Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Debattreplik: Tankevurpa om upphovsrätt

Jag och Hatten har helt klart olika syn på det som inträffat i tvisten om Babblarna. Men Hattens vd berör en del viktiga punkter som jag vill utveckla vidare. Det är nämligen skillnad på att betala för någons nedlagda arbetstid, och betala för någons rättigheter, skriver illustratören Ola Schubert.
Publicerad
Privat/Hatten förlag
Ola Schubert, en av illustratörerna till Babblarna, menar att Hatten förlag missförtått begreppet upphovsrätt. Privat/Hatten förlag
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en replik på en tidigare debattartikel : Ogrundad kritik mot Babblarna

Läs även Ola Schuberts debatt:  Ingen hjälp av upphovsrätt som skapare

Förlag och vissa företag livnär sig ofta på att handskas med andra personers förmögenhet, dvs upphovsrättigheter. Det är rättigheter som är inskrivna i vår grundlag. Att hantera andras förmögenhet kräver både kunskap och omsorg. Det är inget man bara plockar på sig. Lika lite som att man får gå in i en butik och stoppa fickorna fulla med godsaker utan att betala för sig. “Men vi har ju betalat för oss!”, menar ofta förlag och företag. “Vi har ju betalat ut ersättning, och därför måste allt vara vårt”.

Det här är en stor och farlig tankevurpa som företag ibland gör. Det är nämligen skillnad på att betala för någons nedlagda arbetstid, och betala för någons rättigheter. Om du beställer en målning av en konstnär och betalar 2 miljoner så betyder inte det att du får trycka upp motivet på affischer och t-shirts och på så sätt sälja det vidare.

Det spelar heller ingen roll hur högt priset är för det du köpte. Även om du får målningen gratis av en kompis så innefattar den inte per automatik alla rättigheter till motivet eller designen. Rättigheterna tillhör fortfarande kreatören.
 

Om du får en målning gratis  så innefattar den inte per automatik alla rättigheter till motivet eller designen

Hattens vd nämner i sin replik att jag valde att sabotera för företaget. Det är en sanning med modifikation.
Som jag nämnt tidigare i min debattartikel så är det upp till upphovspersonen att agera om intrång i ens upphovsrätter sker. Det finns en ordning att följa där man i det längsta försöker få till en överenskommelse med intrångsgöraren. Om det inte lyckas, så blir en av de sista utvägarna att försöka tvinga motparten till förhandlingsbordet. Det kan göras genom att kontakta licenstagare eller på annat sätt visa på att intrånget inte är ok. Det innebär en stor risk för den enskilde samtidigt som det ger företaget en anledning att slå tillbaka.

Den sista utvägen är att stämma motparten för intrånget, vilket är extremt kostsamt för en enskild upphovsperson och skadligt för alla inblandade. Men det är inte ovanligt att företag driver rättsprocesser mot individer för att skrämma och trötta ut dem med målet att själva få till en fördelaktig överenskommelse.

Att exklusiva upphovsrättigheter skapade av frilansande kreatörer per automatik övergår till bolag utan tydliga avtal har, vad jag vet, aldrig tidigare varit självklart. Hattens vd menar på att några prejudikat inte kommit till pga domen, men det anser inte AD:s huvuddomare som själv dömde i målet. Hur prejudikatet kommer att användas och hur domen kommer att nyttjas av andra får tiden utvisa.

Ett rättssystem måste kunna granskas. Mitt ärende var ett solklart upphovsrättsärende och borde hanterats i Patent- och marknadsdomstolen. Genom att stämma in mig i  Arbetsdomstolen så berövades jag även möjligheten till en andra prövning. Jag anser inte att det är rättssäkert.

/Ola Schubert, en av illustratörerna till Babblarna

Läs tidigare debattartiklar här

Vill du skriva för Kollega debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se  eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Stress slår sönder organisationer

Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. När ska organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början, skriver Mikael Buskas.
Mikael Buskas Publicerad 17 februari 2026, kl 09:15
stress på kontoret
Rimliga förväntningar och en kultur som känns i väggarna gör att medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera, skriver Mikael Buskas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Efter många år i arbetslivet, varav flera i ledande roller, trodde jag att jag hade en ganska stabil bild av hur förändring, ledarskap och utveckling fungerar i praktiken. De senaste åren har dock gett mig en ny och mer bekymrande insikt om hur dagens arbetsliv ofta är organiserat, och varför så många människor känner sig slitna, stressade och uppgivna.

Min resa tog fart efter att jag valde att avsluta en anställning i ett företag som var på väg in i rekonstruktion, en arbetsplats jag trivdes mycket bra på. Jag behövde säkra min ekonomi och ta mig vidare. Därefter följde två chefsroller på relativt kort tid. I ena fallet på en arbetsplats där personen som anställt mig redan hade lämnat när jag själv klev in. I andra fallet fanns inte tidigare anställd för rollen längre på plats. Jag fick senare information om att det blivit för mycket för den personen. 

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet 

Det jag möttes av var organisationer som knappt visste vilket håll de skulle springa åt. Onboarding kunde vara otydlig eller obefintlig. De personer som enligt plan skulle fungera som stöd var så pressade av sin egen vardag att de knappt gick att få tag på. Samtidigt förväntades man leverera, sätta riktning och skapa hållbara resultat.

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet. Trötthet på ständiga omorganisationer, nya chefer och ännu en ”ny väg framåt”. I korridorerna kunde man nästan känna hur förväntningarna var låga, hur länge skulle den här ledaren hålla? Jag förstår dem fullt ut. Förändring kan vara både nödvändig och utvecklande, men när den kommer för ofta, för snabbt och utan stabil grund skapar den snarare motstånd än engagemang.

Ansvar breddas, resurser minskar

Allt oftare ser jag också hur roller slås ihop. Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. I flera fall har personer före mig gått rakt in i den berömda väggen. Ändå fortsätter man, som om det bara handlade om att hitta ”rätt person” nästa gång. Som om problemet vore individen och inte grunden i bolaget.

Kalendrarna fylls av möten. Powerpointpresentationer avlöser varandra. Listor med initiativ och satsningar växer. Men tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar. Istället får vi utbildningar i prioriteringstekniker och effektivitet, allt för att pressa in ännu mer i redan överfulla arbetsdagar.

Arbetsmiljöverket kan man hitta information om att en arbetsplats med ohälsosam arbetsbelastning kan ge hjärtproblem, stroke, depression, utmattningssyndrom och i förlängningen för tidig död. 
Kanske är det dags att diskutera om Arbetsmiljöverkets tillsyn i framtiden även kan bidra till ökad transparens, så att arbetssökande lättare kan förstå vilken arbetsmiljö de faktiskt kliver in i.

Tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar

När ska fler organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början? Rimliga förväntningar. En kultur som känns i väggarna och där medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera.

Ett fungerande arbetsliv är ett samspel mellan företag, ledare och medarbetare. Det kräver respekt för människors begränsningar, oavsett titel. De företag som lyckas med detta finns redan. Studera dem. Lär av dem och kopiera det som faktiskt fungerar.

/Mikael Buskas