Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Fel att skylla på bemanningsbolagen

Vissa arbetsgivare kringgår anställningsskyddet i las och säger upp på grund av arbetsbrist för att sedan hyra in samma personer via ett bemanningsföretag. Men det finns vägar för oss i facket att säga ifrån.
Peter Bording Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Agerande föranleder flera frågor: Hur är det med arbetsbristen när man dagen efter man sagt upp hyr in samma personal?

Sedan är frågan om inte bemanningsföretagen också har en återanställningslista att ta hänsyn till innan de kan nyanställa?

Problemet är störst inom LO, upplever jag. På tjänstemannasidan, i alla fall inom seriösa bemanningsföretag, är det svårt att gå till väga på det här viset. Där har man normalt provanställningar som övergår i tillsvidareanställningar

Men här finns flera dilemman. Grundproblemet är att i relationen mellan kund och bemanningsföretag görs en affärsuppgörelse, som riskerar att krocka med las. Och det är kunden som dikterar villkoren för "affären", enligt mottot "vi köper en tjänst av er, kan ni inte leverera det vi vill ha går vi till ett annat bemanningsbolag".

Kundbolaget tar således inte hänsyn till att vi har las att följa. "Rör ni min konsult så lämnar jag er som kund", kan det heta. Då kan vi stå med flera anställda med längre anställningstid och med bättre kompetens.

Inom branschen finns en auktorisationsnämnd, med representanter från LO, Unionen och Bemanningsföretagen. Där bedöms allt från skatter, krediter och näringsförbud till etiska regler och det är ett faktum att bemanningsföretaget inte kan bli medlem i sin arbetsgivarorganisation utan att ha fått sin auktorisation. Det gör att vi faktiskt har de verktyg som behövs för att hålla oseriösa utanför. Men tillsammans måste vi bli mycket bättre på att syna företagen.

Tyvärr finns inget liknande för kunder till branschen. Man kan ställa sig frågan, vem har den kontrollmöjligheten? Jag vet i alla fall en väg, som jag är väl förtrogen med, och det är via facket. Men det gäller att klubbarna bevakar att företagen lever upp till sin förhandlingsskyldighet. Och ett fackligt samarbete mellan kundföretag och bemanningsbolag skulle inte skada. Då kunde vi bevaka villkoren oavsett var man är anställd och hålla oseriösa bolag stången.

Kunderna, pris och villkor pressar fram de värsta bemanningsföretagen ur skuggorna, som en klok vän sa. Men om vi bara låter det ske och kritiserar branschen har vi fel fokus.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam