Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
De flesta finanskriser har ett likartat förlopp. Först har vi en bubbla som växer. Sedan spricker bubblan. Hus- och aktiepriser rasar. De största förlorarna är de som ägde mest. Men de hade, å andra sidan, störst marginaler. Till förlorarna hör också alla småsparare som lockades att köpa aktier mot slutet. Eller de som köpte bostäder som de inte längre har råd med när krisen är ett faktum.
I finanskrisens kölvatten kommer arbetslöshet och budgetunderskott. I 90-talets Sverige fick vi massarbetslöshet i de branscher som var mest uppblåsta under den föregående perioden, såsom byggnadsindustrin. Däremot fick vi senare god draghjälp från exportindustrin sedan vi tack och lov tvingats släppa stolligheter som en fast växelkurs.
I den sista, och för låginkomsttagare ofta mest kännbara, fasen kommer budgetsaneringen som en räkning på posten. Åren 1992-96 försvann flera hundra tusen jobb inom den offentliga sektorn. Och sedan följde, under Göran Perssons ledning, drastiska nedskärningar i de sociala välfärdssystemen: som försämringar i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen, nya karensdagar, sänkningar av barnbidrag och bostadsbidrag.
I dag kan man få intryck av att den globala finanskrisen är överstånden. Sedan aktiekurserna bottnat har börsen i Sverige, liksom i en stor del av världen, upplevt en mer än femtioprocentig uppgång. Ånyo tycks banker och finansbolag bada i likviditet, efter de massiva stödpaket som världens centralbanker försett dem med. Och trots maningar om återhållsamhet från världens politiker beviljar finansbolagens styrelser på nytt feta bonusar åt de bankdirektörer som för ett och ett halvt år sedan tiggde och bad om statliga garantier.
Det finansiella systemet har kanske räddats, men det har inte reformerats. Snarare tvärtom: efter konkursen för Lehman Brothers har samtliga OECD-länder förklarat att något sådant aldrig ska hända igen. Alla stora finansbolag har fått löften om att slippa gå omkull. Insättargarantier har införts, eller höjts. Risktagandet fortsätter, nu med explicita garantier från regeringar, riksbanker och skattebetalare. Går det riktigt dåligt är det någon annan som betalar.
Ekonomisidorna har sedan i höstas tävlat om att skönja "gröna skott" i den globala konjunkturen. Ånyo haglar aktietipsen. Priserna på bostadsrätter i Stockholms innerstad slår nya rekord.
Men krisen är inte över. Och det finns en stor risk att vi går in i en djup global lågkonjunktur någon gång år 2011 eller 2012, när i stort sett alla länder utom Norge och Saudiarabien försöker sanera sina statsbudgetar.
Aldrig tidigare i modern tid har världens industriländer, och många av medelinkomstländerna, ackumulerat så gigantiska budgetunderskott som åren 2008-2010.
Det är ännu för tidigt att säga vilka sociala kostnader finanskrisen kommer att lämna efter sig i Sverige. Men de kan bli höga.
Revorna i vårt generella välfärdssystem har vuxit. Den svenska modellen vilar på socialförsäkringssystem enligt inkomstbortfallsprincipen, vilket förutsätter att människor kommit in i systemet men sedan drabbas av mer eller mindre kortvariga problem som sjukdom eller arbetslöshet. Även vår föräldraförsäkring baseras på att man får barn först efter inträdet på arbetsmarknaden.
Men redan under 90-talskrisen såg vi hur många det var som aldrig kommit in i systemet, det vill säga fått fotfäste på arbetsmarknaden.
Sedan 2008 har antalet arbetslösa ökat snabbt. Till detta ska läggas att de senaste årens trend mot ökad osäkerhet på arbetsmarknaden - färre fasta jobb, och högre andel vikariat, projekt- och timanställningar - har förstärkts i krisens spår.
De största förlorarna hittills är unga vuxna samt människor med invandrarbakgrund. Antalet arbetslösa som är födda i ett utomeuropeiskt land har ökat med hela 50 procent sedan 2008.
Sverige blir alltmer tudelat. Klyftorna ökar. De som har fasta jobb har tack vare jobbavdrag, skattelättnader och låga räntor en högre disponibel inkomst än någonsin. De rika kan också glädja sig åt avskaffandet av alla skatter på arv och gåvor (som en socialdemokratisk regering tog bort) och förmögenheter (alliansregeringens gåva). Men alla de andra?
En utilitaristiskt lagd filosof skulle kanske säga: "Det är helt OK. Att en fjärdedel av befolkningen har fått det sämre är beklagligt, men uppvägs mer än väl av att tre fjärdedelar faktiskt har fått det bättre." Men är det den utvecklingen vi vill ha?
Ungdomsarbetslösheten är rekordhög redan i dag.
Många ungdomars bostadssituation är förtvivlad, men de politiska svaren lyser med sin frånvaro. Brist på små hyreslägenheter, dyra lägenheter, krav på fast jobb och inga betalningsanmärkningar utgör var för sig en effektiv spärr för många unga att etablera sig på bostadsmarknaden. I dag saknar varannan ung vuxen mellan 20 och 27 år i Stockholm egen bostad. Fler och fler unga vuxna bor kvar i föräldrahemmet, i regel mot sin - och förmodligen också föräldrarnas - vilja.
Allra svårast är situationen vad gäller både jobb och bostad för ungdomar med osvenska efternamn.
Var finns de politiska visioner som skulle kunna entusiasmera en ungdomsgeneration som inte bara vill piratkopiera utan som först och främst vill ha jobb och bostad?
I ett av världens rikaste länder har många unga, enligt rader av studier, stora och växande psykiska problem. Värst är det för tonåriga flickor och arbetslösa unga vuxna.
Socialbidrag, det yttersta - och starkt integritetskränkande - skyddsnätet var aldrig avsett att utgå till mer än en mycket liten del av befolkningen. I dag uppbär var fjärde ung vuxen socialbidrag eller, som det nu heter, försörjningsstöd.
Det makroekonomiska utgångsläget 2008 var bättre än när 90-talskrisen briserade. Men vi gick in i dagens kris med försvagade skyddsnät, och med redan slimmade organisationer.
I krisens spår avskedas många som inte hänger med i det hårdare tempot.
Om utvecklingen fortsätter som nu riskerar vi en situation där uppåt 80 procent av befolkningen jobbar för mycket och 20 procent inte alls. Vilket vore förfärligt, både mänskligt och samhällsekonomiskt.
Stefan de Vylder är aktuell med boken
"Världens springnota. Finanskrisen och vägen framåt."
När vi på Medlingscentrum frågade chefer kring hur de uppfattar konflikter på jobbet svarade 80 procent att konflikter på arbetsplatsen påverkar både dem själva och verksamhetens resultat negativt.
Konflikter är inte något som bara ska undvikas – de kan bli en drivkraft för förändring och förbättring, om de hanteras rätt. Att skapa en kultur där konflikter ses som en naturlig del av arbetslivet och där chefer har rätt verktyg och för att agera tidigt, är nyckeln till framgång.
Passiva chefer skapar en känsla av otrygghet
Forskning visar att passivt ledarskap ofta leder till kränkningar och mobbning på arbetsplatsen. Enligt Arbetsmiljöverket upplever många medarbetare att passiva chefer skapar en känsla av otrygghet och förvärrar konflikter. Chefer som agerar tidigt i en konfliktsituation minskar stress och förbättrar arbetsmiljön, vilket i sin tur påverkar verksamhetens resultat positivt.
Forskaren Matthew Lieberman från UCLA har visat att hjärnan reagerar på sociala hot, som konflikter, på samma sätt som den gör på fysiska hot. Detta gör konflikthantering till en central del av arbetsmiljöns psykiska hälsa.
Konflikter som inte hanteras i tid kan eskalera och leda till sämre produktivitet, högre sjukfrånvaro och till och med att medarbetare slutar. Det finns en tydlig koppling mellan chefernas förmåga att hantera konflikter och verksamhetens framgång.
Vi skulle aldrig acceptera dåliga verktyg för att genomföra en budgetprocess. Varför gör vi det när det gäller konflikthantering, som påverkar arbetsmiljön och resultaten så mycket?
Hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering
En annan viktig lärdom är att nästan hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering. Att skapa tydliga rutiner och processer är ett enkelt och effektivt sätt att ge både chefer och medarbetare en känsla av trygghet och struktur när konflikter uppstår. När rutinerna saknas, ökar risken för långdragna och destruktiva konflikter som påverkar hela organisationen.
Företagsledningar har en stor möjlighet att göra skillnad.
Att hantera konflikter aktivt och i tid är en central del av ett framgångsrikt ledarskap. Med rätt verktyg och stöd kan svenska chefer vända konflikter till något konstruktivt som stärker både arbetsmiljön och resultaten. Det är hög tid att chefer får det stöd och den utbildning de behöver för att kunna hantera konflikter med trygghet och effektivitet. Konfliktmodiga ledare kommer inte bara öka din lönsamhet, utan också bidra till ett starkare team.
/Tamara Maskovic Wängborg, specialist på konflikthantering på Medlingscentrum
Sverige står inför en osynlig kris: ålderismen. Tusentals kompetenta och erfarna svenskar över 40 år, står utan arbete och möter en arbetsmarknad som bortser från deras erfarenhet. Ålderism, som innebär att diskriminera människor baserat på deras ålder, är ett allvarligt och växande problem.
I september 2024 var 191 969 personer över 40 år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Än mer oroande är att 58 procent av dem hade varit utan arbete i över ett år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Och många av dem som passerat ett år i arbetslöshet, fortsätter att kämpa även andra året. Detta är inte en slump, utan ett tydligt tecken på en arbetsmarknad som systematiskt bortser från erfarna arbetssökandes värde.
Varför händer detta? Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare och rekryteringsbyråer, utan också för att vårt system tillåter det. Arbetsförmedlingen, vars uppgift är att hjälpa arbetssökande tillbaka in på arbetsmarknaden, behandlar ofta de över 40 som om de skulle klara sig själva. I stället för att ge stöd förväntas dessa personer, med åratal av yrkeserfarenhet och utbildning, vara nära arbetsmarknaden och därför inte i behov av hjälp. Det är en farlig och felaktig föreställning. Många av dessa människor är inte bara långt från arbetsmarknaden – de trycks längre bort för varje dag de ignoreras.
Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare
Rekryteringsbyråer förstärker också problemet. I en arbetsmarknad där efterfrågan på arbetskraft är hög, blir de överdrivet selektiva och väljer oftast riskfria, yngre kandidater som de kan sälja in till arbetsgivare. Ålder anses vara en risk, trots att erfarenhet borde ses som en tillgång.
För det första måste Arbetsförmedlingen ta sitt ansvar och erbjuda aktivt stöd till alla arbetssökande, oavsett ålder. Den mentala och fysiska påverkan av långvarig arbetslöshet är väl dokumenterad, och att ignorera äldre arbetssökande är både inhumant och ineffektivt.
När äldre arbetstagare tvingas byta jobb möter de ett system riggat emot dem. Principen “sist in, först ut” slår hårt mot de som vill byta arbete, vilket förvärrar ålderismen då de sitter kvar.
Ålder anses vara en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång
Slutligen behöver vi omfamna den teknologiska utvecklingen. Genom att använda AI och big data kan Arbetsförmedlingen skapa bättre matchningar mellan arbetsgivare och arbetssökande. Att matcha rätt kompetens med rätt arbetsgivare är möjligt, men det kräver ett system som tar hänsyn till alla arbetssökande – inte bara de som är yngre under 40 år.
Så varför tillåter vi att ålderism frodas i Sverige år efter år? Det är dags att stå upp för våra erfarna medborgare och se till att alla, oavsett ålder, får samma möjlighet att bidra till vårt samhälle. Att låta ålderism fortsätta skadar både individer och ekonomin – och det är en kostnad vi inte har råd att betala.
Palle Gustafsson, Initiativtagare till nätverket AddAge
Vad är fackets roll i debatten om gårdsförsäljning och risken för det svenska alkoholmonopolet om förslaget blir verklighet? Bör vi debattera frågan inom facket? Det tycker vi inom Systembolagets personalförening Unionen. Vi tycker det är lika viktigt att slå vakt om svensk alkoholpolitik som att vi engagerar oss i arbetsmiljöfrågor.
Alkoholen är inte en vara som andra och kostar samhället och våra arbetsgivare stora summor i produktionsbortfall och olyckor. Vi har alla sett vad som händer när alkoholbruk går över i ett missbruk. Fackföreningsrörelsen har växt fram sida vid sida med nykterhetsrörelsen av en anledning – tanken kring omsorg om varandra och viljan att bygga ett bättre samhälle.
Unionen har en unik position som den fackförening som organiserar alla som i sitt arbete berörs av förslaget om så kallad gårdsförsäljning. Det är Systembolagets alla anställda, tjänstemännen hos de cirka 1 000 leverantörer och svenska producenter som levererar till Systembolaget. Och inte minst de ideella organisationer som arbetar med alkoholens skadeverkningar och de människor som faller igenom skyddsnätet.
Avreglering utan eftertanke har lett till haverier för samhällets viktiga funktioner
Vi inom SPF Unionen tror på idén att begränsa möjligheten att driva alkoholförsäljning utan att ha vinstintresset som främsta mål. Vi stärks i den ståndpunkten för att det är en verklighet vi arbetar i och ser dagligen när vi säljer alkohol, men också utifrån hur annan avreglering utan eftertanke har lett till haverier för samhällets viktiga funktioner.
Men framför allt bör vi diskutera förslaget så som det verkligen är.
Förslaget kallas för gårdsförsäljning men den benämningen stämmer inte – det flesta producenter som skulle dra nytta av en ny försäljningskanal är nämligen inte på landsbygden utan produktionsställen i storstäderna. Det som produceras är också till stor del tillverkat av importerad råvara.
Det beskrivs att de svenska producenterna ska få en ökad omsättning och påstås att nya jobb skapas samtidigt som alkoholkonsumtionen inte ska gå upp. Det påståendet är både mindre trovärdigt och dåligt underbyggt.
Från industrins sida vill man slopa småskalighet
De från industrin som skrivit remiss som är positiva till förslaget om gårdsförsäljning är i själva verket kritiska till alla de delar i förslaget som är tillagda för att kunna bevara monopolet. De verkar se förslaget som en möjlig väg mot att avreglera Systembolagets monopol och låta vinst gå före folkhälsa. Ju närmare de små producenterna man kommer desto positivare till Systembolaget är man dock, och de flesta producentföreningar inser att det är genom Systembolaget man säljer de stora volymerna.
Tvingas man välja, så väljer dessa hellre säker distribution på Systembolaget än osäker och liten försäljning på gården. Det är svårt att hitta någon remissinstans som tycker att det liggande förslaget är bra. Från industrins sida vill man slopa både småskalighet och kunskapshöjande aktiviteter samt öka mängden man kan få sälja vid varje tillfälle.
Europeiska vinorganisationer har redan anmält förslaget till EU-kommissionen för att det strider mot fri konkurrens och monopolets villkor för det godkända undantaget. Det är mycket troligt att en anmälan till EU-domstolen redan ligger och väntar och går i väg första dagen om förslaget blir verklighet. När monopolet väl har blivit förklarat olagligt så går det med största sannolikhet inte att backa bandet.
Det andra scenariot är att, eftersom businesscaset för gårdsförsäljning inte håller, så kommer de åtgärder som nu är föreslagna inte räcka till för att få lönsamhet och då kommer man att vilja ha en större urholkning av regelverket kring alkoholförsäljning och därmed faller Sveriges undantag för alkoholmonopol.
Tunga remissinstanser tror inte att förslaget går att genomföra – ändå fortsätter man – varför då?
En majoritet av jurister och tunga remissinstanser utan vinstintresse tror inte att förslaget går att genomföra – ändå fortsätter man – varför då? Svenska folket är väldigt förtjusta i sitt monopol. Systembolaget toppar olika typer av mätningar i kundnöjdhet och varumärke.
Förslaget handlar inte om omsorg om landsbygden. Det är ett sätt att runda befolkningen och driva igenom förslaget av ideologiska och vinstdrivande intressen, drivna av alkoholindustrin.
Sverige är ett litet land med en liten befolkning och utan Systembolaget kommer de små producenterna på landsbygden att förlora distribution och få svårare att sälja sina produkter över hela Sverige. Småproducenter tjänar inte på förslaget.
Vi, SPF Unionen, vill med den här debattartikeln uppmärksamma Unionen, både ledning och medlemmar, på vad som är på gång och starta en internfacklig diskussion. Vill man som klubb eller centralt ha kontakt med oss för att diskutera frågan vidare så välkomnar vi sådant initiativ.
Går förslaget igenom påverkar det direkt flera tusen av Unionens medlemmar men även allas våra arbetsplatser och samhället i stort.
/Maria Hagström vice ordförande Systembolagets Personalförening SPF, Andreas Bengtsson vice ordförande Systembolagets Personalförening