Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Debattreplik: Tankevurpa om upphovsrätt

Jag och Hatten har helt klart olika syn på det som inträffat i tvisten om Babblarna. Men Hattens vd berör en del viktiga punkter som jag vill utveckla vidare. Det är nämligen skillnad på att betala för någons nedlagda arbetstid, och betala för någons rättigheter, skriver illustratören Ola Schubert.
Publicerad
Privat/Hatten förlag
Ola Schubert, en av illustratörerna till Babblarna, menar att Hatten förlag missförtått begreppet upphovsrätt. Privat/Hatten förlag
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en replik på en tidigare debattartikel : Ogrundad kritik mot Babblarna

Läs även Ola Schuberts debatt:  Ingen hjälp av upphovsrätt som skapare

Förlag och vissa företag livnär sig ofta på att handskas med andra personers förmögenhet, dvs upphovsrättigheter. Det är rättigheter som är inskrivna i vår grundlag. Att hantera andras förmögenhet kräver både kunskap och omsorg. Det är inget man bara plockar på sig. Lika lite som att man får gå in i en butik och stoppa fickorna fulla med godsaker utan att betala för sig. “Men vi har ju betalat för oss!”, menar ofta förlag och företag. “Vi har ju betalat ut ersättning, och därför måste allt vara vårt”.

Det här är en stor och farlig tankevurpa som företag ibland gör. Det är nämligen skillnad på att betala för någons nedlagda arbetstid, och betala för någons rättigheter. Om du beställer en målning av en konstnär och betalar 2 miljoner så betyder inte det att du får trycka upp motivet på affischer och t-shirts och på så sätt sälja det vidare.

Det spelar heller ingen roll hur högt priset är för det du köpte. Även om du får målningen gratis av en kompis så innefattar den inte per automatik alla rättigheter till motivet eller designen. Rättigheterna tillhör fortfarande kreatören.
 

Om du får en målning gratis  så innefattar den inte per automatik alla rättigheter till motivet eller designen

Hattens vd nämner i sin replik att jag valde att sabotera för företaget. Det är en sanning med modifikation.
Som jag nämnt tidigare i min debattartikel så är det upp till upphovspersonen att agera om intrång i ens upphovsrätter sker. Det finns en ordning att följa där man i det längsta försöker få till en överenskommelse med intrångsgöraren. Om det inte lyckas, så blir en av de sista utvägarna att försöka tvinga motparten till förhandlingsbordet. Det kan göras genom att kontakta licenstagare eller på annat sätt visa på att intrånget inte är ok. Det innebär en stor risk för den enskilde samtidigt som det ger företaget en anledning att slå tillbaka.

Den sista utvägen är att stämma motparten för intrånget, vilket är extremt kostsamt för en enskild upphovsperson och skadligt för alla inblandade. Men det är inte ovanligt att företag driver rättsprocesser mot individer för att skrämma och trötta ut dem med målet att själva få till en fördelaktig överenskommelse.

Att exklusiva upphovsrättigheter skapade av frilansande kreatörer per automatik övergår till bolag utan tydliga avtal har, vad jag vet, aldrig tidigare varit självklart. Hattens vd menar på att några prejudikat inte kommit till pga domen, men det anser inte AD:s huvuddomare som själv dömde i målet. Hur prejudikatet kommer att användas och hur domen kommer att nyttjas av andra får tiden utvisa.

Ett rättssystem måste kunna granskas. Mitt ärende var ett solklart upphovsrättsärende och borde hanterats i Patent- och marknadsdomstolen. Genom att stämma in mig i  Arbetsdomstolen så berövades jag även möjligheten till en andra prövning. Jag anser inte att det är rättssäkert.

/Ola Schubert, en av illustratörerna till Babblarna

Läs tidigare debattartiklar här

Vill du skriva för Kollega debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se  eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsförmedlingen går inte att ringa
Arbetsförmedlingens uppdrag måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen, skriver Jenny Fornlund. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Jenny Fornlund
Foto: Marie-Therese Karlberg

I Sverige 2026 borde vi ha kommit längre. Men medan arbetsmarknaden ritas om av AI och digitalisering i en rasande takt, har myndigheten som ska lotsa oss rätt blivit kvar i startfållan. Att bli ignorerad av en potentiell arbetsgivare har blivit en del av den nya vardagen. Men när trygghetssystemet som är tillsatt att hjälpa oss tystnar är vi riktigt illa ute.

Jag har skrivit en bok om arbetsmarknadens nya spelregler. Under processens gång har jag, ironiskt nog, blivit en ofrivillig expert på hur det känns att ramla mellan stolarna.

För ett år sedan förlorade jag jobbet inom rekrytering i en omorganisation. Veckan efter fick jag diagnosen bröstcancer. En tuff tid och ekonomin naggades i kanterna. Men ur det formades en plan.

Ingen har kontaktat mig på tre månader

Som kvinna över 50, med kunskap om hur dagens arbetsmarknad faktiskt fungerar, ser jag större möjligheter till snabbare återgång till arbetslivet genom att skapa min egen plattform, än att söka jobb på en arbetsmarknad där algoritmerna sorterar bort erfarenhet innan den hunnit presenteras. Planen är att starta eget och se till att fler känner till spelreglerna på den nya arbetsmarknaden innan de ghostas av ett system de inte visste fanns.

Boken är klar. Affärsplanen inskickad. Jag har fått förfrågningar om föreläsningar och skrivuppdrag. Men för att få ekonomin att gå ihop är jag beroende av Arbetsförmedlingens godkännande för starta-eget-bidrag innan jag kommer i gång. I tre månader har jag försökt att nå rätt person på Arbetsförmedlingen.

Jag har ringt. Förklarat. Väntat. Ringt igen. Avverkat timme efter timme i telefonkö för att till slut få samma svar: "Någon kommer att kontakta dig." 

Ingen har kontaktat mig – på tre månader.

Det här handlar inte om enskilda handläggare. Det finns kompetenta och engagerade människor på Arbetsförmedlingen som genuint vill göra skillnad och förtjänar bättre förutsättningar än de har idag. Problemet är ett system som inte hängt med. Byggt för en arbetsmarknad som inte längre existerar. Omorganiserat på ytan, oförändrat i grunden.

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare

Ett enda telefonnummer in för 400 000 inskrivna. Ingen möjlighet att maila. Ingen att kopplas vidare till. De handläggare som svarar kan inte alltid besvara specifika frågor utan lovar att någon med rätt kompetens ska höra av sig. 

Här tar det stopp. 

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare. Det aktiva stödet riktar sig i praktiken till dem som redan kämpat på egen hand i ungefär ett år. Men det är i de första månaderna stödet gör skillnad. Innan självkänslan krackelerar och avståndet till arbetsmarknaden växer sig för stort.

Stödet kommer för sent. Och när det väl kommer pekar det ofta åt fel håll. Utbildningar upphandlas långt i förväg och körs vidare oavsett hur marknaden ser ut. Resultatet blir fortsatt arbetslöshet, sänkta bidrag och på toppen ett CSN-lån att betala tillbaka. Det är inte omställning. Det är ett systemfel.

Sverige har en av de högsta ungdomsarbetslösheterna i EU och en total arbetslöshet på 8,8 procent som fortsätter stiga. När det gäller att anställa personer över 50 är vi sämst i Norden. 

En arbetslös senior har mer än dubbelt så stor chans att få jobb i Danmark som i Sverige. Här kombineras trygghet med aktivt stöd från dag ett. Finland ger 55-plussare rätt till utbildning och ekonomiskt stöd direkt vid uppsägning. Tyskland ger individen makten att välja sin egen utbildning utifrån vad marknaden faktiskt efterfrågar. Och i Frankrike kan man få ut sin a-kassa som startkapital för de har insett att det är billigare att investera i en nyföretagare än att hålla kvar en människa i bidragsberoende. Det här är bara ett axplock av hur andra länder hanterar omställningen.

Uppdraget måste förändras från kontroll till coachning

Sverige har under samma period prioriterat kontroll. Sänkta bidrag och skärpta sanktioner presenteras som motivationsskapande åtgärder. Nu växlar Arbetsmarknadsdepartementet upp med analyser och utredningar. Det är välkommet men otillräckligt. Företagen kapprustar i AI och arbetsmarknaden förändras i en rasande fart. Det som är aktuellt i dag är passé imorgon. Och medan andra länder redan agerat inväntar Sverige utredningsresultat, samtidigt som outnyttjad kompetens och erfarenhet tynar bort på avbytarbänken.

Här är tre saker som enligt mig behöver hända nu:

Stödet måste komma från dag ett. Den som skriver in sig ska mötas av ett system som aktiverar, inte administrerar. Den som vill starta eget ska mötas av en språngbräda, inte en väntelista.

Myndigheten måste bli agil. Utbildningar ska spegla dagens och framtidens arbetsmarknad, inte den som fanns när avtalet upphandlades.

Uppdraget måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen.

Jag har ägnat det senaste året åt att förstå arbetsmarknadens nya spelregler och vill inget hellre än att dela det jag har lärt mig med andra. Men kunskapen når inte ut. För jag sitter fast i ett moment 22.

Att bli ghostad av en arbetsgivare svider. Men när regeringen och dess myndigheter ghostar de medborgare som vill bygga och bidra, då har vi ett samhällsproblem som kräver mer än en ny utredning. Det kräver handling.

Jag är redo att köra i gång. Systemet har satt mig i väntrummet på obestämd tid.

Vi är många som väntar.

/Jenny Fornlund, har jobbat inom rekrytering och Life Science