Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kvinnors sjukskrivningar kan bero på hormoner

Kvinnor är sjukskrivna mer än män. Men för att förstå varför måste vi ta på andra glasögon och inse att hormoner är en faktor som orsakar stressproblematik, skriver Katarina Wilk.

Publicerad
Katarina Wilks, till höger en livmoder
När Katarina Wilks besökte vårdcentralen ville de sjukskriva henne för stress. Men det visade sig vara förklimakteriet. Foto: Shutterstick/Maria Östlin
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kvinnor är sjukskrivna i mycket högre utsträckning än män och det finns i dag lösningar på hur man kan arbeta mer aktivt för att få ner dessa siffror. Men då måste vi ta på oss andra glasögon och se det ur ett lite bredare perspektiv. 

Debatten i Sverige har börjat ta fart om huruvida arbetsgivare ska utbilda sina medarbetare och chefer i hur klimakteriet kan påverka kvinnors arbetssituation. 

Vissa jublar över faktumet, andra tycker att det är slöseri med resurser. Jag undrar om det är dags att ändra narrativet och istället prata om kvinnors hjärnor och stress. 

För är det slöseri med resurser att försöka minska sjukskrivningarna på en arbetsplats? 

Det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor

Enligt Försäkringskassans rapport om psykisk ohälsa och sjukskrivningar visar det sig att 79 procent av alla som är sjukskrivna på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa är kvinnor. 

Vad beror det på? Riksdagen har antagit en motion där man har beslutat sig för att utreda varför kvinnor är mer sjukskrivna än män. De nämner flera faktorer som exempel dubbeljobb men ingenstans står det att det kan vara så att kvinnors hjärnor och stressregleringsmekanismer är annorlunda än mäns. 

Om nu 79 procent är kvinnor och en stor del av den miljon som äter antidepressiva är kvinnor, vore det inte på sin plats att titta på detta ur ett bredare perspektiv? 

Min läkare ville sjukskriva mig för utmattningsdepression

När jag var 42 år gick jag gråtande, sömnlös och ångestfylld till vårdcentralen och trodde att jag höll på att bli galen. Min läkare ville naturligtvis sjukskriva mig för utmattningsdepression och sätta mig på antidepressiva men jag vägrade. Istället började jag researcha själv. Som medicinsk journalist och en fetisch för att läsa vetenskapliga artiklar började pusselbitarna falla på plats. Allt detta resulterade i en bok. Jag var inte på väg in i väggen, jag var ”bara” i förklimakteriet. 

Ett av de stora problemen i dag är att majoriteten av alla människor tror att klimakteriet är något som drabbar en kvinna 50 plus när hennes mens upphör. Inget kunde vara mer fel. Det är en period på cirka 5 till 15 år och börjar många år innan mensen till slut försvinner. Och det viktigaste, det är åren INNAN som är de mest turbulenta för kvinnan. 

Det är då vi blir sjukskrivna och får en massa diagnoser som kan vara felaktiga. Alla våra symtom kan istället bero på att hormonerna flippar totalt och håller på att förbereda sig på vad som komma skall. Menopausen - då vi längre inte är fertila. 

Ett steg borde vara att sprida kunskap om kvinnohjärnan

Det finns idag MR-bilder på vad som händer i en kvinnas hjärna före och efter menopausen. Och vissa studier pekar på att vår stressregleringsmekanism är påverkad under de här åren. Att den helt enkelt inte fungerar som den ska och att vi inte tål lika mycket stress som vi tidigare har gjort. 

Efter 12 års research och en bok som är översatt till sju språk så är jag övertygad om att steg ett i en stressproblematik handlar om att inse att basen är dina svängande hormoner. Om man inser det och gör de livsstilsförändringar som behövs så vet jag att många av oss inte skulle bli varken utmattningsdeprimerade eller sjukskrivna.

Enligt Arbetsmiljöverket ska ledningen på ett företag ha en strategi för förebyggande hälsoarbete. Ett steg i detta borde vara att sprida kunskap om kvinnohjärnan. För alla vinner ju på det. Kvinnan, arbetsgivaren och samhället.

Jag kan för mitt liv inte förstå att detta inte är högre på den politiska agendan i ett land där kostnaden för sjukskrivningar snart närmar sig 80 miljarder. Kan du? 

/Katarina Wilk, författare och föreläsare  

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Förkorta arbetstiden – men använd rätt modell

Kortare arbetstid är bra för hälsan. Men en modell som fungerar inom industrin kanske inte får samma effekt i vården. Vi måste tänka bredare än sex timmars arbetsdagar, skriver Emelie Utas.
Publicerad 6 maj 2025, kl 09:15
Hand skriver på ett schema på datorn
Det är dags att ta fram flexiblare modeller för kortad arbetstid, skriver Emelie Utas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den traditionella åttatimmarsdagen har länge setts som en självklarhet, men i takt med ökad stress och utbrändhet är det dags att omvärdera den. Förkortad arbetstid är en lösning som både förbättrar livskvaliteten och kan gynna produktiviteten. Men det måste ske på rätt sätt – en modell som fungerar i industrin kanske inte passar i vården. Därför bör vi tänka bredare än enbart sex timmars arbetsdag. 

Kortare arbetstid ger anställda mer tid till familj, återhämtning och fritidsaktiviteter. Studier visar att längre återhämtningstid minskar stress och sjukskrivningar, vilket i sin tur kan sänka samhällets kostnader för ohälsa. I flera försök med sex timmars arbetsdag har anställda rapporterat ökad energi och välmående – och i vissa fall har produktiviteten till och med ökat trots färre arbetstimmar.

När arbetstiden minskar tvingas företag att prioritera 

Förkortad arbetstid kan även leda till effektivare arbetsdagar. När arbetstiden minskar tvingas företag och organisationer att prioritera bättre och skapa smartare arbetsflöden. Onödiga möten och ineffektivitet minskar, vilket gör att den faktiska arbetsprestationen per timme kan öka.

För yrken där arbete utförs i skift, som inom industrin, har sex timmars arbetsdag visat sig fungera väl utan att produktiviteten sjunker. Men det är inte en universallösning. Inom vård och omsorg, där arbetskraftsbrist redan är ett stort problem, kan en sådan förändring vara svår att genomföra. Kortare arbetspass innebär att fler anställda behövs för att täcka samma antal arbetstimmar, vilket kan bli en ekonomisk och logistisk utmaning. 

Här vore det mer effektivt att införa fyradagarsvecka med längre arbetspass, så att vårdpersonal får fler sammanhängande lediga dagar utan att vården riskerar att bli underbemannad. 

Hur ska då fyradagarsmodellen se ut? Är det meningen att personalen ska arbeta tio timmar fyra dagar i veckan? Då blir det samma kostnad för arbetsgivaren, men eventuellt svårt för anställda som har barn, till exempel med tanke på problem med barnomsorg. Om de ska jobba åtta timmar fyra dagar i veckan blir kostnaden större för arbetsgivarna, eftersom de då behöver täcka en femte dag med annan personal. 

Det är dags att förkorta arbetstiden, men lösningen kan inte se likadan ut överallt

Ett exempel på en möjlig kompromiss vore eventuellt en hybridlösning, där man kan anpassa schemat så att vissa anställda arbetar fyra dagar i veckan medan andra har en 32-timmarsvecka, med en modell roterar så att den extra dagen fördelas rättvist. På så sätt kan man möta behoven hos olika anställda och ta hänsyn till deras olika livssituationer. 

Sammanfattningsvis är frågan inte svartvit. Det är dags att förkorta arbetstiden, men lösningen kan inte se likadan ut överallt. Sex timmars arbetsdag passar vissa branscher, medan en fyradagarsvecka med längre pass kan vara bättre i vården. Det viktiga är att vi anpassar arbetstiden efter behoven – för ett friskare samhälle och en mer hållbar arbetsmarknad.

/Emelie Utas, vårdtagare inom hemtjänsten, bloggare, aktiv i föreningslivet och konstnär 

Debatt

Debatt: Sluta skylla på arbetslösa

Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Publicerad 15 april 2025, kl 06:00
Ett prov med testresultat
Det är dags att förändra synen på arbetslösa. De allra flesta vill ha ett jobb och gör allt de kan för att få ett, skriver Magdalena Ackeberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Media rapporterar att arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Företrädare för dagens arbetsmarknadspolitik för fram åsikter om att arbetssökande skulle vara lata och att det är självvalt att vara utan arbete.

Jag blir provocerad och arg. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns ett fåtal som väljer att vara utan arbete eller som fuskar på något sätt, men merparten vill faktiskt jobba. Att då dra alla arbetssökande över en kam och misstänkliggöra dem är både arrogant, okunnigt och oanständigt. 

Det nästintill omöjligt att vara lat, eller  välja bort, om du inte har väldigt mycket pengar att leva på. Söker du inte jobb och rapporterar vad som krävs till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får du heller inget finansiellt stöd. Kontrollfunktionen är stenhård. 

Jag har blivit ghostad  i sökprocesser fast det var arbetsgivaren som kontaktade mig

Inte anade jag när jag började jobba, hur sjukt svårt det skulle vara att byta jobb och bransch längre fram i livet. Har du inte erfarenhet från branschen du söker dig till blir du bortsorterad i sökprocessen. Vill du studera sätter regelverket för CSN stöd stopp när du fyllt 60 år. Omställningsstudiestödet, om du uppfyller kraven, har så lång handläggningstid att du tvingas tacka nej till studieplatsen för du vet inte om du får stödet. Förresten får du inte stödet alls om du fyller 62 det år studierna börjar. 

Inte anade jag att den erfarenhet, kompetens och kunskap jag har inte verkar intressant på arbetsmarknaden för att jag inte är i mellanåldern 30-45 år och har längre arbetslivserfarenhet än 3-5 år. Att det verkar vara problematiskt att det är ett tag sen jag studerade på högskolenivå, men omöjligt för en arbetsgivare att greppa all den kompetensutveckling jag aldrig slutat tillägna mig. 

Som arbetssökande har jag fått höra att jag är för senior, att jag förmodligen inte kommer nöja mig med arbetsuppgifterna. Jag har blivit ghostad  i sökprocesser trots att det var arbetsgivaren som kontaktade mig och tyckte att min profil var intressant. Jag har blivit ombedd att göra tester innan rekryteraren ens överväger att titta på mitt CV, och varje gång jag måste fylla i ålder i ansökningsprocessen kan räkna med att jag inte kommer gå vidare.

Att söka jobb är ett heltidsjobb

I dag lämpas ansvaret för problemen på arbetsmarknaden över på individen medan ansvariga svär sig fria från hur stödsystem för arbetssökande faktiskt ser ut. Men arbetssökanden bär inte skulden för, eller har styrmedlen över, konjunktur, räntor, epidemier, politikers syn på arbetstagare och arbetsgivares val. Vi vill tjäna egna pengar. Inte gå på a-kassa.

Att söka jobb är ett heltidsjobb nästan utan några endorfinkickar. Visst går det iväg en ansökan ibland till ett arbete jag inte är taggad på men normalt när jag söker en tjänst har jag övervägt huruvida jag vill jobba där (företagskultur och värderingar), behöver jag flytta (lämna mitt sammanhang), kan jag leva på lönen och kommer jag känna mig trygg, uppskattad, få lov att växa och utvecklas, eller är det ett ställe jag bara kommer gå till och…vara?

Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen?

Företag ropar om kompetensbrist men har arbetsgivare blivit för lata i sin jakt på den perfekta kandidaten? Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen och fördomarna om oss över 50+ och de under 30, och som vågar möta, lyssna, satsa och tro på människan? 

Narrativet som nu sprid kring arbetssökande måste ifrågasättas. 
Vi kan ge stöd till dem som på ett professionellt plan höjer sin röst.  Pluskommissionen och AddAge gör ett urbra jobb för att lyfta insikten om och vikten av att anställa, behålla och utveckla arbetstagare över 50, 60, 65 och uppåt. Om det finns samma nätverk för de under 30 vet jag inte, men det borde det göra.

Vi kan, fortfarande, skriva till politikerna och tala om hur verkligheten ser ut. Det finns initiativ med protester listor kring synen på arbetssökande att skriva på och som lämnas över till beslutsfattare. Vi kan skriva artiklar, notiser, insändare i dagstidningar och i Sociala Medier och berätta om verkligheten.  Vi kan jobba med att förändra normerna och vi kan höja vår röst på de plattformar vi har tillgängliga. Vi kan opinionsbilda. 

Magdalena Ackeberg, Senior Brand- and Marketing Manager

Debatt

Debatt: Se bortom djungeln av diagnoser och sjukdomar

I en värld där kreativitet är avgörande för framsteg, är det ironiskt att de som tänker utanför boxen ofta stängs ute ifrån arbetsmarknaden, skriver Michell Malmgren, som har en schizoaffektiv diagnos.
Publicerad 8 april 2025, kl 06:00
många pilar som pekar åt ett håll, en pil som pekar motsatt riktning
Arbetsgivare missar viktig kompetens i jakten på anställda som tillhör normen, skriver Michell Malmgren. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag försöker navigera mig genom livet med en schizoaffektiv diagnos (en psykiatrisk diagnos som ligger mittemellan schizofreni och bipolär sjukdom,  reds anm) och ADHD. Det gör att jag ofta möts av uttryck som konstig, udda eller annorlunda och med den här texten vill jag uppmärksamma alla dem som dagligen lever med konsekvenserna av att vara just konstiga, udda eller annorlunda. 

I dagens ”antistigma” och ”prata om det-samhälle” så finns det fortfarande en sak som vi som samhälle inte verkar lyckats få grepp om och det är därför som jag i min enfald skriver den här texten.

Det är förbannat synd, att så många människor exkluderas från arbetsmarknaden bara för att de betraktas som utanför normen. Det är inte bara ett misslyckande utan också ett enormt slöseri med talang och potential. Samhället är så genomsyrat av en snäv uppfattning om vad som är normalt att det gång på gång misslyckas med att se värdet i det som avviker.

Arbetsgivare går miste om personer med drivkraft, kreativitet och förmåga att se saker ur nya perspektiv

I en värld där kreativitet och innovation är avgörande för framsteg, är det ironiskt att de som tänker utanför boxen ofta stängs ute ifrån arbetsmarknaden på grund av just det skälet att dom tänker utanför boxen. För människor som anses annorlunda kan ha unika insikter och förmågor som bidrar till nya lösningar och idéer. Men i stället för att de personerna inkluderas på arbetsmarknaden, så stämplas de allt för ofta som olämpliga och oförmögna att passa in i de fyrkantiga svenska arbetsmarknadens former. 

Att döma människor på grund av hur de framstår och vars enda brott är att dom har betet sig ”konstigt”, snarare än vad de faktiskt kan åstadkomma, är inte bara förbannat ytligt det är även djupt orättvist. 

Arbetsgivare går miste om individer med drivkraft, kreativitet och förmåga att se saker ur nya perspektiv. I en tid då det pratas så mycket om mångfald och inkludering, är det skrämmande hur många som fortfarande marginaliseras. 

Vi måste ifrågasätta varför normalitet är det enda måttet på arbetsförmåga. Arbetsmarknaden behöver kortfattat förändras! För det är inte förrän vi slutar att exkludera de som inte passar in i våra förväntningar som vi verkligen kan bygga ett samhälle där alla får en chans att bidra – och där vi alla kan dra nytta av de rikedomar som mångfalden faktiskt erbjuder.

Michell Malmgren