Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Åldersdiskriminering krossar erfarna arbetssökare

När äldre personer tvingas byta jobb möter de ett system som är riggat mot dem. Ålder ses som en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång, skriver Palle Gustafsson.
Publicerad
Stoppskyltar som står på rad
När äldre söker nytt jobb möts de av många bromsklossar längst vägen. Arbetsförmedlingen är en, rekryteringsbyråer en annan, skriver Palle Gustafsson. Foto: TT/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Sverige står inför en osynlig kris: ålderismen. Tusentals kompetenta och erfarna svenskar över 40 år, står utan arbete och möter en arbetsmarknad som bortser från deras erfarenhet. Ålderism, som innebär att diskriminera människor baserat på deras ålder, är ett allvarligt och växande problem.

I september 2024 var 191 969 personer över 40 år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Än mer oroande är att 58 procent av dem hade varit utan arbete i över ett år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Och många av dem som passerat ett år i arbetslöshet, fortsätter att kämpa även andra året. Detta är inte en slump, utan ett tydligt tecken på en arbetsmarknad som systematiskt bortser från erfarna arbetssökandes värde.

Varför händer detta? Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare och rekryteringsbyråer, utan också för att vårt system tillåter det. Arbetsförmedlingen, vars uppgift är att hjälpa arbetssökande tillbaka in på arbetsmarknaden, behandlar ofta de över 40 som om de skulle klara sig själva. I stället för att ge stöd förväntas dessa personer, med åratal av yrkeserfarenhet och utbildning, vara nära arbetsmarknaden och därför inte i behov av hjälp. Det är en farlig och felaktig föreställning. Många av dessa människor är inte bara långt från arbetsmarknaden – de trycks längre bort för varje dag de ignoreras.

Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare 

Rekryteringsbyråer förstärker också problemet. I en arbetsmarknad där efterfrågan på arbetskraft är hög, blir de överdrivet selektiva och väljer oftast riskfria, yngre kandidater som de kan sälja in till arbetsgivare. Ålder anses vara en risk, trots att erfarenhet borde ses som en tillgång.

För det första måste Arbetsförmedlingen ta sitt ansvar och erbjuda aktivt stöd till alla arbetssökande, oavsett ålder. Den mentala och fysiska påverkan av långvarig arbetslöshet är väl dokumenterad, och att ignorera äldre arbetssökande är både inhumant och ineffektivt.

När äldre arbetstagare tvingas byta jobb möter de ett system riggat emot dem. Principen “sist in, först ut” slår hårt mot de som vill byta arbete, vilket förvärrar ålderismen då de sitter kvar.

Ålder anses vara en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång

Slutligen behöver vi omfamna den teknologiska utvecklingen. Genom att använda AI och big data kan Arbetsförmedlingen skapa bättre matchningar mellan arbetsgivare och arbetssökande. Att matcha rätt kompetens med rätt arbetsgivare är möjligt, men det kräver ett system som tar hänsyn till alla arbetssökande – inte bara de som är yngre under 40 år.

Så varför tillåter vi att ålderism frodas i Sverige år efter år? Det är dags att stå upp för våra erfarna medborgare och se till att alla, oavsett ålder, får samma möjlighet att bidra till vårt samhälle. Att låta ålderism fortsätta skadar både individer och ekonomin – och det är en kostnad vi inte har råd att betala.

Palle Gustafsson, Initiativtagare till nätverket AddAge 

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Stress slår sönder organisationer

Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. När ska organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början, skriver Mikael Buskas.
Mikael Buskas Publicerad 17 februari 2026, kl 09:15
stress på kontoret
Rimliga förväntningar och en kultur som känns i väggarna gör att medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera, skriver Mikael Buskas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Efter många år i arbetslivet, varav flera i ledande roller, trodde jag att jag hade en ganska stabil bild av hur förändring, ledarskap och utveckling fungerar i praktiken. De senaste åren har dock gett mig en ny och mer bekymrande insikt om hur dagens arbetsliv ofta är organiserat, och varför så många människor känner sig slitna, stressade och uppgivna.

Min resa tog fart efter att jag valde att avsluta en anställning i ett företag som var på väg in i rekonstruktion, en arbetsplats jag trivdes mycket bra på. Jag behövde säkra min ekonomi och ta mig vidare. Därefter följde två chefsroller på relativt kort tid. I ena fallet på en arbetsplats där personen som anställt mig redan hade lämnat när jag själv klev in. I andra fallet fanns inte tidigare anställd för rollen längre på plats. Jag fick senare information om att det blivit för mycket för den personen. 

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet 

Det jag möttes av var organisationer som knappt visste vilket håll de skulle springa åt. Onboarding kunde vara otydlig eller obefintlig. De personer som enligt plan skulle fungera som stöd var så pressade av sin egen vardag att de knappt gick att få tag på. Samtidigt förväntades man leverera, sätta riktning och skapa hållbara resultat.

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet. Trötthet på ständiga omorganisationer, nya chefer och ännu en ”ny väg framåt”. I korridorerna kunde man nästan känna hur förväntningarna var låga, hur länge skulle den här ledaren hålla? Jag förstår dem fullt ut. Förändring kan vara både nödvändig och utvecklande, men när den kommer för ofta, för snabbt och utan stabil grund skapar den snarare motstånd än engagemang.

Ansvar breddas, resurser minskar

Allt oftare ser jag också hur roller slås ihop. Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. I flera fall har personer före mig gått rakt in i den berömda väggen. Ändå fortsätter man, som om det bara handlade om att hitta ”rätt person” nästa gång. Som om problemet vore individen och inte grunden i bolaget.

Kalendrarna fylls av möten. Powerpointpresentationer avlöser varandra. Listor med initiativ och satsningar växer. Men tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar. Istället får vi utbildningar i prioriteringstekniker och effektivitet, allt för att pressa in ännu mer i redan överfulla arbetsdagar.

Arbetsmiljöverket kan man hitta information om att en arbetsplats med ohälsosam arbetsbelastning kan ge hjärtproblem, stroke, depression, utmattningssyndrom och i förlängningen för tidig död. 
Kanske är det dags att diskutera om Arbetsmiljöverkets tillsyn i framtiden även kan bidra till ökad transparens, så att arbetssökande lättare kan förstå vilken arbetsmiljö de faktiskt kliver in i.

Tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar

När ska fler organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början? Rimliga förväntningar. En kultur som känns i väggarna och där medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera.

Ett fungerande arbetsliv är ett samspel mellan företag, ledare och medarbetare. Det kräver respekt för människors begränsningar, oavsett titel. De företag som lyckas med detta finns redan. Studera dem. Lär av dem och kopiera det som faktiskt fungerar.

/Mikael Buskas