Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Koll av anställda ökar i pandemins spår

Under coronapandemin har fler människor börjat arbeta hemifrån. En effekt av det är att ny teknik för att övervaka den utspridda arbetsstyrkan har ökat lavinartat. Det är en utveckling som vi måste säga nej till, säger Jacob Lundberg, medlem i initiativet Gigwatch.
Publicerad
Shutterstock, Privat
Att övervaka anställda som sitter hemma och jobbar för att pressa dem att jobba hårdare är någonting vi måste säga nej till, anser Jacob Lundberg på Gigwatch. Shutterstock, Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det löpande bandet revolutionerade 1900-talets fabriker genom att göra det möjligt för företagsledningen att själv bestämma arbetstakten, och på så sätt försäkra sig om att arbetarna presterar på maxnivå under den avlönade arbetstiden. Vår tids digitala teknik öppnar för fler sätt att öka produktiviteten, och med hjälp av datainsamling kan prestationer i dag mätas på individnivå.

Ett tydligt exempel ser vi i gigekonomin, där tekniken som företag som Foodora och Uber ursprungligen använt för att koordinera arbetet i stora, utspridda arbetsstyrkor mer och mer utvecklats mot att mäta och betygsätta enskilda arbetares prestationer.

Journalisten Dan Ivarsson, som arbetat som cykelbud under en månad, beskriver i ett reportage hur Foodora genom sin app mäter cykelbudens prestationer ner på sekunden: hur snabbt de accepterar beställningarna, hur fort de cyklar och hur långa stopp de gör på restaurangen och hos kunderna. Resultatet levereras veckovis till buden i form av ett slags betyg, komplett med jämförelser med kollegorna. Sjunker betyget för lågt under medelvärdet riskerar de att få sparken.

När alla strävar efter att hålla sig över medelvärdet innebär det också att ribban hela tiden flyttas uppåt – och att kraven på buden blir allt hårdare. Konsekvenserna är uppenbara: den hårda pressen för med sig en stressig arbetsmiljö, och innebär också fysiska faror när cykelbuden tvingas ta allt fler risker i trafiken för att hålla uppe sitt medelbetyg.

Appar som genom webbkameror håller koll på att du tillbringar hela arbetsdagen framför datorn

Det finns inget som säger att den här typen av arbetsmodell skulle begränsa sig. Mycket talar för motsatsen: under våren har efterfrågan på olika former av övervakningsprogram ökat lavinartat. Det rör sig exempelvis om appar som genom webbkameror håller koll på att du tillbringar hela arbetsdagen framför datorn, som klockar hur mycket tid du lägger på en viss uppgift eller som kontrollerar vilka sidor du besöker under en arbetsdag.

När allt mer arbete börjar utföras hemifrån i coronapandemins spår riskerar det att öppna en sorts Pandoras ask, där allt fler branscher börjar använda sig av datainsamling som ett verktyg för övervakning och kontroll av arbetet. Samma typ av teknologi som används för att mäta prestationerna hos cykelbud som rör sig genom staden skulle lika gärna kunna användas för att hålla koll på en arbetsstyrka som jobbar hemifrån –  en sådan utveckling riskerar att leda till ett ständigt ökande arbetstempo med stress och utbrändhet som resultat.

Som valuta står vår integritet och vår hälsa, såväl den mentala som den fysiska

Spridningen av teknik för att samla in data om oss på jobbet är något som angår alla oss som arbetar, oavsett om vi jobbar som cykelbud eller som programmerare. När den ökar vinsterna för arbetsgivaren – genom att öka mängden utfört arbete per betald arbetstimme – så är det vi som betalar. Som valuta står vår integritet och vår hälsa, såväl den mentala som den fysiska.

Ökningen i efterfrågan på teknik för att mäta och övervaka arbetet visar att frånvaron av löpande band och fabriker inte per automatik innebär någon ökning av vår frihet. I stället har de ersatts med nya former av kontroll, både mer diskreta och mer effektiva.

Det är dags att vi på allvar riktar blicken mot vilken väg vi befinner oss på och frågar oss om det verkligen är den framtid vi vill ha. Datainsamling har många positiva användningsområden, bland annat inom det medicinska området, men i händerna på företag ser vi hur det förvandlas till ett dystopiskt verktyg designat för att pressa oss till bristningsgränsen.

I allt fler branscher ser vi nu hur teknologi som skulle kunna användas för att förbättra vår livskvalitet och öka vår fritid i stället används för att öka stressen och få oss att arbeta ännu hårdare. Det är en utveckling vi måste säga nej till, och det är nu upp till fackföreningarna att ta sitt ansvar för att garantera vår integritet och vårt välmående på jobbet. Det finns nämligen inget som tyder på att företagen själva kommer att göra det.

/ Jacob Lundberg, medlem i initiativet Gigwatch som granskar gigekonomin.

Tidigare debattartiklar hittar du här

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att må dåligt ska inte kosta allt

I Sverige ska ingen behöva välja mellan mat och medicin. Ändå är det vardag för många människor med psykisk ohälsa, skriver Conny Allaskog, Rickard Bracken och Kristina Båth Sågänger.
Conny Allaskog Publicerad 8 september 2026, kl 09:16
Depression och ekonomi
Ekonomisk otrygghet är en stark riskfaktor för psykisk ohälsa och självmord, skriver Conny Allaskog, Rickard Bracken och Kristina Båth Sågänger. Foto: Janerik Henriksson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Samtidigt som politiken lyfter psykisk hälsa som en prioriterad fråga har de ekonomiska trygghetssystemen urholkats – med följden att människor inte bara pressas in i fattigdom, utan också längre bort från arbetsmarknaden. Nu kräver tre organisationer som arbetar med psykisk ohälsa att regeringen agerar.

Kristina Båth Sågänger
Kristina Båth Sågänger

Den som vill förstå allvaret behöver bara titta på siffrorna i RSMH rapport Mat eller medicin. Var tredje person med psykisk ohälsa har under det senaste året avstått från nödvändiga läkemedel av ekonomiska skäl. Nästan hälften har inte haft råd att köpa mat. En av fyra har avstått från att söka vård eftersom pengarna inte räckt till. Sju av tio har behövt låna pengar av familj eller vänner för att klara vardagen.

Bakom siffrorna finns människor som ställs inför orimliga val: medicin eller mat. Hyra eller social gemenskap. Vård eller andra nödvändiga utgifter. Det handlar inte om människor som levt över sina tillgångar. Det handlar om människor vars ohälsa sammanfaller med ett trygghetssystem som inte längre ger trygghet.

Det handlar inte om människor som levt över sina tillgångar

Sambandet mellan ekonomisk utsatthet och psykisk ohälsa är sedan länge välkänt och går inte bara åt ett håll. Det är inte bara psykisk ohälsa som leder till ekonomiska problem. Ekonomisk otrygghet är en stark riskfaktor för psykisk ohälsa och självmord.

Conny Allaskog
Conny Allaskog

Socialstyrelsens statistik visar exempelvis att personer som får ekonomiskt bistånd löper en kraftigt förhöjd risk för självmord jämfört med övriga befolkningen. Ändå behandlas detta ofta som separata frågor i den politiska debatten. Psykisk ohälsa diskuteras i termer av vårdköer och behandlingar, medan ekonomisk utsatthet reduceras till arbetsmarknads- eller socialpolitik. Men i människors vardag går dessa frågor inte att skilja åt.

När ekonomin rasar försämras också möjligheterna att återhämta sig. För den som redan kämpar med psykisk ohälsa kan oron över hyran, elräkningen eller nästa matinköp vara det som gör en svår situation ohållbar. Det ser vi tydligt bland de målgrupper våra organisationer möter. Mind vittnar exempelvis om att ekonomiska problem tas upp i vart fjärde samtal till organisationens självmordslinje. Det handlar om människor som riskerar att förlora sina hem, som inte vet hur nästa räkning ska betalas eller som ser skulderna växa utan någon väg ut. Detta är inte bara en fråga om ekonomi. Det blir för många en fråga om liv och död.

Ekonomiska problem tas upp i vart fjärde samtal till organisationens självmordslinje

Under lång tid har sjuk- och aktivitetsersättningen urholkats. En ny granskning från Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) visar att sjukersättningen successivt har tappat sin roll som ett faktiskt inkomstskydd. När skyddet försämras över tid får det i praktiken stora konsekvenser för människor som är långvarigt sjuka, som steg för steg får allt sämre ekonomiska förutsättningar att klara sin vardag. Samtidigt har levnadskostnaderna för mat, boende och andra nödvändigheter ökat kraftigt, vilket ytterligare urholkar ekonomin för den som står utanför arbetsmarknaden på grund av sjukdom.

Rickard Bracken
Rickard Bracken

Detta är inte bara en fråga om individens ekonomi, utan om hur välfärdssystemet faktiskt fungerar i praktiken. När människor inte har råd med behandling, mediciner eller grundläggande levnadsomkostnader försvåras både återhämtning och möjligheten att återgå i arbete eller studier – vilket i förlängningen också innebär att ett svagare skyddsnät riskerar att motverka sitt eget syfte.

Därför kräver våra organisationer två konkreta åtgärder:

För det första måste sjuk- och aktivitetsersättningen samt det ekonomiska biståndet höjas och indexeras så att de följer löneutvecklingen i samhället. Ingen ska bli fattigare för varje år som går därför att man har en psykisk ohälsa.

För det andra måste regeringen tillsätta en utredning om hur de senaste decenniernas förändringar i de ekonomiska trygghetssystemen påverkar personer med psykisk ohälsa.

Kunskapen om sambanden mellan ekonomisk utsatthet och psykisk ohälsa har blivit mer robust under de senaste åren och det råder inte någon tvekan om detta faktum. Det som saknas är politiska beslut som utgår från den verkligheten. Ytterst handlar detta om vilket samhälle vi vill ha. Vi hoppas på ett samhälle där trygghetssystemen faktiskt gör det de är tänkta att göra – ger trygghet när livet är som svårast. Att må dåligt ska inte behöva kosta allt.

/Conny Allaskog, ordförande, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH)

Rickard Bracken, generalsekreterare, MIND

Kristina Båth Sågänger, ordförande, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH)