Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Bevara eller begrava alkoholmonopolet...

Frågan om gårdsförsäljning innebär att politikerna nu på allvar måste bekänna färg i alkoholpolitiken. Ska den baseras på folkhälsa eller inte?
Susanna Odin Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Enligt riksdagen är alkoholmonopolet en viktig hörnsten i alkoholpolitiken och måste försvaras. Majoriteten av svenska folket håller med - mer än hälften vill behålla Systembolaget. Det är klokt, för utan det skulle folkhälsan ta rejält med stryk.

Trots att både politiker och opinionen stödjer alkoholmonopolet står vi nu vid ett vägskäl i alkoholpolitiken. Det stavas gårdsförsäljning.

Argumenten för att alkohol ska få säljas på tillverkningsstället har främst handlat om att stärka glesbygden. Enligt förespråkarna skulle det leda till ökad turism och fler jobb. Men stämmer det verkligen?

Många av förespråkarnas argument grundar sig på antaganden och spekulationer. Turister som redan befinner sig i området kanske skulle köpa en flaska vin om den möjligheten fanns, men inget tyder på att försäljningen i sig skulle locka fler turister. I Finland har man inte sett någon ökning av turismen. Tvärtom har försäljningen gått så dåligt att var fjärde gård tvingats stänga. Idag skapar gårdarna knappt 100 tjänster varav de flesta kommer av tillverkning, inte försäljning.

Finland införde gårdsförsäljning innan EU-medlemskapet och fortfarande pågår processen med EU-kommissionen. Det är med andra ord direkt fel att påstå att gårdsförsäljning är tillåtet i vårt grannland, det har i själva verket inte avgjorts än.

En första utredning kring gårdsförsäljning presenterades för två år sedan. Den konstaterade att gårdsförsäljning inte är förenligt med EU-rätten. Finland har fått utgöra exemplet i debatten om att det går att kombinera gårdsförsäljning med ett alkoholmonopol. Ytterligare en utredning tillsattes för att utreda hur gårdsförsäljning skulle kunna kombineras med EU-rätten, Systembolaget och folkhälsan.

Den andra utredningen kom sent förra året och föreslog att en gård, bryggeri eller destilleri ska få sälja vin, öl och sprit från alla EU-länder. Helt plötsligt öppnas möjligheten att etablera en försäljningskanal, som dessutom är vinstdrivande, bredvid Systembolaget.

Det handlar om regelrätta alkoholbutiker som kan öppnas av både svenska och utländska aktörer i centrala Göteborg och Stockholm. De flesta tillverkare finns nämligen i storstäder och tätorter.

Volymrestriktioner av försäljning har föreslagits, likväl innebär förslaget en ökad tillgänglighet av alkohol. Vi vet av erfarenhet att ökad tillgänglighet leder till ökad alkoholkonsumtion.

Monopolet innebär en diskriminering enligt EU-rätten, men har godkänts av folkhälsoskäl. Hur ska vi den dagen då EU-domstolen knackar på vår blågula port, motivera att EU inte får ta bort vårt monopol när vi själva luckrar upp det inifrån?

Utredningens förslag står i klar kontrast mot vad gårdsförsäljningen handlade om från början, det vill säga egenproducerat vin på några få gårdar. Det handlar om en omfattande utvidgning av begreppet, som därmed tappat sin legitimitet.

Den ansvariga ministern för frågan, Maria Larsson, har uttryckt sig klart på denna punkt: "Det här kan inte inkluderas i vår tankevärld som gårdsförsäljning".

Det är nu upp till våra politiker, och framförallt Maria Larsson, att avgöra frågan; ska vi bevara en framgångsrik alkoholpolitik eller begrava Systembolaget och ta folkhälsan med ned i graven?

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA