Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ensam är inte stark

Ett starkt fackförbund kräver många medlemmar. Men alla ser inte fördelarna med att vara organiserade. Den kunskapen kan vi hjälpa till att sprida, skriver Dimce Storm.
Publicerad
Pappersfigurer som håller varandra i handen
En arbetsgivare kan vara vänlig och välmenande – men när det kommer till kritan handlar deras ansvar om företagets bästa. Det är då facket kommer in skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Du som redan är medlem i facket vet hur viktigt det är att ha en stark röst på arbetsplatsen. Du har sett hur kollektiv styrka ger bättre villkor, rättvisare löner och en tryggare arbetsmiljö. Men det finns fortfarande många som står utanför, som kanske inte riktigt förstår vad de går miste om. Hur kan vi få fler att inse vikten av fackligt medlemskap? 

Många arbetsgivare pratar om en stark gemenskap på arbetsplatsen, om att vi är som en familj. Det kan kännas tryggt, men det är just därför det är så viktigt att prata om fackets verkliga betydelse. En arbetsgivare kan vara vänlig och välmenande – men när det kommer till kritan handlar deras ansvar om företagets bästa, inte nödvändigtvis om de anställdas trygghet. Det är därför vi behöver ett fackförbund som ser till att ingen lämnas ensam när en konflikt uppstår eller när arbetsvillkor behöver förbättras.

När vi är många kan vi ställa krav

Det finns många som tvekar att gå med i facket – vissa tror att de klarar sig själva, andra kanske inte tycker att de har råd, och en del vet helt enkelt inte vad ett medlemskap faktiskt innebär. Som medlem har du en viktig roll i att förmedla vad facket gör och varför det är så viktigt att vi är många.

  • Berätta om dina egna erfarenheter – Har du själv fått hjälp av facket någon gång? Kanske vid en löneförhandling, ett arbetsmiljöproblem eller en konflikt? Personliga berättelser är ofta det mest övertygande.
  • Lyft fram vad facket faktiskt gör – Många vet inte att facket förhandlar fram kollektivavtal, ger juridiskt stöd och hjälper till vid konflikter. Det är lätt att ta för givet det som redan är självklart tack vare fackets arbete.
  • Visa på vad som kan gå förlorat – Om ingen står upp för rättvisa villkor, vad händer då? Vad sker med löner, arbetsvillkor och trygghet om vi låter arbetsgivaren ensidigt bestämma spelreglerna?

Ett starkt fack bygger på engagemang och solidaritet. När vi är många kan vi ställa krav och förbättra våra arbetsvillkor. Men för att kunna göra det behöver vi vara fler. Så nästa gång du hör någon säga att de inte behöver vara med i facket – fråga dem: Vem försvarar dina rättigheter om du hamnar i en svår situation?Vi vet att svaret är facket. Låt oss hjälpa fler att förstå det.

Genom att sprida budskapet, prata med kollegor och dela med dig av din erfarenhet kan du göra stor skillnad. Att vara medlem i facket handlar inte bara om din egen trygghet – det handlar om att skapa en rättvis och hållbar arbetsmarknad för alla. Och ju fler vi är, desto starkare blir vi.

/Dimce Storm, stolt och engagerad förtroendevald klubbordförande inom Unionen.

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag