Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Koll av anställda ökar i pandemins spår

Under coronapandemin har fler människor börjat arbeta hemifrån. En effekt av det är att ny teknik för att övervaka den utspridda arbetsstyrkan har ökat lavinartat. Det är en utveckling som vi måste säga nej till, säger Jacob Lundberg, medlem i initiativet Gigwatch.
Publicerad 3 november 2020, kl 11:40
Shutterstock, Privat
Att övervaka anställda som sitter hemma och jobbar för att pressa dem att jobba hårdare är någonting vi måste säga nej till, anser Jacob Lundberg på Gigwatch. Shutterstock, Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det löpande bandet revolutionerade 1900-talets fabriker genom att göra det möjligt för företagsledningen att själv bestämma arbetstakten, och på så sätt försäkra sig om att arbetarna presterar på maxnivå under den avlönade arbetstiden. Vår tids digitala teknik öppnar för fler sätt att öka produktiviteten, och med hjälp av datainsamling kan prestationer i dag mätas på individnivå.

Ett tydligt exempel ser vi i gigekonomin, där tekniken som företag som Foodora och Uber ursprungligen använt för att koordinera arbetet i stora, utspridda arbetsstyrkor mer och mer utvecklats mot att mäta och betygsätta enskilda arbetares prestationer.

Journalisten Dan Ivarsson, som arbetat som cykelbud under en månad, beskriver i ett reportage hur Foodora genom sin app mäter cykelbudens prestationer ner på sekunden: hur snabbt de accepterar beställningarna, hur fort de cyklar och hur långa stopp de gör på restaurangen och hos kunderna. Resultatet levereras veckovis till buden i form av ett slags betyg, komplett med jämförelser med kollegorna. Sjunker betyget för lågt under medelvärdet riskerar de att få sparken.

När alla strävar efter att hålla sig över medelvärdet innebär det också att ribban hela tiden flyttas uppåt – och att kraven på buden blir allt hårdare. Konsekvenserna är uppenbara: den hårda pressen för med sig en stressig arbetsmiljö, och innebär också fysiska faror när cykelbuden tvingas ta allt fler risker i trafiken för att hålla uppe sitt medelbetyg.

Appar som genom webbkameror håller koll på att du tillbringar hela arbetsdagen framför datorn

Det finns inget som säger att den här typen av arbetsmodell skulle begränsa sig. Mycket talar för motsatsen: under våren har efterfrågan på olika former av övervakningsprogram ökat lavinartat. Det rör sig exempelvis om appar som genom webbkameror håller koll på att du tillbringar hela arbetsdagen framför datorn, som klockar hur mycket tid du lägger på en viss uppgift eller som kontrollerar vilka sidor du besöker under en arbetsdag.

När allt mer arbete börjar utföras hemifrån i coronapandemins spår riskerar det att öppna en sorts Pandoras ask, där allt fler branscher börjar använda sig av datainsamling som ett verktyg för övervakning och kontroll av arbetet. Samma typ av teknologi som används för att mäta prestationerna hos cykelbud som rör sig genom staden skulle lika gärna kunna användas för att hålla koll på en arbetsstyrka som jobbar hemifrån –  en sådan utveckling riskerar att leda till ett ständigt ökande arbetstempo med stress och utbrändhet som resultat.

Som valuta står vår integritet och vår hälsa, såväl den mentala som den fysiska

Spridningen av teknik för att samla in data om oss på jobbet är något som angår alla oss som arbetar, oavsett om vi jobbar som cykelbud eller som programmerare. När den ökar vinsterna för arbetsgivaren – genom att öka mängden utfört arbete per betald arbetstimme – så är det vi som betalar. Som valuta står vår integritet och vår hälsa, såväl den mentala som den fysiska.

Ökningen i efterfrågan på teknik för att mäta och övervaka arbetet visar att frånvaron av löpande band och fabriker inte per automatik innebär någon ökning av vår frihet. I stället har de ersatts med nya former av kontroll, både mer diskreta och mer effektiva.

Det är dags att vi på allvar riktar blicken mot vilken väg vi befinner oss på och frågar oss om det verkligen är den framtid vi vill ha. Datainsamling har många positiva användningsområden, bland annat inom det medicinska området, men i händerna på företag ser vi hur det förvandlas till ett dystopiskt verktyg designat för att pressa oss till bristningsgränsen.

I allt fler branscher ser vi nu hur teknologi som skulle kunna användas för att förbättra vår livskvalitet och öka vår fritid i stället används för att öka stressen och få oss att arbeta ännu hårdare. Det är en utveckling vi måste säga nej till, och det är nu upp till fackföreningarna att ta sitt ansvar för att garantera vår integritet och vårt välmående på jobbet. Det finns nämligen inget som tyder på att företagen själva kommer att göra det.

/ Jacob Lundberg, medlem i initiativet Gigwatch som granskar gigekonomin.

Tidigare debattartiklar hittar du här

Debatt

Debatt: Tredagarsvecka provocerar omgivningen

Att jobba mindre och leva mer väcker känslor hos andra, skriver Ann-Christine Reimer. Hon har valt att jobba tre dagar i veckan från och med i år.
Publicerad 29 februari 2024, kl 09:49
Till vänster Ann-Christine Reimer, till höger en man på en bänk
Att jobba är inte meningen med livet, skriver Ann-Christine Reimer. Foto: Shutterstock/Gugge Zelander
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag önskar att jag hade jobbat mindre, att jag umgåtts mer med vänner och familj, att jag tillåtit mig själv att leva mitt liv och inte det liv som andra förväntade sig av mig”.

Det säger patienterna på sin dödsbädd till sjuksköterskorna inom den palliativa vården enligt Tangan Chatterjee, brittisk läkare och författare i ämnet lycka och glädje.

I slutet av 2022 kom jag fram till att det var dags för en kursförändring i mitt liv. Det var dags att meddela min arbetsgivare att jag önskade gå ner till tredagarsvecka från våren 2024. Det beslutet var inte taget ur det blå. Jag började tänka i de banorna redan vid 50 fyllda. 

Att våga vara annorlunda och inte följa normen väcker känslor hos andra. Det är en iakttagelse jag gjort. Jag vill inte gå så långt som att säga att den nattsvarta avundsjukan uppenbarat sig, men ifrågasatt är jag.

Att inte följa normen väcker känslor hos andra

När jag började tala om ”projektet jobba mindre” med min mamma för ungefär tio år sedan, tyckte hon att det var det dummaste hon hört. ”Klart man vill jobba”, var en av kommentarerna. 

Mamma, sa jag, det handlar inte om det. Det finns ett annat liv där ute också. Jag vill inte köra ända in i kaklet för att andra förväntar sig det av mig, jag vill ha det andra också. Jag har kul på jobbet och jag har ett bra jobb. Men det är inte det som är livet. 

När jag sedan berättat för andra närstående om mina planer har de sagt ”Ann-Christine, det här måste vi prata om”. På det svarade jag ungefär ”det finns inget att prata om, jag ska göra detta”. Eller så har jag fått höra ”man kan städa ihjäl sig”. Jag har inga planer på att städa två dagar i veckan. 

Pensionen är också något som kommit upp. ”Du måste tänka på pensionen”. Andra har uttryckt ”du är djärv” och ”du kommer att bli uttråkad”. Som om det inte finns ett liv utanför jobbet. 

Det handlar om valet att vara modig

Mitt beslut har självklart också mötts med glada och positiva tillrop, men det är det negativa som kletat sig fast. Jag vägrar dock att vara som andra och följa normen – jobba fullt ända tills pensionen. Vi har alla olika ekonomiska förutsättningar för ett alternativt liv, tak över huvudet och mat i magen måste vi ha, men jag tror ändå att det handlar om valet att vara modig. Att våga vara annorlunda. 

Oavsett vad andra tycker och tänker känner jag bottenlös, genuin glädje och nyfikenhet för vad som komma skall. Jag har tagit ett beslut, jag rättar inte in mig i ledet, jag ställer mig bredvid, betraktar, borstar bort de negativa åsikterna och kör mitt race. Det är styrka och wow-känsla i det.

”Jag önskar att jag tillåtit mig själv att leva mitt liv och inte det som andra förväntade sig av mig”.

Läs den meningen några gånger till. Smaka på den. Gör du vad du vill? Är svaret nej? Välj ett annat spår.

/Ann-Christine Reimer, snart 60 år, 
lednings- och marknadsassistent, golfare, ensamresenär, webbkreatör, bloggare och frilansskribent