Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Rädda klotet - så hjälper du till

Klimatmötet i Durban före årsskiftet räddade varken världen eller klimatet utan snarare FN:s själva klimatförhandlingar. Synd, eftersom läget för klotet är allvarligt: I Sverige ökade utsläppen med hela elva procent förra året efter flera år av minskningar, och en rapport från SMHI visar att förändringarna i naturen till följd av temperaturökningen går fortare än man tidigare trott. Det är hög tid för oss alla att mobilisera för ett bättre klimat - och du kan också bidra.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Svenskens köttkonsumtion har ökat de senaste tjugo åren och fortsätter att öka. Vi äter i dag drygt 85 kg kött per person och år, vilket är en ökning med nästan 70 procent sedan 1960-talet. Den kraftigaste ökningen kom efter EU-inträdet 1995.

När maten ligger på tallriken och är färdig att ätas har den stått för 30 procent av hushållets totala klimatpåverkan. Globalt bidrar produktionen av kött faktiskt med mer utsläpp av växthusgaser än transportsektorn.
Att välja något som är både gott och skonsamt för miljön är en utmaning för livsmedelskonsumenten. Den medvetne måste veta både hur tomaten har odlats och transporterats till butiken och i vilken miljö djuret har fötts upp och vad det har utfodrats med. Men det finns ett mycket enkelt, mycket mer effektivt sätt att äta klimatsmart än att försöka hålla sig informerad i djungeln av miljö­märken: ät mer vegetariskt. Det är gott! Du kanske är sugen på att äta grönt flera dagar i veckan, men faktum är att det räcker att byta ut köttet på tall­riken en gång i veckan för att få en positiv effekt på miljön. Genom att välja en god vegetarisk måltid kan du halvera klimatutsläppen.

Att slänga mindre mat sparar också på klimatet. En fjärdedel av allt vi handlar åker i soporna. Här finns det inte bara klimatvinster att tjäna utan också pengar. Och handla ekologiskt: ekologisk produktion ökar mängden växter och djur i naturen vilket gör naturen bättre förberedd att hantera kommande klimatförändringar. Det blir inte dyrare heller eftersom du redan bytt ut köttet någon gång ibland mot billigare grönsaker.

Att göra av med så lite energi som möjligt är ovärderligt för klimatet. Enligt Energimyndigheten skulle man spara 39 miljarder kWh per år, vilket motsvarar en fjärdedel av hela Sveriges energianvändning, om alla till exempel gick över till lågenergilampor. Lågenergilamporna har dessutom en livslängd som är 6 till 15 gånger större än en vanlig glödlampa. För den som vill minska sin miljöbelastning kan jag rekommendera Naturskyddsföreningens hemsida Top Ten som har listat inte bara marknadens bästa lågenergilampor, utan även vilka kylar, frysar, fönster och tv-apparater som drar minst energi.

Lågenergilampor får ibland kritik för att de innehåller kvicksilver. Tyvärr är kvicksilver en förutsättning för att kunna göra lågenergilamporna energieffektiva, men i takt med utvecklingen av lågenergilampor kommer halten kvicksilver i lamporna att minska. Och faktum är att just användningen av den effektiva lågenergilampan kan minska vår exponering för kvicksilver.  Det går åt mycket mindre energi för en lågenergilampa att sprida ljus än för en glödlampa - endast tio procent av energin i en glödlampa blir ljus! Det betyder att en övergång till lågenergilampor skulle minska vår elanvändning.

Inom EU är en stor del av elproduktionen baserad på kolkraftverk som bidrar till stora koldioxidutsläpp och utsläpp av kvicksilver. Luftföroreningar har inga gränser och genom att effektivisera bort kolkraftverk i Europa kan nedfallet av kvicksilverföreningar över Sverige minska.

Och vill du bara göra en enda liten enkel sak för miljön i stort: skippa jätteräkan! Det är jättelätt att be att få lax eller avokado på sushin i stället, eller att välja pilgrimsmusslor eller blåmusslor när du ska laga något festligt hemma. Jätteräkorna kommer oftast från räkodlingar i länder i Sydostasien. Där blir räkorna matade med fiskmjöl som kommer från fisk som hade kunnat bli mat till människorna i landet där räkan odlas. I stället mals fisken ner till fiskfoder. I räkodlingarnas spår förstörs ekosystemen, kemikalierna från odlingarna dödar fiskar och gör människorna som jobbar med räkodlingarna sjuka.

Mitt sista tips är att gå med i Naturskyddsföreningen. Den allra största skillnaden för världens tillstånd kan våra politiker göra med hjälp av olika styrmedel och vi jobbar stenhårt för att påverka politikerna att fatta beslut som främjar klimatet och vårt klot. Och du behövs! Dina val påverkar också.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef