A-kassan skulle vara en studsmatta till nya möjligheter enligt före detta arbetsmarknadsminister Johan Pehrson. Men för oss arbetssökande blir det snarare ett fritt fall utan skyddsnät. 

Jag har eftergymnasial utbildning, arbetserfarenhet, har vidareutbildat mig genom korta YH-kurser, sökt jobb enligt konstens alla regler och ändå står jag utanför arbetsmarknaden. Ge mig bättre förutsättningar i stället för en trasig studsmatta! 

I början var det spännande. Jag hade precis pluggat klart korta YH-kurser mitt i livet, en chans att byta bana och kliva in i en ny bransch. Uppfriskande och kul. ”Branschens växande behov” stod det. ”9 av 10 får jobb” lovade de. Mitt naiva jag trodde på det. Men verkligheten var något annat. Ville jag använda mina nyvunna kunskaper krävdes minst fem års erfarenhet i yrket. Jag stod där både nyexad och erfaren men ändå utestängd. 

Kompetensbaserad rekrytering användes. Jag kunde inte kryssa i rutan ”fem års erfarenhet” i urvalsfrågorna och då sållade systemet bort mig direkt. Jag sökte nu yrken jag arbetat med tidigare. Tillbaka på ruta ett. 

Då fick jag plötsligt höra talas om ATS -verktygen (Applicant Tracking System) som bedömer och sorterar bort ansökningar automatiskt. Det nämndes aldrig öppet utan var en väl bevarad hemlighet. Plötsligt handlade allt om rätt typsnitt, rätt mall, rätt nyckelord. Börja om och göra rätt. 

Jag testade att anpassa CV:t med hjälp av AI. AI mötte AI. Inga människor, ingen medkänsla, ingen magkänsla. I inledningen av ansökan skulle jag ange kön, ibland fanns bara alternativen kvinna eller man. Mångfald och inkludering… ja, så hette det visst. Födelseår likaså skulle fyllas i. Är du över 40 år? Grattis, men chansen att gå vidare minskar. Sedan kom de berömda testerna. Mångfald och inkludering kallades även det. Logiktesterna var likadana, gissa vad som kommer näst av prickar, fyrkanter och mönster. 

Tiden räknas ner och stressar på. Därefter personlighetstester, 100 frågor för att pressa fram en 10-raders profil. Det var jag. Tack, nu vet jag. Började ta kontakt på LinkedIn för att hitta de ”dolda jobben”, de ”hemliga jobben”.  Mina dagar som arbetssökande började ticka på. Arbetsförmedlingens krav ökar, sök jobb även utanför dagpendlingsavstånd och jobb du inte har erfarenhet av. 

Samtidigt drunknar arbetsgivare i ansökningar. ”Tack för din ansökan. Intresset har varit stort med 200 ansökningar.” Ticktack. Började läsa att arbetslösförsäkringen ska ändras från 1 oktober i år. Johan Pehrson säger så klatschigt: ”a-kassan ska vara en studsmatta till nya möjligheter, inte en hängmatta där man riskerar att bli fast under lång tid.” Johan Pehson slutar som arbetsmarknads- och integrationsminister men blir inte arbetslös och behöver alltså inte testa ”studsmattan”. 

Hur ska politiker förstå hur deras beslut påverkar människor när de inte blir arbetssökande själva? För det handlar faktiskt om människor. Fortsatt svag arbetsmarknad skriver SCB, arbetslösheten är nu uppe i 8,7 procent. Blir du långtidsarbetslös ska du klara dig på en ersättning som motsvarar 65 procent av tidigare inkomst, sedan minskar ersättningen med tio procent var 100:e dag och sedan ytterligare fem procent för varje 100:e dag. Till slut täcker det förhoppningsvis bostadsavgiften. 

Månad efter månad blir allt fler arbetssökande och det finns allt färre jobb att söka. Den ekvationen går inte ihop. Stressen och oron ökar. Det är tur att jag har pensionsbesparingar.  Alla har inte det. Jag har eftergymnasial utbildning, har vidareutbildat mig inom korta YH-kurser för att byta bana, vill byta bransch och har arbetserfarenhet. Söker jobb så som Arbetsförmedlingen kräver, följer trender på hur Cv:t ska skrivas, uppdaterar LinkedIn och söker dolda jobb. 

Systemet är fel, är byggt för att stänga ute snarare än att släppa in. Så varför får jag inte rätt förutsättningar för att hitta ett nytt jobb? 

Helena Olsson, arbetssökande.

Har du någon gång lämnat ett jobbmöte med en klump i magen? Något har sagts, inlindat i en komplimang, men med en besk knorr på slutet. Det får dig att tveka, att undra. 

Eller har du en kollega som alltid verkar frustrerad men aldrig säger det rakt ut, utan i stället levererar små pikar på löpande band?

Då har du förmodligen blivit utsatt för passiv aggressivitet. Det vill säga när en person uttrycker ilska, missnöje eller frustration på ett indirekt sätt. Begreppet myntades under andra världskriget av USA:s försvarsdepartement, som rapporterade att soldater visade sitt missnöje genom att vara trumpna, passiva och förhala order. På 1950-talet hamnade passiv aggressivitet som diagnos i den amerikanska psykiatrins diagnosmanual. Inte förrän år 2013 togs den bort helt. Vem vet, kanske hann man inte med alla diagnoser.

Är det bara jag som tycker att passiv aggressivitet blivit allt vanligare i samhället i allmänhet, och på arbetsplatsen i synnerhet? Att allt för många duckar för ärlighet och i stället väljer att himla med ögonen, leverera syrliga kommentarer, ignorera mejl eller scrolla på telefonen under möten ”för personen måste på något sätt visa att hen absolut inte har tid att sitta där”. Eller att någon går bakom ryggen på kollegan i stället för att prata direkt med dem. 

När jag är ute och föreläser om omedvetna härskarbeteenden, det vill säga förminskande beteenden, brukar det väcka massor av igenkänning och tankar hos deltagarna. Alla är överens om att den här typen av beteende inte får slå rot. Ingen vill mötas av undertryckt ilska så fort de sätter foten innanför jobbdörren. Ändå förekommer det hela tiden.

När jag söker efter statistik och forskning runt passiv aggressivitet på arbetsplatsen, läser jag mycket om mobbning, utfrysning och härskartekniker, men förvånansvärt lite om passiv aggressivitet. Ändå vittnar de artiklar jag hittar om att det här är ett beteende som kan sänka en hel arbetsplats. En tredjedel av alla yrkesverksamma har någon gång utsatts för osunda beteenden. 

Varför pratar vi inte mer om det här? Det här är vad jag tror: I Sverige sitter Jante i ryggmärgen. Vi vill inte sticka ut, vi älskar konsensus, och vi vill absolut inte skapa ”dålig stämning”. Men kanske har vi missförstått vad dålig stämning är. Vi gottar oss åt amerikanska filmer där kontorsmaterial viner genom luften och det ryker ur öronen. Från vår bekväma tv-soffa drar vi en lättnadens suck över att ”så har vi det inte i Sverige. Här behärskar vi oss minsann.” 

Vi tänker svart eller vitt. Antingen biter vi ihop tills frustrationen sipprar ut i form av syrliga kommentarer, eller så exploderar vi. Vi glömmer någonstans bort att ilska är en lika naturlig känsla som glädje. Och att ärlighet, förmedlad med respekt, alltid varar längst. Problemet är inte att vi bråkar för mycket, utan att vi gör det för lite, och på fel sätt.

Passiv aggressivitet föds ur konflikträdsla, frustration, avund och missnöje. Så länge vi tror att ”god stämning” är detsamma som att tiga och uthärda, kommer det som bubblar under ytan fortsätta skada både människor och organisationer. Jag tror inte att rak kommunikation skapar dålig stämning, tvärtom. Det är rädslan för den som gör det.

En italiensk väninna sa en gång till mig: ”Vad är det för fel på er svenskar? Varför kan ni inte bara säga vad ni tycker? I Italien ryker man ihop, sen blir man sams och går vidare.”

I stället för att leka gissningsleken borde vi alla ta ett personligt ansvar för att bli mästare i att ge och ta feedback. Dessutom, varför inte införa det som obligatoriskt ämne redan i skolan?

Helt enkelt bli lite mer som italienarna.

/Åsa Welinder, relationsstrategisk coach.