kommer jag aldrig mer ha råd att vara sjuk.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken, utan att för en enda levande människa få berätta om vad jag kan bidra med.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken.

Att gå från uppskattad välutbildad anställd till persona non grata från i princip ena dagen till den andra. Ofattbart. Kompetensdumpningen är total. Och måste, misstänker jag, även vara en nationalekonomisk katastrof.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle söka fler jobb längre bort inom andra yrken och jag undrade stilla i mitt inre om jag skulle få det där jobbet som socionom i Kiruna.

De ville att jag skulle gå en arbetsmarknadsutbildning. Jag hittade en som var relevant och klickade på länken ”Mer info”. Den funkade inte. Jag mejlade utbildaren, men fick inget svar. Jag sket i det.

OM jag deltagit i en arbetsmarknadsutbildning hade jag dessutom förlorat ett antal tusenlappar varje månad eftersom jag var inskriven under de gamla villkoren, men skulle skrivas in under de nya när utbildningen var klar. Efter några veckor.

Det var nu jag på allvar började fundera på att skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Sa jag att jag betalat in till a-kassan i 42 år utan att ta ut en endast dag förrän nu?

Det blir inte fett men fritt

Men jag kände mig jagad, övervakad och misstrodd. Stämplad som lat och för gammal. Jag höll på att fastna i ett system som begränsade mig, dödade min kreativitet och gjorde mig till någon jag inte är.

Så jag skrev ut mig. Axlarna sjönk. Andningen blev lugnare. Känslan av att vara jagad försvann. Det blir inte fett men fritt. Jag klarar mig.

Väl medveten om att alla inte har den möjligheten utan tvingas hunsas runt i ett system där kraftigt försämrade villkor ska göra arbetslösa mindre lata. Om vi inte genast ser till att reparera vårt skyddsnät har vi snart inga skyddsnät kvar – bara övervakningssystem.

Det är inte värdigt Sverige 2026. 

/Åsa Hanell

Debatt

Debatt: ”Vuxendagis” är ett systemfel – inte leverantörernas ovilja

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete, skriver Aralia Eriksson.
Aralia Eriksson Publicerad 27 januari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsprogram
Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande, skriver Aralia Eriksson. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ett reportage om arbetssökande som "skulle rustas för jobb men fick fika och sortera skruvar” väcker berättigad kritik. Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande. Men bilden av leverantörer som oambitiösa och okontrollerade riskerar att dölja det verkliga problemet: ett system som styr mot kontroll och närvaro i stället för faktisk utveckling mot arbete. 

Aralia Eriksson

Som leverantör av Arbetsförmedlingens insatser verkar vi under omfattande tillsyn. Oanmälda besök, kontroller av legitimationer, utbildningskrav och behörigheter, granskning av lokaler, dokumentation och närvaro ned på timnivå är vardag. 

Regelverken är detaljerade och efterlevnaden följs upp systematiskt. Att leverantörer skulle verka utan kontroll stämmer helt enkelt inte. Problemet är istället vad kontrollsystemet fokuserar på.

Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer

I dag premieras närvaro och administration, inte kvalitet, innehåll eller faktisk utveckling. Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer. Den tiden tas direkt från kärnuppdraget: att stötta människor, stärka språket, bygga självförtroende och skapa vägar till praktik och arbete.

Kravet på ett visst antal närvarotimmar, oavsett individens behov eller förutsättningar, är ett tydligt exempel. Av rädsla för att deltagare annars ”inte gör något” har systemet byggts kring fysisk närvaro. Resultatet blir en tidshets där människor måste vara på plats även när innehållet inte är individanpassat. Det är här känslan av ”vuxendagis” uppstår.

Målgruppen inom dessa insatser är långt ifrån homogen. Många deltagare har komplexa behov kopplade till hälsa, rehabilitering, språk eller tidigare misslyckanden på arbetsmarknaden. För dem sker utveckling sällan i stora språng. Framstegen kan vara förbättrad svenska, ökad stabilitet eller stärkt självkänsla. Avgörande steg som i dag varken mäts, efterfrågas eller ges tillräcklig tid.

Problemet är vad kontrollsystemet fokuserar på

Samtidigt är kopplingen till arbetsgivare avgörande. För att deltagare ska kunna ta nästa steg krävs att arbetsgivare är beredda att öppna sina dörrar för målgruppen genom praktik och anställning. Det förutsätter resurser, stöd och lägre trösklar än i dag. Här behöver Arbetsförmedlingen i högre grad upphandla och följa upp insatser utifrån faktiska resultat, inte bara aktivitet.

Samarbetet mellan myndighet och leverantörer behöver också utvecklas. I dag utför vi uppdrag enligt detaljerade krav, men med begränsat inflytande över hur tjänsterna utformas. Konsekvensen blir att välkända problem upprepas, trots att de är tydliga för dem som möter deltagarna varje dag.

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete.

Vill vi att fler människor ska närma sig arbetsmarknaden måste vi förändra hur insatser utformas, mäts och följs upp. Annars riskerar vi att fortsätta kritisera ett resultat som systemet självt producerar.

/Aralia Eriksson, VD AKG Sverige