Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kontantfritt inget hot mot integriteten

Vi i Finansförbundet driver en långsiktig kampanj "kontantfritt.nu" för att avskaffa kontanterna i samhället. Oftast är reaktionerna mycket positiva - men med tillägget: "Går det verkligen?"
Leif Karlsson Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Men under rubriken "Lämna oss i fred" pläderade DN den 20 juli för att medborgarnas integritet inte ska kränkas genom att kontanter avskaffas som betalmedel. De som dagligen riskerar att drabbas av brutala rån mot bank eller butik (110 respektive 3?000 rån 2008, plus ett otal personrån) väger där lätt mot att vi kan få våra alkoholvanor registrerade när vi betalar med kort på Systemet. Principer går då före realiteter och man har inte försökt förstå vad ett upplevt rån innebär i ofta livslångt trauma för den drabbade.

Det feltänkta i DN är att integritetskränkande registrering och användning av kundregister måste hanteras under alla förhållanden. Där har politikerna en oerhört viktig roll att via adekvat lagstiftning minimera riskerna för integritetskränkande eller illegal hantering. Detta måste vara både angeläget och möjligt, vilket framhölls av Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholm universitet, på Finansförbundets seminarium i Almedalen 2009.

Den svarta ekonomin - bland annat via de kriminella gängen - hanterar två av tre kontanta kronor i samhället. Hur många "vanliga" medborgare har behov av, eller har ens sett en 1?000-kronorssedel? I Almedalen konstaterade Stockholms länspolismästare Carin Götblad att avskaffandet av kontanter skulle vara den största enskilda åtgärden för att motarbeta den tunga kriminella verksamheten. Detta måste också vägas mot kravet på att inget får inskränka den personliga integriteten.

Att minska kontanthanteringen lite grann i bank och butik och ändå behålla möjligheten att handla kontant för de som så vill hjälper inte. Ett rån mot Seven Eleven-butiken på kvällen blir inte mindre sannolikt för att kassan innehåller fem tusen kronor i stället för femtio tusen. Många rånare är bara ute efter snabba pengar för angelägna behov - ofta i form av drogmissbruk. Bankerna har redan insett problemet och avskaffar kontanthanteringen på allt fler bankkontor.

Att vänja sig vid tanken på ett kontantfritt samhälle kräver fantasi och öppenhet för en nödvändig attitydförändring. Det senare tar tid - det inser vi också. De som redan i praktiken avskaffat kontanterna som betalmedel och använder sig av kort är de yngre - paradoxalt nog många gånger samma personer som mest av alla protesterar mot integritetskränkande inslag i samhället.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef