Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ensamhet påverkar arbetslivet

Många tjänstemän jobbar som ensamma öar på distans. Det påverkar både motivation och prestation. Men det går att bryta isoleringen, skriver Antoni Lacinai.
Publicerad
Människor sitter och fikar kring ett bord
Ett sätt att bryta ensamheten är att skapa gemensamma möteszoner så som fikahörnor, skriver Antoni Lacinai. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ensamhet kan förklaras som en ”ofrivillig social isolering”. Den drabbar inte bara unga och gamla utan också människor i arbetslivet. Pandemin och distansarbetet är en av orsakerna, då medarbetare förlorade den fysiska närheten till arbetslaget och många chefer visade sig oförmögna att skapa vi-känsla digitalt. 

Många känner sig utanför, särskilt de som jobbar på distans medan deras kollegor sitter ihop. Det riskerar att bli ett A-lag och ett B-lag.  Digitala verktyg möjliggör kommunikation över kontinenter, men de kan inte ersätta den spontana interaktion som uppstår vid kaffemaskinen eller under ett lunchsamtal. Vi går miste om social näring när fika-snacket är borta. 

 Långvarig ensamhet har samma hälsorisker som 15 cigaretter om dagen

Statistik från Gallup visar att 20 procent av alla anställda känner sig ensamma på daglig basis. Forskning visar att långvarig ensamhet har samma hälsorisker som 15 cigaretter om dagen. När människor känner sig ensamma aktiveras hjärnans överlevnadsmekanismer, vilket leder till stress, minskad motivation, ökad psykisk ohälsa och utbrändhet. 

På arbetsplatsen är konsekvenserna tydliga: kreativitet och produktivitet sjunker, medan personalomsättningen stiger​​. Den trygghet som krävs för att en medarbetare ska våga bidra försvinner. Många söker nytt jobb där de hoppas få vara en del av laget. 

Arbetsgivare har både etiskt och affärsmässigt ansvar att motverka ensamhet på arbetsplatsen

Går det att göra något åt? Ja självklart. Vi-känsla, motivation och engagemang är framgångsfaktorer för företag och organisationer.  Arbetsgivare har både etiskt och affärsmässigt ansvar att motverka ensamhet på arbetsplatsen. Det handlar inte bara om att ha en after work en gång i månaden eller spela rundpingis på fredagar (gör gärna det också), utan om att bygga en vi-kultur där medarbetarna trivs tillsammans och presterar som ett lag. Då är det inte hållbart om flera känner sig utanför gruppen. 

Här är fyra hörnstenar för dig som vill minimera den ofrivilliga ensamheten på din arbetsplats:

Bygg ”vi-känslan”: Skapa möjligheter för medarbetare att mötas, både digitalt och fysiskt. Det kan handla om allt från gemensamma projekt med grupparbeten, till  frukostar och fika-stunder. Forskning visar att när team får möjlighet att lära känna varandra ökar både samarbetet och produktiviteten.

Utveckla empatin hos era chefer: Chefer som visar empati har mycket högre medarbetarengagemang. Genom att vara närvarande, inlyssnande och uppmuntrande kan de göra stor skillnad. 

Designa arbetsplatser för gemenskap: Ni som väljer att minska kontorsytor bör hitta en balans mellan tysta rum för djuparbete, och ytor som främjar skapar ”slumpmässig social interaktion” liksom samarbete. Lounger, möteszoner, fikahörnor. Allt detta gör människor mindre isolerade. 

Lämna ingen ensam. Ha radarn på hela tiden och skanna efter dem som verkar bli isolerade. Ta med den nya på lunch. Ring din distanskollega. Bjud in den tysta i diskussionen. Visa uppskattning. Fråga om råd. Ge av din tid.  

Att motverka ensamhet är inte bara en investering i människorna, utan också i företagets framtid. Om du skapar en miljö där människor känner sig inkluderade och värdefulla, kan ni inte bara förbättra resultatet utan också skapa arbetsplatser som attraherar och behåller talanger.

Antoni Lacinai, kommunikations- och motivationsexpert

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack vare utrikesfödda har vi klarat sysselsättningen

Utan utrikesfödda hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få människor att flytta härifrån, skriver Christian Lindell.
Christian Lindell Publicerad 17 mars 2026, kl 09:15
utrikesfödda på arbetsmarknaden
Utan utrikesfödda skulle Sverige stanna, skriver Christian Lindell. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

2010 markerar ett skifte på arbetsmarknaden som har fått obetydlig uppmärksamhet. Det var det senaste året då ökningen av antalet förvärvsarbetande var större bland inrikesfödda än bland utrikesfödda.

Sett över hela perioden 2010–2024 har antalet arbetande inrikesfödda ökat med 90 000 och antalet födda utanför Sveriges gränser med 565 000 personer.

Christian Lindell

2016 markerar ett annat skifte. Då steg sysselsättningsgraden för personer födda i Sverige, alltså förvärvsarbetande som andel av befolkningen i åldern 20–64 år, till 84 procent. Sedan dess har andelen pendlat mellan 84–85 procent, oavsett konjunktur och bara marginellt påverkad av pandemin. Det visar att vi nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta. Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda.

vi har nått ett tak för hur stor andel av de inrikesfödda som går att sysselsätta

För de utrikesfödda ser det helt annorlunda ut. 2010 låg andelen förvärvsarbetande på 55 procent. 2024 hade den ökat till 70 procent. Det finns flera förklaringar till att deras arbetsmarknad utvecklas så snabbt.

Ett skäl är att flyktingar och anhöriga kommer in på arbetsmarknaden mycket snabbare än de gjorde tidigare. År 2000 tog det i genomsnitt åtta år innan hälften hade ett jobb efter att de kommunplacerats. För dem som fick sin kommunplacering 2020 tog det tre år – och då låg ändå en pandemi emellan. En annan förklaring är en annan sammansättning av invandringen, med färre flyktingar.

En ytterligare förklaring är att efterfrågan på arbetskraft ökat. När efterfrågan på arbetskraft stiger visar det sig att tidigare ”inte anställningsbara” plötsligt blir högst anställningsbara – men kanske i behov av kompetensutveckling på jobbet.

Arbetskraftsreserven finns numera nästan helt och hållet bland utrikesfödda

Den ökande andelen arbetande de senaste 15 åren har fått flera effekter, vilka även de fått liten uppmärksamhet. Sverige har inte haft en så hög andel arbetande av befolkningen i förvärvsarbetande ålder som de senaste tre–fyra åren, sedan början av 1990-talet. Vi har inte haft så låg andel av befolkningen som försörjs av sociala ersättningar och bidrag.  Det här är dock inte bara positivt. Ett skäl till de låga nivåerna bidragsförsörjda är att det blivit svårare att kvalificera sig in i systemen, men det är en annan diskussion.

Andelen barn under 18 år som inte har någon vuxen i hushållet som går till jobbet har minskat från 8,5 procent 2013 till 4,9 procent 2023.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden. Tittar vi på de områden som hade den lägsta andelen förvärvsarbetande 2012 kan vi till exempel se att andelen förvärvsarbetande i Herrgården Norr i Malmö stigit från 18 till 54 procent 2023. Så ser det ut längs hela linjen. Av de hundra områdena som hade lägst andel förvärvsarbetande 2012 har nästan alla markant ökat andelen arbetande.

Allra störst har förbättringen varit i våra mest utsatta områden

Än mer spektakulär är sysselsättningsutvecklingen för till exempel afghaner och somalier. Mellan 2010 och 2024 steg andelen förvärvsarbetande afghaner från 40 till 70 procent. Under samma period ökade andelen förvärvsarbetande somalier från drygt 20 till nästan 60 procent.

Som jag skrev tidigare, om vi verkligen har nått ett tak för inrikesföddas sysselsättningsgrad (84 procent) får det stora konsekvenser, framför allt om invandringen är låg eller om vi till och med skulle se en nettoutflyttning av utrikesfödda, vilket ibland framstår som ett politiskt mål.

Låt oss göra ett enkelt räkneexempel. Tänk att antalet förvärvsarbetande stiger med två procent. Det motsvarar knappt 100 000 personer. Om det inte finns inrikesfödda att rekrytera och hela ökningen ska hämtas bland utrikesfödda, så ökar sysselsättningsgraden för utrikesfödda från 70 till 76 procent. Utan en tillströmning av invånare från andra födelseländer skulle vi snabbt slå i taket för sysselsättningen.

Utan utrikesfödda att tillgå hade vi haft en betydligt besvärligare situation på arbetsmarknaden. Det ligger inte i Sveriges intresse att kraftigt minska invandringen, än mindre att få en nettoutflyttning.

Massmedier har helt misslyckats med att förmedla utvecklingen på arbetsmarknaden de senaste decennierna. Bilden har satt sig av ett stigande bidragsberoende, förorter i fritt fall och allt fler barn som inte ser sina föräldrar gå till arbetet. Inget av detta stämmer.

/Christian Lindell, senior utredare