Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ensamhet påverkar arbetslivet

Många tjänstemän jobbar som ensamma öar på distans. Det påverkar både motivation och prestation. Men det går att bryta isoleringen, skriver Antoni Lacinai.
Publicerad
Människor sitter och fikar kring ett bord
Ett sätt att bryta ensamheten är att skapa gemensamma möteszoner så som fikahörnor, skriver Antoni Lacinai. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ensamhet kan förklaras som en ”ofrivillig social isolering”. Den drabbar inte bara unga och gamla utan också människor i arbetslivet. Pandemin och distansarbetet är en av orsakerna, då medarbetare förlorade den fysiska närheten till arbetslaget och många chefer visade sig oförmögna att skapa vi-känsla digitalt. 

Många känner sig utanför, särskilt de som jobbar på distans medan deras kollegor sitter ihop. Det riskerar att bli ett A-lag och ett B-lag.  Digitala verktyg möjliggör kommunikation över kontinenter, men de kan inte ersätta den spontana interaktion som uppstår vid kaffemaskinen eller under ett lunchsamtal. Vi går miste om social näring när fika-snacket är borta. 

 Långvarig ensamhet har samma hälsorisker som 15 cigaretter om dagen

Statistik från Gallup visar att 20 procent av alla anställda känner sig ensamma på daglig basis. Forskning visar att långvarig ensamhet har samma hälsorisker som 15 cigaretter om dagen. När människor känner sig ensamma aktiveras hjärnans överlevnadsmekanismer, vilket leder till stress, minskad motivation, ökad psykisk ohälsa och utbrändhet. 

På arbetsplatsen är konsekvenserna tydliga: kreativitet och produktivitet sjunker, medan personalomsättningen stiger​​. Den trygghet som krävs för att en medarbetare ska våga bidra försvinner. Många söker nytt jobb där de hoppas få vara en del av laget. 

Arbetsgivare har både etiskt och affärsmässigt ansvar att motverka ensamhet på arbetsplatsen

Går det att göra något åt? Ja självklart. Vi-känsla, motivation och engagemang är framgångsfaktorer för företag och organisationer.  Arbetsgivare har både etiskt och affärsmässigt ansvar att motverka ensamhet på arbetsplatsen. Det handlar inte bara om att ha en after work en gång i månaden eller spela rundpingis på fredagar (gör gärna det också), utan om att bygga en vi-kultur där medarbetarna trivs tillsammans och presterar som ett lag. Då är det inte hållbart om flera känner sig utanför gruppen. 

Här är fyra hörnstenar för dig som vill minimera den ofrivilliga ensamheten på din arbetsplats:

Bygg ”vi-känslan”: Skapa möjligheter för medarbetare att mötas, både digitalt och fysiskt. Det kan handla om allt från gemensamma projekt med grupparbeten, till  frukostar och fika-stunder. Forskning visar att när team får möjlighet att lära känna varandra ökar både samarbetet och produktiviteten.

Utveckla empatin hos era chefer: Chefer som visar empati har mycket högre medarbetarengagemang. Genom att vara närvarande, inlyssnande och uppmuntrande kan de göra stor skillnad. 

Designa arbetsplatser för gemenskap: Ni som väljer att minska kontorsytor bör hitta en balans mellan tysta rum för djuparbete, och ytor som främjar skapar ”slumpmässig social interaktion” liksom samarbete. Lounger, möteszoner, fikahörnor. Allt detta gör människor mindre isolerade. 

Lämna ingen ensam. Ha radarn på hela tiden och skanna efter dem som verkar bli isolerade. Ta med den nya på lunch. Ring din distanskollega. Bjud in den tysta i diskussionen. Visa uppskattning. Fråga om råd. Ge av din tid.  

Att motverka ensamhet är inte bara en investering i människorna, utan också i företagets framtid. Om du skapar en miljö där människor känner sig inkluderade och värdefulla, kan ni inte bara förbättra resultatet utan också skapa arbetsplatser som attraherar och behåller talanger.

Antoni Lacinai, kommunikations- och motivationsexpert

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag