Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetslivet måste bli barntillåtet

Det ska vara förbjudet för en arbetsgivare att fråga om en jobbsökande tänker skaffa barn, menar Mari-Ann Krantz som här presenterar fakta ur Unionens telefonenkät med 1800 medlemmar.
Mari-Ann Krantz Publicerad
Mari-Ann Krantz
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Tänker du skaffa barn? Gör det! Barn är härliga och en så viktig del av livet. Det kan jag verkligen intyga som själv har både barn och barnbarn. Inte bara det att du själv känner lycka och utvecklas som människa när du har barn - våra barn är också de som ska utveckla vårt samhälle vidare.

Lika glad som jag blir när jag tänker på barnen, lika bedrövad blir jag när jag återigen påminns om att vårt arbetsliv fortfarande har långt kvar till att vara riktigt barntillåtet. Vi har nyligen frågat medlemmarna om hur det är att kombinera jobbet med att vara småbarnsföräldrar. Bland dem som vi frågat finns även de som inte har barn - och de tror att det är ännu svårare än föräldrarna själva tycker. Risken är att en del drar sig för att få barn för att de inte tror att det fungerar med arbetet. Minst sagt alarmerande, både för dem själva och för samhället.

 Visserligen säger arbetsgivarna att det bara är positivt när medarbetaren berättar att han eller hon ska få barn, men trots det kommer ändå många föräldrar snart att få erfara att det blir problem. Redan som gravida upplever mer än var åttonde kvinna att de missgynnas - lönehöjningen uteblir, den planerade utbildningen avskrivs eller de blir omplacerade.

Var tionde småbarnsförälder upplever att de missgynnas. Var fjärde kvinna som angett att de missgynnats får sämre löneutveckling jämfört med 17 procent av männen. Både kvinnor och män säger att de fått minskade karriärmöjligheter, utebliven löneökning, förändrade arbetsuppgifter, blivit omplacerade, gått miste om kompetensutveckling, haft en provanställning som inte övergått i tillsvidareanställning samt upplevt en negativ attityd från arbetsgivaren.

Det som kanske gör mig mest upprörd är att nästan var tredje kvinna vid en anställningsintervju har fått frågan om hon funderar på att skaffa barn. Var tionde man har fått samma fråga. Den frågan måste helt enkelt vara förbjuden. Vi måste få stopp på arbetsgivarnas övertramp in i människors privatliv. Varje individs personliga integritet måste värnas. Jag har full förståelse för att frågan kan finnas i huvudet på en arbetsgivare som tänker nyanställa - men frågan ska ändå inte ställas.

På samma sätt som vi har ett självklart förbud mot att fråga en journalist efter hans källa, så borde det vara lika otänkbart att fråga om barnplanerna vid en anställningsintervju. Även om jag förstår att det är svårt så är ändå min uppmaning till medlemmar som söker jobb: Vägra svara om du får frågan!        

Konsekvensen av att arbetsgivarna ställer frågan är att hela sju procent av kvinnorna har känt sig tvingade att lova att inte skaffa barn inom den närmaste tiden. På Stockholms tuffa arbetsmarknad har mer än var tionde gett det löftet. Man kan fråga sig vad som händer på arbetsplatsen om de senare "bryter sitt löfte".

Ytterligare några fakta från småbarnsföräldrarnas verklighet:

l Drygt var tionde känner sig missgynnade eller får problem då de kommer tillbaka efter föräldraledigheten. 

l Ungefär 30 procent tycker att det är svårt att kombinera arbetsliv och föräldraskap.

l Konflikterna handlar oftast om svårigheter att arbeta över, problem när de ska lämna och hämta i förskolan eller när de är hemma för sjukt barn. Många upplever konflikter med arbetstiderna och arbetstidens förläggning samt när arbetet kräver resor och övernattningar.

Genomgående är att kvinnorna får betydligt större problem än männen - föga överraskande.

Könsmönstret är fortfarande mycket tydligt då det gäller hel- eller deltidsjobb, arbetstiderna och uttaget av föräldraledigheten. Kvinnor jobbar deltid - ofta ofrivilligt - och har inte fast jobb i betydligt större utsträckning än männen. Närmare 90 procent av kvinnorna tar ut mer än 8 månaders föräldraledighet jämfört med 10 procent av männen. 17 procent av männen har inte tagit ut någon föräldraledighet alls. Nästan hälften av kvinnorna gick ner i arbetstid när de började arbeta efter föräldraledigheten - endast åtta procent av männen gjorde det.

Konsekvenserna blir naturligtvis att kvinnorna halkar efter i löneutvecklingen, i sin kompetensutveckling och karriär. Kvinnor har svårare att bli chefer. Därmed får de i slutändan även sämre pension. Könsmönstret under småbarnsåren följer alltså med under hela arbetslivet - och även därefter.

Det är därför det är så viktigt att vi snabbt får en ny och modernare inställning till barn och föräldraskap i arbetslivet. Och att kvinnor och män tar ett gemensamt ansvar för barnen och delar jämlikt på föräldraledigheten och ansvaret för barnen. 

Att anställda tar sitt föräldra-ansvar får inte ses som ett problem för arbetsgivaren. Graviditet, barnafödande och föräldraskap är i grunden något som skall uppfattas som naturligt. Barn och föräldraskap är positivt, utvecklande och värdefullt. Att vara förälder - och föräldraledig - ger utveckling även för jobbet och för arbetsgivaren. 

På arbetsplatserna måste det därför finnas planer och rutiner för de föräldralediga, till exempel avstämningssamtal innan ledigheten samt medarbetar- och lönesamtal under ledigheten. Löneutvecklingen och möjligheten till kompetensutveckling får inte minska på grund av föräldraledigheten. Arbetsplatserna måste planeras så att de fungerar bra för alla, även för småbarnsföräldrar. Kvällsjobb och möten på tidiga morgnar ska undvikas. Nyttja modern teknik för att minska resor och övernattningar. Medarbetarna - och inte minst småbarnsföräldrarna - måste få större inflytande över sin arbetstid. Antalet visstidsanställningar måste minska och de som ofrivilligt arbetar deltid ska ha möjlighet att gå upp till heltid.

Trots allt - jag tycker verkligen inte att du ska tveka om du funderar på barn. Vi ska tillsammans i Unionen se till att arbetslivet verkligen blir barntillåtet.

1 800 medlemmar 20-44 år intervjuades per telefon. Två
tredjedelar har ett eller flera barn. 94 procent som inte har barn arbetar heltid jämfört med 79 procent av dem som har hemmavarande barn.           

Ståndpunkter:

  • Vägra svara på frågan om du tänker skaffa barn.
  • Föräldraskap är utvecklande även för jobbet.
  • Även föräldralediga ska ha löne- och medarbetarsamtal.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Avskaffa friskvårdstimmen – låt personalen träna varje dag

Den bästa friskvårdsförmånen är inte ett gymkort eller en schemalagd timme i veckan, utan friheten att träna när arbetsdagen tillåter, skriver Andreas Wallin.
Andreas Wallin Publicerad 17 november 2026, kl 06:00
Träna på jobbet istället för friskvårdstimme
Friskvårdsbidrag och gymkort räcker inte om arbetsdagen inte lämnar utrymme för träning,skriver Andreas Wallin. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många arbetsgivare erbjuder friskvårdsbidrag, gymkort och ibland en timmes träning i veckan. Det låter generöst. Men för många anställda är det inte pengar till ett gymkort som saknas. Det är tid. Efter 17 år som entreprenörer i byggbranschen är vi övertygade om att arbetsgivare behöver tänka om.

Andreas Wallin

När vi drev vårt byggföretag såg vi hur svårt det var att få ihop arbete, familj och träning. För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande. För småbarnsföräldern kan kvällsträning betyda ännu ett stressmoment mellan hämtning, matlagning och läggning. Och den som tränar på lunchen ska hinna byta om, duscha och äta innan nästa möte.

När tiden inte räcker är det ofta träningen som ryker först.

Så vi gjorde tvärtom. Vi avsatte omkring 60 kvadratmeter av våra lokaler och byggde ett ordentligt gym. Vi investerade hundratusentals kronor i utrustning, bra golv, omklädningsrum och duschar. Vi ordnade handdukar, tvål och schampo. Allt för att det skulle vara enkelt att träna och sedan gå tillbaka till jobbet.

Men den viktigaste investeringen var inte maskinerna. Det var förtroendet.

För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande

Vår policy var enkel: ”Träna när fan du vill.” Före jobbet, på lunchen eller mitt på förmiddagen om man behövde en paus. Det enda kravet var att arbetet skulle fungera, att kunderna fick det de blivit lovade och att kollegorna inte behövde göra någon annans jobb.

Den första invändningen från andra företagsledare brukar vara: ”Men tänk om folk missbrukar det?”

Det hände inte hos oss. En medarbetare som vill undvika att arbeta behöver knappast ett gym för att göra det. Det går lika bra att fastna i meningslösa möten, telefonen eller uppgifter som drar ut på tiden. Om någon inte levererar är det ett ledarskapsproblem, inte ett träningsproblem.

Hos oss kom vissa tidigare till arbetsplatsen för att träna. Andra stannade längre. Gymmet blev också en mötesplats för människor från olika delar av företaget. Ibland körde vi gemensam cirkelträning med en personlig tränare. Kollegor som sällan träffades i arbetet lärde känna varandra mellan vikterna och träningsredskapen.

Vi upplevde en stark sammanhållning och låg sjukfrånvaro. Vi kan inte bevisa att gymmet orsakade det. Men vi såg heller inga tecken på att människor presterade mindre för att de kunde träna under arbetsdagen. Tvärtom blev möjligheten ett tydligt argument när vi rekryterade.

Arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig

Vi behöver också ändra hur vi räknar. Ett två timmar långt möte betraktas utan vidare som arbete. Men 40 minuter i gymmet kan beskrivas som förlorad produktion. Varför? En arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig, samarbeta och prestera över tid.

Det betyder inte att varje träningsminut ger ekonomisk avkastning. Men det är lika orimligt att automatiskt räkna den som en ren förlust.

Ekonomin handlar dessutom om vad företaget redan betalar för. Många arbetsgivare subventionerar externa gymkort och friskvårdsportaler som används ojämnt. När vi byggde vårt gym kunde vi samtidigt sluta betala för externa kort. Ett eget gym är förstås inte lösningen överallt, men arbetsgivare borde fråga sig om friskvårdspengarna kan användas närmare arbetsplatsen – och med större effekt i vardagen.

Alla har inte kontorsjobb och alla arbetsgivare kan inte avsätta 60 kvadratmeter. En sjuksköterska, chaufför eller byggnadsarbetare kan inte alltid lämna arbetet när som helst. Men principen går att anpassa: ett mindre träningsrum, ett samarbete med ett närliggande gym, promenadmöten eller möjlighet att ta en löprunda när schemat tillåter.

Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav

Och nej, alla måste inte träna. Ingen chef ska kontrollera steg, kroppsvikt eller träningspass. Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav. Frihet fungerar bara om den är verklig – även när en medarbetare går till gymmet klockan tio på förmiddagen.

Arbetsgivare borde sluta fråga hur de har råd att låta människor träna under arbetsdagen och börja fråga vad det kostar när människor aldrig hinner.

Avskaffa den schemalagda friskvårdstimmen. Låt personalen kunna träna varje dag – när arbetet tillåter det och när det passar dem.

Andreas Wallin, entreprenör och vice vd, Longevity Life AB

Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare