Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Lavaldomen demokratiskt problem för EU

De flesta problem som domen skapar går att lösa i lag och kollektivavtal, menar chefen för LO-TCO Rättsskydd, Dan Holke. Men politikerna måste få ett större inflytande än juristerna över EU:s regelverk.
Dan Holke Publicerad
Dan Holke
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Domen i Lavalmålet var oväntad av flera skäl. EG-domstolen har inte brytt sig om den grundläggande principen inom EG-rätten att all diskriminering på grund av nationalitet är förbjuden. Domen innebär till och med att likabehandling förbjuds i vissa situationer. Domstolen visar också en anmärkningsvärt liten förståelse för vårt kollektivavtalsbaserade system som bygger på förhandlingar mellan parterna. Samtidigt kan man peka på några ljuspunkter ur ett fackligt perspektiv.

Utgångspunkten i målet är att Byggnads krävde att det lettiska bolaget skulle teckna samma kollektivavtal för arbetet i Vaxholm som svenska byggföretag tecknar. På så sätt likabehandlas både arbetsgivare och arbetstagare. Enligt vad de lettiska byggnadsarbetarna själva har berättat hade de en lön på 20-35 kronor/timme, det vill säga ungefär en femtedel av vad en svensk byggnadsarbetare i Stockholmsområdet tjänade.

 När det gäller fackliga stridsåtgärder menar domstolen att de utgör en grundläggande rättighet inom EG-rätten. Men även stridsåtgärder omfattas av EU:s fördrag och ska därför vägas mot bland annat tjänsters fria rörlighet. Grundläggande mänskliga rättigheter ska enligt domstolen alltid vägas mot den fria rörligheten inom EU. Domstolen anser också att en enskild arbetsgivare kan åberopa reglerna om fri rörlighet direkt mot en fackförening.

En stridsåtgärd är enligt domen ett hinder för den fria rörligheten. Typiskt sett är dock stridsåtgärder en tillåten inskränkning i den fria rörligheten. Det är också tillåtet att genom stridsåtgärder försvara både de utländska och de inhemska arbetstagarnas rättigheter. Stridsåtgärder får alltså användas för att motverka social dumpning, att företag konkurrerar med dåliga löne- och anställningsvillkor.

Domstolen utgår från att det lettiska företaget och deras arbetstagare befann sig i Sverige tillfälligt. Då blir reglerna i det så kallade utstationeringsdirektivet tillämpliga. De innebär att respektive medlemsland är skyldigt att se till att vissa tvingande arbetsrättsliga skyddsregler tillämpas även på utländska arbetstagare som är här tillfälligt.

Tvärtemot direktivets ordalydelse menar domstolen dock att direktivet också sätter ett tak för vad som är tillåtet att kräva av ett utländskt företag. Staten har vissa möjligheter att bestämma vilka områden som ska regleras men arbetsmarknadens parter måste hålla sig inom det minimiområde som direktivet uttryckligen anger. Stridsåtgärder som syftar till att åstadkomma villkor som är bättre för arbetstagarna än lagreglerna är normalt inte tillåtna.

Domstolen avvisar också helt det system som vi ofta har att fastställa löner vid lokala förhandlingar. Lönenivåerna måste vara fastställda på förhand så att en utländsk arbetsgivare alltid vet exakt vad som gäller. Däremot verkar man i princip godta att lönerna sätts i kollektivavtal och inte i lag. Man sågar dock den teknik vi använder för att se till att utländska företag kan tvingas betala svenska lönenivåer i Sverige, Lex Britannia.

Domen har bara betydelse när ett utländskt företag kommer hit tillfälligt med sin utomlands anställda personal. Den har ingen inverkan på rätten att vidta stridsåtgärder i andra situationer. De flesta problem som domen skapar går att åtgärda genom att ändra den svenska lagstiftningen och våra kollektivavtal. Lex Britannia-lagstiftningen måste ändras så att sämre kollektivavtal återigen trängs undan av normala kollektivavtal även när företaget kommer från ett EU-land. Det är en teknisk fråga som går att lösa om den politiska viljan finns. Men utan en sådan regel kan vårt system inte fungera, det tror jag alla inser.

Dessutom måste utstationeringslagen ändras. Inte för att vi behöver mer lagstiftning utan för att göra den tydligare och ge parterna möjlighet att lösa de problem som domen skapat. Domen verkar exempelvis innebära att det inte skulle vara tillåtet att kräva att de utländska arbetstagarna skyddas av avtalsförsäkringar. Vi bör inte acceptera att våra utländska kolleger skadas på svenska arbetsplatser utan att få någon ersättning.

Men när det gäller lönen är det parterna som måste göra jobbet. Lagstiftaren kan bara tydligt ange att det är kollektivavtalen som reglerar lönerna. Lönenivån måste vara möjlig att räkna fram på förhand och något utrymme för lokala förhandlingar finns inte vid utstationering. Det fordrar tydliga centrala löneregler på tillräckligt höga nivåer för att motverka lönekonkurrens. På den punkten kommer därför domen att påverka hela den svenska arbetsmarknaden.

Jag menar att domen är ett demokratiskt problem för EU. Domstolen har använt ett direktiv och i strid mot normala regler i praktiken låtit det bli direkt bindande för facket. Man har dessutom använt direktivet för att begränsa rätten att vidta fackliga stridsåtgärder trots att det uttryckligen står i direktivet att det inte påverkar den rätten! Slutligen har man inte brytt sig om att det i direktivet står att det inte hindrar arbets- och anställningsvillkor som är bättre än direktivets minimiregler.

Man har inte heller tagit något intryck av den stora politiska striden om tjänstedirektivet där de politiska organen inom EU, Rådet och Parlamentet, tog avstånd från den tolkning som domstolen nu gjort. Hur ska man kunna lita på en domstol som inte bryr sig om de texter som politikerna beslutat? Hur ska man kunna känna förtroende för en domstol som menar att grundläggande mänskliga rättigheter alltid ska vägas mot de ekonomiska intressena?

Ska vi då lämna EU? Nej, det är ingen lösning. Vi kan inte ställa oss utanför det politiska samarbete som alla våra grannar deltar i. Vi kommer att påverkas mycket starkt av reglerna i alla fall men då inte ha möjlighet att påverka deras utformning. Som vanligt är det bara hårt fackligt och politiskt arbete som är lösningen. Vi måste återupprätta likabehandlingsprincipen på EU-nivå och slåss mot illojal konkurrens med löner och anställningsvillkor. Dessutom måste vi verka för att politikerna får ett större och juristerna ett mindre inflytande över EU:s politik.                   

Ståndpunkter:

  • Två svenska lagar måste omprövas.
  • Avtalad lönenivå måste kunna räknas fram på förhand.
  • Vi ska inte lämna EU.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind

Debatt

Debatt: Svenska företag ska inte dansa efter Donald Trumps pipa

USA:s president Donald Trump har beordrat att program med mångfald, rättvisa och inkludering ska tas bort. Nu måste vi vässa argumenten för mångfald så att svenska företag inte går samma väg, skriver Annette Otto.
Publicerad 20 maj 2025, kl 09:00
trägubbar i olika färger på rad
Utvecklingen kring inkludering och rättvisa i USA påverkar globala företag. Nu är inte läge att backa kring mångfaldsmålen för svenska företag, utan vässa argumenten, skriver Anette Otto. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I USA är DEI-agendan (diversity, equity and inclusion) på tydlig reträtt. Utvecklingen har redan börjat påverka europeiska bolag med amerikanska intressen – och nu börjar vi även se hur svenska företag ställs inför nya frågor i en förändrad verklighet. Om vi vill fortsätta driva arbetet för ökad mångfald i svenskt näringsliv, måste vi själva börja ställa de svåra frågorna. Vi behöver vara tydligare med varför vi gör det här – annars riskerar vi att backa flera år i utvecklingen.

Ett färskt exempel är hur den amerikanska regeringen, under Donald Trumps återkomst, valde att avveckla DEI-satsningar inom offentliga myndigheter. DEI beskrivs som ett ”hoax” och ses som ett hinder för ett samhälle där kompetens ska vara avgörande. Samtidigt minskar några av USA:s största bolag – från Walmart till flera techjättar – sina investeringar i mångfaldsprogram. Kritiken kommer inte från ett vakuum, och vi börjar nu se hur tongångarna även påverkar svenska verksamheter.

Den bästa vägen framåt är inte att backa – utan att bli tydligare

I Danmark har branschorganisationer som Dansk Industri uppmanat sina medlemsföretag att tona ner DEI-kommunikationen i USA, något som svenska bolag också börjar förhålla sig till. Samtidigt har svenska företag som Ericsson fått kritik för att ha minskat fokus på mångfald och inkludering i sina senaste årsredovisningar, vilket har väckt starka reaktioner.

Jag menar att den bästa vägen framåt är inte att backa – utan att bli tydligare. Vi måste våga granska våra egna initiativ och säkerställa att arbetet med mångfald, jämlikhet och inkludering faktiskt har ett tydligt syfte som både medarbetare och verksamhet förstår och står bakom.

Det räcker inte att säga att mångfald är viktigt. Vi måste kunna visa varför. Mångfaldsarbete får inte reduceras till symbolpolitik eller följa med i tillfälliga opinioner. Det måste bottna i tydliga affärsmål och insikter. Varför vill vi öka mångfalden i våra rekryteringar? Är det för att bredda kompetensbasen? För att få fler perspektiv i innovationsarbetet? Eller för att bättre spegla de samhällen vi verkar i?

Jag är övertygad om att mångfald bidrar till bättre beslut, starkare team och ökad konkurrenskraft. Det finns en lång rad forskningsrapporter som visar just det. Men om vi inte lyckas förklara kopplingen till affären – då tappar vi både kraft och förtroende.

 

Vi ska höja nivån på våra argument

I USA har kritiken mot DEI ofta handlat om att vita män upplever sig bortvalda på grund av kvoter eller särskilda satsningar för minoriteter. Samma argument har hörts även i Sverige, exempelvis i samband med riktade stipendier till kvinnliga forskare. Det är en typ av kritik vi måste ta på allvar. För att DEI-arbetet ska hålla över tid måste det upplevas som rättvist – inte som något som gynnar en grupp på bekostnad av en annan.

Det innebär inte att vi ska sluta arbeta för mångfald. Men vi måste bli bättre på att definiera vad vi menar med “den bästa kandidaten”. För människor verkar inte i ett vakuum, de ingår i team, i relationer, i sammanhang. Kompetens handlar inte bara om CV, utan också om potential, perspektiv och samarbetsförmåga. Och det kräver att vi är tydliga och trovärdiga i hur vi pratar om vårt arbete.

Det är tydligt att DEI-agendan är inne i en motvind internationellt. Men det innebär inte att vi måste backa i Sverige. Tvärtom är det nu vi behöver förankra vårt arbete djupare i verksamhetens mål och i en verklig förståelse för varför det är viktigt.

Vi ska inte dra ner på våra ambitioner. Men vi ska höja nivån på våra argument. Och vi ska bli bättre på att visa att mångfald inte är en eftergift – utan ett affärskritiskt verktyg för att lyckas i en komplex värld.

/Annette Otto, Senior Vice President, People & Culture, GlobalConnect