Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Kvinnor är sjukskrivna i mycket högre utsträckning än män och det finns i dag lösningar på hur man kan arbeta mer aktivt för att få ner dessa siffror. Men då måste vi ta på oss andra glasögon och se det ur ett lite bredare perspektiv.
Debatten i Sverige har börjat ta fart om huruvida arbetsgivare ska utbilda sina medarbetare och chefer i hur klimakteriet kan påverka kvinnors arbetssituation.
Vissa jublar över faktumet, andra tycker att det är slöseri med resurser. Jag undrar om det är dags att ändra narrativet och istället prata om kvinnors hjärnor och stress.
För är det slöseri med resurser att försöka minska sjukskrivningarna på en arbetsplats?
Det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor
Enligt Försäkringskassans rapport om psykisk ohälsa och sjukskrivningar visar det sig att 79 procent av alla som är sjukskrivna på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa är kvinnor.
Vad beror det på? Riksdagen har antagit en motion där man har beslutat sig för att utreda varför kvinnor är mer sjukskrivna än män. De nämner flera faktorer som exempel dubbeljobb men ingenstans står det att det kan vara så att kvinnors hjärnor och stressregleringsmekanismer är annorlunda än mäns.
Om nu 79 procent är kvinnor och en stor del av den miljon som äter antidepressiva är kvinnor, vore det inte på sin plats att titta på detta ur ett bredare perspektiv?
Min läkare ville sjukskriva mig för utmattningsdepression
När jag var 42 år gick jag gråtande, sömnlös och ångestfylld till vårdcentralen och trodde att jag höll på att bli galen. Min läkare ville naturligtvis sjukskriva mig för utmattningsdepression och sätta mig på antidepressiva men jag vägrade. Istället började jag researcha själv. Som medicinsk journalist och en fetisch för att läsa vetenskapliga artiklar började pusselbitarna falla på plats. Allt detta resulterade i en bok. Jag var inte på väg in i väggen, jag var ”bara” i förklimakteriet.
Ett av de stora problemen i dag är att majoriteten av alla människor tror att klimakteriet är något som drabbar en kvinna 50 plus när hennes mens upphör. Inget kunde vara mer fel. Det är en period på cirka 5 till 15 år och börjar många år innan mensen till slut försvinner. Och det viktigaste, det är åren INNAN som är de mest turbulenta för kvinnan.
Det är då vi blir sjukskrivna och får en massa diagnoser som kan vara felaktiga. Alla våra symtom kan istället bero på att hormonerna flippar totalt och håller på att förbereda sig på vad som komma skall. Menopausen - då vi längre inte är fertila.
Ett steg borde vara att sprida kunskap om kvinnohjärnan
Det finns idag MR-bilder på vad som händer i en kvinnas hjärna före och efter menopausen. Och vissa studier pekar på att vår stressregleringsmekanism är påverkad under de här åren. Att den helt enkelt inte fungerar som den ska och att vi inte tål lika mycket stress som vi tidigare har gjort.
Efter 12 års research och en bok som är översatt till sju språk så är jag övertygad om att steg ett i en stressproblematik handlar om att inse att basen är dina svängande hormoner. Om man inser det och gör de livsstilsförändringar som behövs så vet jag att många av oss inte skulle bli varken utmattningsdeprimerade eller sjukskrivna.
Enligt Arbetsmiljöverket ska ledningen på ett företag ha en strategi för förebyggande hälsoarbete. Ett steg i detta borde vara att sprida kunskap om kvinnohjärnan. För alla vinner ju på det. Kvinnan, arbetsgivaren och samhället.
Jag kan för mitt liv inte förstå att detta inte är högre på den politiska agendan i ett land där kostnaden för sjukskrivningar snart närmar sig 80 miljarder. Kan du?
/Katarina Wilk, författare och föreläsare
Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se.
Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025:
Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.
Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet
För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?
Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.
Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige. Jag tänker inte vara tyst nu heller.
I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.
Ge alla generationer en chans att bidra
Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.
Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.
Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?
/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.
Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.
Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.
”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.
Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.
Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.
Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra
Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.
Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.
Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.
Men jag vet bättre nu.
Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.
”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”
Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.
Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.
Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet
Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.
Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.
En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.
Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.
Nu förstår jag.
Småbarnsföräldrar, I salute you.
/Oskar Eklind
