Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Märklig smutskastning av bemanningsföretagen

Bemanningsföretagen ger oss unga en chans att visa vad vi går för. Jag blir därför både förvånad och ledsen när politiker vill förbjuda bemanningsföretag.
Johanna Andersson, anställd hos Proffice Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det finns en skev bild av hur det är att arbeta som konsult hos ett bemanningsföretag. De finns de som kallar oss konsulter för "daglönare", "ring- och springjobbare" och andra nedsättande uttryck. Märkligt nog förs en debatt om att begränsa möjligheterna att anlita bemanningsföretag, när den egentligen borde handla om vad man ska göra för att fler ska få arbete. Bemanningsföretagen är i dag ett väldigt effektivt sätt, speciellt för oss unga, att få jobb. Intentionen är säkert god, men de ställer anställda mot de ännu inte anställda.

Jag tror att väldigt få av oss bemanningskonsulter känner igen den verklighet som kritikerna beskriver, eftersom bemanningsföretagen har högst anslutningsgrad (97 procent) till kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden. Det finns de som menar att unga skulle få bättre löner, tryggare och bättre villkor om det inte fanns bemanningsföretag. Det är knappast troligt.

Som anställd på ett bemanningsföretag upplever jag inte att det finns någon större skillnad mellan mig och andra som arbetar på min arbetsplats. Vi har en snittlön av de anställdas löner i det företag där vi har ett uppdrag. Vi har dessutom lön mellan uppdragen som motsvarar 90 procent av lönen. Ingen a-kassa i Sverige ger en sådan ersättning.

Det hävdas också att man inte kan påverka sin arbetssituation i bemanningsbranschen. Jag har nu varit anställd hos Proffice i snart två år och har under denna period själv kunnat påverka hur jag jobbar genom att ha möjlighet att lägga mitt eget schema. Det har varit otroligt viktigt för mig under min tid som student eftersom jag har kunnat gå upp och ner i arbetstid under olika perioder beroende på hur mycket jag har studerat. Jag har dessutom, som utflyttad norrlänning, kunnat arbeta i min tidigare hemstad under somrarna eftersom Proffice finns på flera orter. Moderna arbetsgivare som vill ha nöjda medarbetare måste även de kunna anpassa sig till när och var vi anställda vill och kan jobba. 

Att börja arbeta i ett bemanningsföretag ger kontakter och är en möjlighet att få erfarenhet och en chans att visa vad man går för. Det är ganska vanligt att en tills­vidareanställning i ett bemanningsföretag med tiden ger en tillsvidareanställning i företaget man har uppdrag i. Många av mina kolleger från Proffice har efter en tid som konsulter fått anställning i företaget de varit uthyrda till.

Det är också lättare att byta jobb när man arbetar på ett bemanningsföretag, eftersom chefen vill hjälpa en vidare i karriären och till nya jobb som man själv tycker är kul och stimulerande. Chefen på bemmanings­företaget blir därmed en god coach även om en sådan inte finns på arbetsplatsen där man jobbar.

Arbetslösheten är hög, särskilt bland unga. Det är därför viktigt att diskutera hur samhället kan skapa fler jobb, inte färre. Att begränsa bemanningsjobben eller förbjuda bemanningsföretag som erbjuder jobb med bra villkor är inget som kommer att minska arbetslösheten, tvärtom.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack vare utrikesfödda har vi klarat sysselsättningen

Utan utrikesfödda hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få människor att flytta härifrån, skriver Christian Lindell.
Christian Lindell Publicerad 17 mars 2026, kl 09:15
utrikesfödda på arbetsmarknaden
Utan utrikesfödda skulle Sverige stanna, skriver Christian Lindell. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

2010 markerar ett skifte på arbetsmarknaden som har fått obetydlig uppmärksamhet. Det var det senaste året då ökningen av antalet förvärvsarbetande var större bland inrikesfödda än bland utrikesfödda.

Sett över hela perioden 2010–2024 har antalet arbetande inrikesfödda ökat med 90 000 och antalet födda utanför Sveriges gränser med 565 000 personer.

Christian Lindell

2016 markerar ett annat skifte. Då steg sysselsättningsgraden för personer födda i Sverige, alltså förvärvsarbetande som andel av befolkningen i åldern 20–64 år, till 84 procent. Sedan dess har andelen pendlat mellan 84–85 procent, oavsett konjunktur och bara marginellt påverkad av pandemin. Det visar att vi nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta. Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda.

vi har nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta

För de utrikesfödda ser det helt annorlunda ut. 2010 låg andelen förvärvsarbetande på 55 procent. 2024 hade den ökat till 70 procent. Det finns flera förklaringar till att deras arbetsmarknad utvecklas så snabbt.

Ett skäl är att flyktingar och anhöriga kommer in på arbetsmarknaden mycket snabbare än de gjorde tidigare. År 2000 tog det i genomsnitt åtta år innan hälften hade ett jobb efter att de kommunplacerats. För dem som fick sin kommunplacering 2020 tog det tre år – och då låg ändå en pandemi emellan. En annan förklaring är en annan sammansättning av invandringen, med färre flyktingar.

En ytterligare förklaring är att efterfrågan på arbetskraft ökat. När efterfrågan på arbetskraft stiger visar det sig att tidigare ”inte anställningsbara” plötsligt blir högst anställningsbara – men kanske i behov av kompetensutveckling på jobbet.

Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda

Den ökande andelen arbetande de senaste 15 åren har fått flera effekter, vilka även de fått liten uppmärksamhet. Sverige har inte haft en så hög andel arbetande av befolkningen i förvärvsarbetande ålder som de senaste tre–fyra åren, sedan början av 1990-talet. Vi har inte haft så låg andel av befolkningen som försörjs av sociala ersättningar och bidrag.  Det här är dock inte bara positivt. Ett skäl till de låga nivåerna bidragsförsörjda är att det blivit svårare att kvalificera sig in i systemen, men det är en annan diskussion.

Andelen barn under 18 år som inte har någon vuxen i hushållet som går till jobbet har minskat från 8,5 procent 2013 till 4,9 procent 2023.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden. Tittar vi på de områden som hade den lägsta andelen förvärvsarbetande 2012 kan vi till exempel se att andelen förvärvsarbetande i Herrgården Norr i Malmö stigit från 18 till 54 procent 2023. Så ser det ut längs hela linjen. Av de hundra områdena som hade lägst andel förvärvsarbetande 2012 har nästan alla markant ökat andelen arbetande.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden

Än mer spektakulär är sysselsättningsutvecklingen för till exempel afghaner och somalier. Mellan 2010 och 2024 steg andelen förvärvsarbetande afghaner från 40 till 70 procent. Under samma period ökade andelen förvärvsarbetande somalier från drygt 20 till nästan 60 procent.

Som jag skrev tidigare, om vi verkligen har nått ett tak för inrikesföddas sysselsättningsgrad (84 procent) får det stora konsekvenser, framför allt om invandringen är låg eller om vi till och med skulle se en nettoutflyttning av utrikesfödda, vilket ibland framstår som ett politiskt mål.

Låt oss göra ett enkelt räkneexempel. Tänk att antalet förvärvsarbetande stiger med två procent. Det motsvarar knappt 100 000 personer. Om det inte finns inrikesfödda att rekrytera och hela ökningen ska hämtas bland utrikesfödda, så ökar sysselsättningsgraden för utrikesfödda från 70 till 76 procent. Utan en tillströmning av invånare från andra födelseländer skulle vi snabbt slå i taket för sysselsättningen.

Utan utrikesfödda att tillgå hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få en nettoutflyttning.

Massmedier har helt misslyckats med att förmedla utvecklingen på arbetsmarknaden de senaste decennierna. Bilden har satt sig av ett stigande bidragsberoende, förorter i fritt fall och allt fler barn som inte ser sina föräldrar gå till arbetet. Inget av detta stämmer.

/Christian Lindell, senior utredare 

Debatt

Debatt: Vi köper ut människor istället för att laga arbetsmiljön

När människor försvinner istället för att problemen löses, förlorar verksamheter erfarenhet, kompetens och mod. En tystnadskultur växer fram där signalen är tydlig: anpassa dig eller lämna, skriver organisationskonsulten Sofia Olsen.
Sofia Olsen Publicerad 10 mars 2026, kl 09:15
Anställda köps ut istället för att laga arbetsmiljön
Istället för att ta tag i arbetsmiljöproblemen på en arbetsplats, väljer många arbetsgivare utköp av anställda som en snabb lösning, skriver Sofia Olsen. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Antalet utköp från svenska arbetsplatser ökar. Samtidigt stiger den psykiska ohälsan och personalomsättningen. Det är svårt att inte se sambandet här. 

Istället för att åtgärda arbetsmiljöproblem ser vi hur organisationer allt oftare löser konflikter genom att köpa ut medarbetare. Den som larmar, ifrågasätter eller försöker förbättra strukturer riskerar att betraktas som problemet. Och när arbetsmiljön blir ohållbar väljer många till slut att ge upp – de slutar, byter jobb, blir utköpta eller sjukskrivna.

Detta är inte individuella misslyckanden. Det är strukturella symptom.

Sofia Olsen ser att utköpen ökar bland Sveriges arbetsplatser

Arbetsmiljöfrågor reduceras till personfrågor. Stress, konflikter och ohälsa individualiseras – trots att orsakerna ofta är organisatoriska. Utköp presenteras ibland som smidiga lösningar. I verkligheten är det ofta kvitton på att arbetsgivare misslyckats med sitt arbetsmiljöansvar. Att köpa ut en person förändrar inte arbetsbelastning, ledarskap eller kultur. Det skjuter bara problemet vidare – till nästa anställd.

Signalen är tydlig: anpassa dig eller lämna

Samhällskostnaderna är enorma. Sjukskrivningar, kompetensflykt och rekryteringskaruseller dränerar både organisationer och välfärd. Ändå fortsätter vi att behandla symptomen istället för orsaken.

Vi behöver en arbetsmarknad där arbetsmiljöproblem tas på allvar innan människor går sönder. Där skyddsombud, HR, chefer och medarbetare känner till lagstiftning och föreskrifter, blir tagna på allvar och ges utrymme att agerar, helst förebyggande. Där kunskap om organisatorisk och social arbetsmiljö är lika självklar som ekonomisk styrning.

Vi kan inte fortsätta köpa tystnad. Vi måste börja reparera systemen.

Sofia Olsen, Frilansande organisationskonsult

Debatt

Debatt: Risk för mobbning när debatten är hård

En samhällsdebatt som delar in människor i "vi" och "dem" riskerar att följa med in på arbetsplatserna. Vi måste alla ta vårt ansvar att motverka polarisering av människor, skriver Oscar Fredriksson och Stefan Blomberg.
Stefan Blomberg Publicerad 3 mars 2026, kl 09:15
Sprickor i marken
En polariserande samhällsdebatt kommer att påverka hur vi pratar med varandra på arbetsplatsen, skriver Stefan Blomberg och Oscar Fredriksson.

Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Polariseringen i samhällsdebatten håller på att normalisera ett klimat där förenklingar, överdrifter och personangrepp tränger undan saklighet och demokratiska samtal. Det finns stöd i arbetsmiljöforskningen att dagens debattklimat också riskerar att få konsekvenser när det gäller arbetsmiljön på våra arbetsplatser. 

Stefan Blomberg

Totalitära anspråk måste alltid bekämpas oavsett om de kommer från höger, vänster eller från ovan och oavsett om agitatorerna är klädda i brunt, rött, grönt eller svart. Vi behöver bryta polariseringen och hitta en väg tillbaka till en mer respektfull saklighet i debatten.

Ett samhälle kan inte byggas på polemik och retorik utan det krävs att vi skiljer mellan åsikter och fakta, och är hederliga nog att inte förvanska och vinkla all information i enlighet med vad som passar in i vår världsbild. Det spelar ingen roll vem som begår övergreppen utan man kan samtidigt vara kritisk mot exempelvis Trump, ICE, Putin, Netanyahu, Hamas och ayatollorna i Iran. Vi behöver stå upp för skyddet av demokratiska processer och mänskliga rättigheter oavsett vem som utmanar dem.

Medarbetare börjar undvika kollegor med ”fel” åsikter 

Genom en polarisering av debattklimatet där oliktänkande inte längre ses som meningsmotståndare utan som fiender blir det okej att förvränga fakta och sprida halvsanningar i stället för att möta argument. 

Oscar Fredriksson

Användandet av av uttryck som "vi mot dom" kombinerat med misstänksamhet kring motiv och avsikter baserat på utseende, grupptillhörighet, åsikt eller etnicitet gör både samhällsdebatt och arbetsplatser dysfunktionella. En allt mer polariserad samhällsdebatt innebär också risker för ökade motsättningar, tystnadskultur, kränkningar och trakasserier på våra arbetsplatser. 

Forskning om polarisering i arbetslivet visar att medarbetare börjar undvika kollegor med ”fel” åsikter och att risken för utfrysning, motsättningar och mobbing ökar. När samhällsdebatten uppmuntrar till moraliskt förakt mot motståndaren följer det beteendet också med in på arbetsplatsen och skapar risk för både ökade konflikter och lägre produktivitet. 

En polariserad samhällsdebatt innebär risker för ökade motsättningar på våra arbetsplatser

Ett väl fungerande arbetsliv förutsätter att vi kan skilja mellan person och åsikt, mellan fakta och mellan konflikt och fiendskap. När de gränserna suddas ut riskerar arbetsplatser att bli arenor för samma destruktiva polarisering som dominerar delar av samhällsdebatten.

I en tid där både sociala medier och den omgivande debatten premierar allt hårdare tonläge behöver vi alla ta ansvar för vårt eget agerande och inte okritiskt bidra till att fördjupa dagens destruktiva polarisering. Det vinner vi alla på, både i samhället och på arbetsplatsen. 

/Stefan Blomberg, fil.dr, forskare/leg.psykolog, vd Whole AB 

/Oscar Fredriksson, jurist och fil.kand. i socialpsykologi, chefsjurist Whole AB