Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Debattreplik: Tankevurpa om upphovsrätt

Jag och Hatten har helt klart olika syn på det som inträffat i tvisten om Babblarna. Men Hattens vd berör en del viktiga punkter som jag vill utveckla vidare. Det är nämligen skillnad på att betala för någons nedlagda arbetstid, och betala för någons rättigheter, skriver illustratören Ola Schubert.
Publicerad
Privat/Hatten förlag
Ola Schubert, en av illustratörerna till Babblarna, menar att Hatten förlag missförtått begreppet upphovsrätt. Privat/Hatten förlag
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en replik på en tidigare debattartikel : Ogrundad kritik mot Babblarna

Läs även Ola Schuberts debatt:  Ingen hjälp av upphovsrätt som skapare

Förlag och vissa företag livnär sig ofta på att handskas med andra personers förmögenhet, dvs upphovsrättigheter. Det är rättigheter som är inskrivna i vår grundlag. Att hantera andras förmögenhet kräver både kunskap och omsorg. Det är inget man bara plockar på sig. Lika lite som att man får gå in i en butik och stoppa fickorna fulla med godsaker utan att betala för sig. “Men vi har ju betalat för oss!”, menar ofta förlag och företag. “Vi har ju betalat ut ersättning, och därför måste allt vara vårt”.

Det här är en stor och farlig tankevurpa som företag ibland gör. Det är nämligen skillnad på att betala för någons nedlagda arbetstid, och betala för någons rättigheter. Om du beställer en målning av en konstnär och betalar 2 miljoner så betyder inte det att du får trycka upp motivet på affischer och t-shirts och på så sätt sälja det vidare.

Det spelar heller ingen roll hur högt priset är för det du köpte. Även om du får målningen gratis av en kompis så innefattar den inte per automatik alla rättigheter till motivet eller designen. Rättigheterna tillhör fortfarande kreatören.
 

Om du får en målning gratis  så innefattar den inte per automatik alla rättigheter till motivet eller designen

Hattens vd nämner i sin replik att jag valde att sabotera för företaget. Det är en sanning med modifikation.
Som jag nämnt tidigare i min debattartikel så är det upp till upphovspersonen att agera om intrång i ens upphovsrätter sker. Det finns en ordning att följa där man i det längsta försöker få till en överenskommelse med intrångsgöraren. Om det inte lyckas, så blir en av de sista utvägarna att försöka tvinga motparten till förhandlingsbordet. Det kan göras genom att kontakta licenstagare eller på annat sätt visa på att intrånget inte är ok. Det innebär en stor risk för den enskilde samtidigt som det ger företaget en anledning att slå tillbaka.

Den sista utvägen är att stämma motparten för intrånget, vilket är extremt kostsamt för en enskild upphovsperson och skadligt för alla inblandade. Men det är inte ovanligt att företag driver rättsprocesser mot individer för att skrämma och trötta ut dem med målet att själva få till en fördelaktig överenskommelse.

Att exklusiva upphovsrättigheter skapade av frilansande kreatörer per automatik övergår till bolag utan tydliga avtal har, vad jag vet, aldrig tidigare varit självklart. Hattens vd menar på att några prejudikat inte kommit till pga domen, men det anser inte AD:s huvuddomare som själv dömde i målet. Hur prejudikatet kommer att användas och hur domen kommer att nyttjas av andra får tiden utvisa.

Ett rättssystem måste kunna granskas. Mitt ärende var ett solklart upphovsrättsärende och borde hanterats i Patent- och marknadsdomstolen. Genom att stämma in mig i  Arbetsdomstolen så berövades jag även möjligheten till en andra prövning. Jag anser inte att det är rättssäkert.

/Ola Schubert, en av illustratörerna till Babblarna

Läs tidigare debattartiklar här

Vill du skriva för Kollega debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se  eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande