Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ensamhet påverkar arbetslivet

Många tjänstemän jobbar som ensamma öar på distans. Det påverkar både motivation och prestation. Men det går att bryta isoleringen, skriver Antoni Lacinai.
Publicerad
Människor sitter och fikar kring ett bord
Ett sätt att bryta ensamheten är att skapa gemensamma möteszoner så som fikahörnor, skriver Antoni Lacinai. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ensamhet kan förklaras som en ”ofrivillig social isolering”. Den drabbar inte bara unga och gamla utan också människor i arbetslivet. Pandemin och distansarbetet är en av orsakerna, då medarbetare förlorade den fysiska närheten till arbetslaget och många chefer visade sig oförmögna att skapa vi-känsla digitalt. 

Många känner sig utanför, särskilt de som jobbar på distans medan deras kollegor sitter ihop. Det riskerar att bli ett A-lag och ett B-lag.  Digitala verktyg möjliggör kommunikation över kontinenter, men de kan inte ersätta den spontana interaktion som uppstår vid kaffemaskinen eller under ett lunchsamtal. Vi går miste om social näring när fika-snacket är borta. 

 Långvarig ensamhet har samma hälsorisker som 15 cigaretter om dagen

Statistik från Gallup visar att 20 procent av alla anställda känner sig ensamma på daglig basis. Forskning visar att långvarig ensamhet har samma hälsorisker som 15 cigaretter om dagen. När människor känner sig ensamma aktiveras hjärnans överlevnadsmekanismer, vilket leder till stress, minskad motivation, ökad psykisk ohälsa och utbrändhet. 

På arbetsplatsen är konsekvenserna tydliga: kreativitet och produktivitet sjunker, medan personalomsättningen stiger​​. Den trygghet som krävs för att en medarbetare ska våga bidra försvinner. Många söker nytt jobb där de hoppas få vara en del av laget. 

Arbetsgivare har både etiskt och affärsmässigt ansvar att motverka ensamhet på arbetsplatsen

Går det att göra något åt? Ja självklart. Vi-känsla, motivation och engagemang är framgångsfaktorer för företag och organisationer.  Arbetsgivare har både etiskt och affärsmässigt ansvar att motverka ensamhet på arbetsplatsen. Det handlar inte bara om att ha en after work en gång i månaden eller spela rundpingis på fredagar (gör gärna det också), utan om att bygga en vi-kultur där medarbetarna trivs tillsammans och presterar som ett lag. Då är det inte hållbart om flera känner sig utanför gruppen. 

Här är fyra hörnstenar för dig som vill minimera den ofrivilliga ensamheten på din arbetsplats:

Bygg ”vi-känslan”: Skapa möjligheter för medarbetare att mötas, både digitalt och fysiskt. Det kan handla om allt från gemensamma projekt med grupparbeten, till  frukostar och fika-stunder. Forskning visar att när team får möjlighet att lära känna varandra ökar både samarbetet och produktiviteten.

Utveckla empatin hos era chefer: Chefer som visar empati har mycket högre medarbetarengagemang. Genom att vara närvarande, inlyssnande och uppmuntrande kan de göra stor skillnad. 

Designa arbetsplatser för gemenskap: Ni som väljer att minska kontorsytor bör hitta en balans mellan tysta rum för djuparbete, och ytor som främjar skapar ”slumpmässig social interaktion” liksom samarbete. Lounger, möteszoner, fikahörnor. Allt detta gör människor mindre isolerade. 

Lämna ingen ensam. Ha radarn på hela tiden och skanna efter dem som verkar bli isolerade. Ta med den nya på lunch. Ring din distanskollega. Bjud in den tysta i diskussionen. Visa uppskattning. Fråga om råd. Ge av din tid.  

Att motverka ensamhet är inte bara en investering i människorna, utan också i företagets framtid. Om du skapar en miljö där människor känner sig inkluderade och värdefulla, kan ni inte bara förbättra resultatet utan också skapa arbetsplatser som attraherar och behåller talanger.

Antoni Lacinai, kommunikations- och motivationsexpert

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande