Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Debattreplik: Tankevurpa om upphovsrätt

Jag och Hatten har helt klart olika syn på det som inträffat i tvisten om Babblarna. Men Hattens vd berör en del viktiga punkter som jag vill utveckla vidare. Det är nämligen skillnad på att betala för någons nedlagda arbetstid, och betala för någons rättigheter, skriver illustratören Ola Schubert.
Publicerad
Privat/Hatten förlag
Ola Schubert, en av illustratörerna till Babblarna, menar att Hatten förlag missförtått begreppet upphovsrätt. Privat/Hatten förlag
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en replik på en tidigare debattartikel : Ogrundad kritik mot Babblarna

Läs även Ola Schuberts debatt:  Ingen hjälp av upphovsrätt som skapare

Förlag och vissa företag livnär sig ofta på att handskas med andra personers förmögenhet, dvs upphovsrättigheter. Det är rättigheter som är inskrivna i vår grundlag. Att hantera andras förmögenhet kräver både kunskap och omsorg. Det är inget man bara plockar på sig. Lika lite som att man får gå in i en butik och stoppa fickorna fulla med godsaker utan att betala för sig. “Men vi har ju betalat för oss!”, menar ofta förlag och företag. “Vi har ju betalat ut ersättning, och därför måste allt vara vårt”.

Det här är en stor och farlig tankevurpa som företag ibland gör. Det är nämligen skillnad på att betala för någons nedlagda arbetstid, och betala för någons rättigheter. Om du beställer en målning av en konstnär och betalar 2 miljoner så betyder inte det att du får trycka upp motivet på affischer och t-shirts och på så sätt sälja det vidare.

Det spelar heller ingen roll hur högt priset är för det du köpte. Även om du får målningen gratis av en kompis så innefattar den inte per automatik alla rättigheter till motivet eller designen. Rättigheterna tillhör fortfarande kreatören.
 

Om du får en målning gratis  så innefattar den inte per automatik alla rättigheter till motivet eller designen

Hattens vd nämner i sin replik att jag valde att sabotera för företaget. Det är en sanning med modifikation.
Som jag nämnt tidigare i min debattartikel så är det upp till upphovspersonen att agera om intrång i ens upphovsrätter sker. Det finns en ordning att följa där man i det längsta försöker få till en överenskommelse med intrångsgöraren. Om det inte lyckas, så blir en av de sista utvägarna att försöka tvinga motparten till förhandlingsbordet. Det kan göras genom att kontakta licenstagare eller på annat sätt visa på att intrånget inte är ok. Det innebär en stor risk för den enskilde samtidigt som det ger företaget en anledning att slå tillbaka.

Den sista utvägen är att stämma motparten för intrånget, vilket är extremt kostsamt för en enskild upphovsperson och skadligt för alla inblandade. Men det är inte ovanligt att företag driver rättsprocesser mot individer för att skrämma och trötta ut dem med målet att själva få till en fördelaktig överenskommelse.

Att exklusiva upphovsrättigheter skapade av frilansande kreatörer per automatik övergår till bolag utan tydliga avtal har, vad jag vet, aldrig tidigare varit självklart. Hattens vd menar på att några prejudikat inte kommit till pga domen, men det anser inte AD:s huvuddomare som själv dömde i målet. Hur prejudikatet kommer att användas och hur domen kommer att nyttjas av andra får tiden utvisa.

Ett rättssystem måste kunna granskas. Mitt ärende var ett solklart upphovsrättsärende och borde hanterats i Patent- och marknadsdomstolen. Genom att stämma in mig i  Arbetsdomstolen så berövades jag även möjligheten till en andra prövning. Jag anser inte att det är rättssäkert.

/Ola Schubert, en av illustratörerna till Babblarna

Läs tidigare debattartiklar här

Vill du skriva för Kollega debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se  eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Var unik säger vi – men är arbetsmarknaden redo för det?

Som barn lär vi oss att det är fint att vara unik, sticka ut och ta egna initiativ. Men arbetsgivare ser med skepsis på personer de inte kan stoppa i fack.
Publicerad 28 april 2026, kl 09:15
Paraplyer som flyger i lyften
Att stå ut i mängden kan innebära en nackdel på arbetsmarknaden, skriver Sabrina Johansson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi lever i en tid där vi ska sticka ut. Vara unika. Att visa driv, personlighet och engagemang. Att bygga kompetens, nätverk och ett personligt varumärke.

Sabrina Johansson

Budskapet är tydligt i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort. Den som vågar, den som utvecklas och den som tar initiativ har möjligheter. Vi talar om vikten av innovation, om att tänka nytt och om att framtidens arbetsmarknad kräver människor som inte är rädda för förändring. 

Samtidigt möter många en annan verklighet när de väl står inför nästa steg i arbetslivet. För vad betyder egentligen att vara unik om det samtidigt finns en rädsla för det som inte är lätt att placera i en tydlig mall? I dagens rekryteringsprocesser talas det ofta om kompetensbrist. Det är svårt att hitta rätt kandidater. Om behovet av människor som kan tänka nytt, ta ansvar och bidra med energi i organisationer som står inför stora förändringar.

Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk

Men i praktiken avgörs många beslut i något helt annat. I trygghet.
I budget. I riskbedömningar. I frågan om personen verkligen kommer att leverera. I känslan av hur lätt någon har att passa in i en redan befintlig struktur.

Det gör att budskapet till arbetssökande ibland blir motsägelsefullt.

Var unik – men inte för unik. Visa driv – men inte så mycket att det känns osäkert. Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk. Visa engagemang – men inte så mycket att någon undrar om du egentligen vill något annat.

Det här är inte kritik mot enskilda rekryterare eller arbetsgivare. Det är snarare en reflektion över en arbetsmarknad som just nu försöker balansera två behov som inte alltid går ihop.  Behovet av förändring och behovet av stabilitet. Organisationer vill utvecklas, men de vill också minimera risk. De vill ha innovation, men också förutsägbarhet.
De vill ha människor som kan tänka nytt, men som samtidigt passar in i befintliga strukturer.

Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna

I den balansgången hamnar många arbetssökande i ett märkligt mellanläge. De gör det som förväntas av dem. De vidareutbildar sig, bygger nätverk, tar initiativ och arbetar med sitt personliga ledarskap. De uppmanas att synas mer, våga mer och tro mer på sin egen kompetens. Men när det väl är dags att fatta beslut kan just dessa egenskaper skapa osäkerhet. Den som sticker ut kan uppfattas som svår att placera. Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna. Den som har byggt ett eget varumärke kan uppfattas som en risk i stället för en tillgång. 

Resultatet blir en arbetsmarknad där många känner att de måste spela ett osynligt spel. Hur mycket vågar jag vara mig själv utan att det slår tillbaka? Hur mycket ska jag visa av min ambition utan att det uppfattas som att jag vill för mycket? Hur unik får jag egentligen vara?

Samtidigt står Sverige inför stora förändringar. Digitalisering, AI, cybersäkerhet och teknikutveckling förändrar arbetslivet i snabb takt. Företag och organisationer efterfrågar kompetens som inte alltid finns i traditionella utbildningsvägar. Vi behöver människor som vågar lära nytt, byta riktning och utvecklas genom hela arbetslivet. Då blir frågan ännu viktigare.

Systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling

Bakom varje CV finns en människa som har lagt tid på att lära sig mer, vågat synas, och vågat ta ansvar. Men om signalerna från arbetsmarknaden upplevs som motsägelsefulla riskerar vi att skapa en situation där människor till slut väljer det säkra framför det modiga. Inte för att de saknar vilja, utan för att systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling.

Det är en fråga som inte bara rör arbetssökande. Den rör företag, rekryterare och chefer som dagligen fattar beslut om vem som ska få en chans. Den rör fackförbund som arbetar för trygghet och utveckling i arbetslivet. Och den rör politiken, som talar om kompetensförsörjning samtidigt som många med kompetens står redo utan att få möjlighet att ta nästa steg.

Samtidigt finns det mycket som ger hopp. Det finns arbetsgivare som vågar tänka nytt. Det finns rekryterare som ser mer än bara det som står på papperet. Det finns kollegor, chefer och organisationer som vill skapa arbetsplatser där människor kan växa, utvecklas och känna att de hör hemma.

Att vara unik ska inte vara ett hinder

Arbetslivet är inte en kamp mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är ett samspel där båda behöver varandra för att utvecklas. Den som söker jobb vill bidra, ta ansvar och vara en del av något större. Den som anställer vill hitta människor som kan stärka verksamheten.

Därför behöver vi också våga skapa en arbetsmarknad där det finns plats för olika vägar in, olika personligheter och olika sätt att utvecklas. Att vara unik ska inte vara ett hinder.
Det ska vara en möjlighet både för individen och för arbetslivet.

/Sabrina Johansson TechQueen