Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Koll av anställda ökar i pandemins spår

Under coronapandemin har fler människor börjat arbeta hemifrån. En effekt av det är att ny teknik för att övervaka den utspridda arbetsstyrkan har ökat lavinartat. Det är en utveckling som vi måste säga nej till, säger Jacob Lundberg, medlem i initiativet Gigwatch.
Publicerad
Shutterstock, Privat
Att övervaka anställda som sitter hemma och jobbar för att pressa dem att jobba hårdare är någonting vi måste säga nej till, anser Jacob Lundberg på Gigwatch. Shutterstock, Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det löpande bandet revolutionerade 1900-talets fabriker genom att göra det möjligt för företagsledningen att själv bestämma arbetstakten, och på så sätt försäkra sig om att arbetarna presterar på maxnivå under den avlönade arbetstiden. Vår tids digitala teknik öppnar för fler sätt att öka produktiviteten, och med hjälp av datainsamling kan prestationer i dag mätas på individnivå.

Ett tydligt exempel ser vi i gigekonomin, där tekniken som företag som Foodora och Uber ursprungligen använt för att koordinera arbetet i stora, utspridda arbetsstyrkor mer och mer utvecklats mot att mäta och betygsätta enskilda arbetares prestationer.

Journalisten Dan Ivarsson, som arbetat som cykelbud under en månad, beskriver i ett reportage hur Foodora genom sin app mäter cykelbudens prestationer ner på sekunden: hur snabbt de accepterar beställningarna, hur fort de cyklar och hur långa stopp de gör på restaurangen och hos kunderna. Resultatet levereras veckovis till buden i form av ett slags betyg, komplett med jämförelser med kollegorna. Sjunker betyget för lågt under medelvärdet riskerar de att få sparken.

När alla strävar efter att hålla sig över medelvärdet innebär det också att ribban hela tiden flyttas uppåt – och att kraven på buden blir allt hårdare. Konsekvenserna är uppenbara: den hårda pressen för med sig en stressig arbetsmiljö, och innebär också fysiska faror när cykelbuden tvingas ta allt fler risker i trafiken för att hålla uppe sitt medelbetyg.

Appar som genom webbkameror håller koll på att du tillbringar hela arbetsdagen framför datorn

Det finns inget som säger att den här typen av arbetsmodell skulle begränsa sig. Mycket talar för motsatsen: under våren har efterfrågan på olika former av övervakningsprogram ökat lavinartat. Det rör sig exempelvis om appar som genom webbkameror håller koll på att du tillbringar hela arbetsdagen framför datorn, som klockar hur mycket tid du lägger på en viss uppgift eller som kontrollerar vilka sidor du besöker under en arbetsdag.

När allt mer arbete börjar utföras hemifrån i coronapandemins spår riskerar det att öppna en sorts Pandoras ask, där allt fler branscher börjar använda sig av datainsamling som ett verktyg för övervakning och kontroll av arbetet. Samma typ av teknologi som används för att mäta prestationerna hos cykelbud som rör sig genom staden skulle lika gärna kunna användas för att hålla koll på en arbetsstyrka som jobbar hemifrån –  en sådan utveckling riskerar att leda till ett ständigt ökande arbetstempo med stress och utbrändhet som resultat.

Som valuta står vår integritet och vår hälsa, såväl den mentala som den fysiska

Spridningen av teknik för att samla in data om oss på jobbet är något som angår alla oss som arbetar, oavsett om vi jobbar som cykelbud eller som programmerare. När den ökar vinsterna för arbetsgivaren – genom att öka mängden utfört arbete per betald arbetstimme – så är det vi som betalar. Som valuta står vår integritet och vår hälsa, såväl den mentala som den fysiska.

Ökningen i efterfrågan på teknik för att mäta och övervaka arbetet visar att frånvaron av löpande band och fabriker inte per automatik innebär någon ökning av vår frihet. I stället har de ersatts med nya former av kontroll, både mer diskreta och mer effektiva.

Det är dags att vi på allvar riktar blicken mot vilken väg vi befinner oss på och frågar oss om det verkligen är den framtid vi vill ha. Datainsamling har många positiva användningsområden, bland annat inom det medicinska området, men i händerna på företag ser vi hur det förvandlas till ett dystopiskt verktyg designat för att pressa oss till bristningsgränsen.

I allt fler branscher ser vi nu hur teknologi som skulle kunna användas för att förbättra vår livskvalitet och öka vår fritid i stället används för att öka stressen och få oss att arbeta ännu hårdare. Det är en utveckling vi måste säga nej till, och det är nu upp till fackföreningarna att ta sitt ansvar för att garantera vår integritet och vårt välmående på jobbet. Det finns nämligen inget som tyder på att företagen själva kommer att göra det.

/ Jacob Lundberg, medlem i initiativet Gigwatch som granskar gigekonomin.

Tidigare debattartiklar hittar du här

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: A-kassans regler skadar kulturen

Det måste gå att bedriva hobbyverksamhet i mindre skala utan att kastas ut från alla trygghetssystem.
Alexander Forselius Publicerad 9 juni 2026, kl 09:15
Svårt för personer med hobby att få a-kassa
A-kassans regler kring att ha hobbyprojekt som genererar pengar behöver ses över, skriver Alexander Forselius. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För exakt tio år sedan hade jag a-kassa efter att jag förlorat min anställning vid ett it-bolag. Vid sidan av producerade jag så kallad “yoga-musik” och hade precis fått in låtarna på en större spellista på Spotify.

Intäkterna för ett år var under normen som räknades som hobbyverksamhet. Jag började plugga och året därpå ansåg Skatteverket att jag tjänade så mycket på min musik att jag skulle registrera en firma. Detta triggade en kaskad av oönskade konsekvenser. 

Alexander Forselius

Jag slängdes ut från Arbetsförmedlingen, blev av med min SIUS-konsulent (en specialicerad arbetsförmedlare som hjälper arbetssökande med funktionsnedsättning reds. anm.) efter att jag blev färdig med utbildningen 2018. För att överleva lyfte jag även in konsultuppdrag i min firma jag hade fått genom musikverksamheten och gav även ut egna böcker. 

Sedan kom pandemin och vände upp och ned på världen, dock till min fördel då påbuden om distansarbete bidrog till att jag kunde hitta uppdrag i Stockholm som jag kunde sköta hemifrån. 

Det har alltid varit mina egna projekt som lett till jobb

Men när det gick dåligt sommaren 2021 försökte jag söka a-kassa igen. Men inte ens de tillfälliga pandemireglerna rådde på deras kalla inställning.

I hemkarantän såg jag en annons för restplatser på en utbildning i Malmö som jag tack vare restriktionerna kunde gå på distans . Den utbildningen ledde till praktik på ett musikföretag, och jag var kvar där ända fram tills mars 2026, då jag blev övertalig vid en omorganisation.

Då, exakt tio år senare, sökte jag a-kassa igen, och ärendet drar ut på tiden. För att jag har så många järn i elden, som musiker, författare, medverkar i Miljöpartiet och förtroendevald till Unionen samt har egna hobbyprojekt med bland annat en app för “digitala bad”. 

Detta innebar att jag på heder och samvete i ansökan fick rada upp precis allt jag gör och tänker göra för den stora “herren” till a-kassa, som sedan skall bedöma om jag är berättigad ersättning.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare

Och det drar ut på tiden. Jag fick under tiden gå till socialkontoret och söka försörjningsstöd, vilket innebar att jag drog in ytterligare en aktör, kommunens socialtjänst och Arbetsmarknadsenhet i hela härvan. 

Det var som att teleporteras tillbaka 28 år bakåt i tiden och skriva ut tonvis med papper på kontoutdrag, hyror och ansökningar, bara för att sedan få avslag. 

Roten till allt elände är just de musikintäkter jag fått från yogamusiken jag producerade. Det som gjorde att jag var tvungen att registrera enskild firma på Skatteverkets begäran, något som sedan gör att jag blev utkastad från samtliga trygghetssystem.

Samtidigt har det alltid varit mina egna projekt, som musik och sidoprojekt, som lett till jobb. Men det var sedan svårt att konkurrera och hålla sig kvar på listorna mot AI, produktionsbolag och andra konkurrenter som hade bättre utrustning.

Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det

Systemets utforming som det är i dag har försatt mig i en mycket prekär sits med diaboliska ekonomiska följder, på grund av en kombination av beskattningsregler, a-kassans regler och andra ålderdomliga regelverk från 1990-talet som inte fungerar med 2020-talets arbetssätt.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare så att det går att fortsätta bedriva kulturverksamhet i mindre skala. Även om man lagt ned ett företag på grund av bristande lönsamhet, även om man klassas som företagare, då kulturintäkter är mer som ett lotteri och inte en direkt ersättning för antal timmar jobb.

Man borde  ha möjlighet att fortsätta öva sin passion som hobby. Dagens regler innebär i princip att man måste ta bort alla sociala medier och hemsidor som är kopplade till en firma. Ingenting som varit del i det företag som man lagt ned, får säljas eller marknadsföras.

Men inom kulturen är det svårt att ta bort musik eller böcker på grund av förlags och skivbolagsavtal. Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det, till skillnad från till exempel en butik där man kan sälja lokalen och varulager.

Kulturverksamhet som musik och böcker är ofta kopplad till dig personligen, vilket gör den svår att göra sig av med, både av juridiska, ekonomiska men inte minst emotionella skäl.

Om jag skulle ta bort allt skulle jag behöva radera allt från Spotify och gå hem till alla kunder som köpt en bok av mig och ta tillbaka den. Det är omänskligt.

Förra gången det inträffade var enda utvägen att mot en engångssumma överlåta mina rättigheter till min distributör. Jag vill undvika detta igen.

Alexander Forselius, musiker och it-konsult i Lidköping