Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Bevara eller begrava alkoholmonopolet...

Frågan om gårdsförsäljning innebär att politikerna nu på allvar måste bekänna färg i alkoholpolitiken. Ska den baseras på folkhälsa eller inte?
Susanna Odin Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Enligt riksdagen är alkoholmonopolet en viktig hörnsten i alkoholpolitiken och måste försvaras. Majoriteten av svenska folket håller med - mer än hälften vill behålla Systembolaget. Det är klokt, för utan det skulle folkhälsan ta rejält med stryk.

Trots att både politiker och opinionen stödjer alkoholmonopolet står vi nu vid ett vägskäl i alkoholpolitiken. Det stavas gårdsförsäljning.

Argumenten för att alkohol ska få säljas på tillverkningsstället har främst handlat om att stärka glesbygden. Enligt förespråkarna skulle det leda till ökad turism och fler jobb. Men stämmer det verkligen?

Många av förespråkarnas argument grundar sig på antaganden och spekulationer. Turister som redan befinner sig i området kanske skulle köpa en flaska vin om den möjligheten fanns, men inget tyder på att försäljningen i sig skulle locka fler turister. I Finland har man inte sett någon ökning av turismen. Tvärtom har försäljningen gått så dåligt att var fjärde gård tvingats stänga. Idag skapar gårdarna knappt 100 tjänster varav de flesta kommer av tillverkning, inte försäljning.

Finland införde gårdsförsäljning innan EU-medlemskapet och fortfarande pågår processen med EU-kommissionen. Det är med andra ord direkt fel att påstå att gårdsförsäljning är tillåtet i vårt grannland, det har i själva verket inte avgjorts än.

En första utredning kring gårdsförsäljning presenterades för två år sedan. Den konstaterade att gårdsförsäljning inte är förenligt med EU-rätten. Finland har fått utgöra exemplet i debatten om att det går att kombinera gårdsförsäljning med ett alkoholmonopol. Ytterligare en utredning tillsattes för att utreda hur gårdsförsäljning skulle kunna kombineras med EU-rätten, Systembolaget och folkhälsan.

Den andra utredningen kom sent förra året och föreslog att en gård, bryggeri eller destilleri ska få sälja vin, öl och sprit från alla EU-länder. Helt plötsligt öppnas möjligheten att etablera en försäljningskanal, som dessutom är vinstdrivande, bredvid Systembolaget.

Det handlar om regelrätta alkoholbutiker som kan öppnas av både svenska och utländska aktörer i centrala Göteborg och Stockholm. De flesta tillverkare finns nämligen i storstäder och tätorter.

Volymrestriktioner av försäljning har föreslagits, likväl innebär förslaget en ökad tillgänglighet av alkohol. Vi vet av erfarenhet att ökad tillgänglighet leder till ökad alkoholkonsumtion.

Monopolet innebär en diskriminering enligt EU-rätten, men har godkänts av folkhälsoskäl. Hur ska vi den dagen då EU-domstolen knackar på vår blågula port, motivera att EU inte får ta bort vårt monopol när vi själva luckrar upp det inifrån?

Utredningens förslag står i klar kontrast mot vad gårdsförsäljningen handlade om från början, det vill säga egenproducerat vin på några få gårdar. Det handlar om en omfattande utvidgning av begreppet, som därmed tappat sin legitimitet.

Den ansvariga ministern för frågan, Maria Larsson, har uttryckt sig klart på denna punkt: "Det här kan inte inkluderas i vår tankevärld som gårdsförsäljning".

Det är nu upp till våra politiker, och framförallt Maria Larsson, att avgöra frågan; ska vi bevara en framgångsrik alkoholpolitik eller begrava Systembolaget och ta folkhälsan med ned i graven?

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Utbrändhet är en fråga om identitet, inte arbetsmiljö

Vi pratar ofta om utbrändhet som en effekt av för hög arbetsbelastning eller dålig arbetsmiljö. Men jag tror att problemet inte alltid är en fråga om våra omständigheter, utan hur vi förhåller oss till dem, skriver Anna Rapp.
Publicerad 2 december 2025, kl 09:15
Kvinna sitter lutad över en säng
Utbrändhet handlar inte bara om yttre omständigheter utan identitet, skriver Anna Rapp. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kanske är det dags att ifrågasätta gamla sanningar och se på frågan ur ett nytt perspektiv. Inte som ett arbetsmiljöproblem, utan som en fråga om självbild – och om det vi faktiskt tror oss veta om vår egen identitet.

Begreppet burnout, eller utbrändhet på svenska, myntades i början av 70-talet av den tysk-amerikanske psykologen Herbert Freudenberger. Inte långt senare vidareutvecklades begreppet av bland annat Christina Maslach, en amerikansk socialpsykolog, vars inflytelserika teori och definition är den mest citerade och använda i forskningsvärlden på temat utbrändhet.

Maslach teori bygger, kort summerat, på samspelet mellan individen och arbetsmiljön och refererar till balansen mellan arbetskrav och resurser som en central orsak till utbrändhet. Hon menar att problemet inte bör kopplas till individen, utan dess omständigheter. Även om jag förstår – och delvis delar – Maslachs resonemang, upplever jag att den lämnar en viktig aspekt utanför. 

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på

Under större delen av min karriär har jag identifierat mig med min prestation. Jag har kopplat mitt värde till vad jag gör, i stället för vem jag är. Och vad det egentligen betyder är att jag värderat mig själv högt när jag presterar och åstadkommer något, medan jag ansett mig stå helt utan värde när jag inte gör bra ifrån mig. Värdet som sådant har styrts av yttre faktorer – det vill säga när någon eller något utanför mig själv bekräftar att det jag gjort är bra.

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på och resulterade – inte helt oväntat – i en utbrändhet, eller utmattningsdepression. Jag behövde lämna rollen som vd för det företag jag grundat för att i stället ägna mig åt att göra ingenting. ”Skönt med vila, du behöver det”, hörde jag folk omkring mig säga. Men jag tror att ni som gått igenom samma sak vet att en utbrändhet inte på något vis är en skön vila. I stället kan det liknas vid ett existentiellt inferno, där man tvingas ifrågasätta allt man trodde var sant om sin egen identitet. 

Den identitetskris som följde skulle visa sig vara det värsta och bästa jag varit med om. Den tvingade mig inte bara att motvilligt riva den fasad jag under så lång tid jobbat på att upprätthålla, utan gjorde det också tydligt hur jag, samtidigt som jag tappade allt, insåg att jag faktiskt inte förlorade något.

Omständigheter kan utlösa stress – men inte ensamt skapa den

Under den här perioden lärde jag känna vem jag var som person utan min prestation, och det skapade en trygghet jag inte upplevt tidigare. Utan den insikten skulle jag troligtvis aldrig förstå att problematiken kring stress och utmattning, mer än något annat, handlar om just det – vår identitet. 

Jag är övertygad om att en individs omständigheter kan utlösa eller förvärra stress – men inte ensamt skapa den. Det kan fungera som en katalysator, men bör inte pekas ut som orsaken till problemet. I rak kontrast till vad Maslach teorier antyder, tror jag att det handlar mindre om våra omständigheter och mer om hur vi förhåller oss till dem. 

När vi inte kan skilja på vem vi är och vad vi gör hamnar vi i ett sårbart läge, där varje uns av motgång eller kritik slår mot oss som personer. Det i sin tur skapar en rädsla för att göra fel och vi gör allt i vår makt för att undvika det.

Vägen framåt handlar om en stärkt självkänsla

Hur mycket jag än vrider och vänder på det, kommer jag tillbaka till att stressrelaterad ohälsa är en mental friktion – inte en faktisk belastning. Med det menar jag den inre dragkampen som uppstår när våra handlingar inte längre stämmer överens med våra värderingar. När vi gör mer än vi orkar, säger ja fast vi vill säga nej, eller försöker leva upp till en bild av oss själva som inte längre känns sann. Den spänningen, mellan det vi känner och det vi gör – är ofta det som till slut bränner ut oss. Det är vår oförmåga att göra det som vi innerst inne vet är rätt, framför det som i stunden känns lätt.

Min övertygelse är att vägen framåt inte handlar om nya policies eller arbetsmiljöprogram, utan om en stärkt självkänsla. Att bygga motståndskraft inifrån och hitta förmågan att stå stadigt i sig själv, även när omgivningen gungar. 

Det känns därför bra att kunna luta sig mot den nya generationens forskare, som i studier, de senaste fem till tio åren har börjat ifrågasätta de teorier som under lång tid framgångsrikt fångat konsekvenserna av utbrändhet, snarare än de faktiska orsakerna som leder fram till den. Kanske handlar utbrändhet inte om en obalans mellan krav och resurser, utan om en obalans mellan självbild och självvärde. Mellan den vi tror att vi måste vara – och den vi faktiskt är.

/Anna Rapp, företagare