Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Åldersdiskriminering krossar erfarna arbetssökare

När äldre personer tvingas byta jobb möter de ett system som är riggat mot dem. Ålder ses som en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång, skriver Palle Gustafsson.
Publicerad
Stoppskyltar som står på rad
När äldre söker nytt jobb möts de av många bromsklossar längst vägen. Arbetsförmedlingen är en, rekryteringsbyråer en annan, skriver Palle Gustafsson. Foto: TT/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Sverige står inför en osynlig kris: ålderismen. Tusentals kompetenta och erfarna svenskar över 40 år, står utan arbete och möter en arbetsmarknad som bortser från deras erfarenhet. Ålderism, som innebär att diskriminera människor baserat på deras ålder, är ett allvarligt och växande problem.

I september 2024 var 191 969 personer över 40 år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Än mer oroande är att 58 procent av dem hade varit utan arbete i över ett år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Och många av dem som passerat ett år i arbetslöshet, fortsätter att kämpa även andra året. Detta är inte en slump, utan ett tydligt tecken på en arbetsmarknad som systematiskt bortser från erfarna arbetssökandes värde.

Varför händer detta? Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare och rekryteringsbyråer, utan också för att vårt system tillåter det. Arbetsförmedlingen, vars uppgift är att hjälpa arbetssökande tillbaka in på arbetsmarknaden, behandlar ofta de över 40 som om de skulle klara sig själva. I stället för att ge stöd förväntas dessa personer, med åratal av yrkeserfarenhet och utbildning, vara nära arbetsmarknaden och därför inte i behov av hjälp. Det är en farlig och felaktig föreställning. Många av dessa människor är inte bara långt från arbetsmarknaden – de trycks längre bort för varje dag de ignoreras.

Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare 

Rekryteringsbyråer förstärker också problemet. I en arbetsmarknad där efterfrågan på arbetskraft är hög, blir de överdrivet selektiva och väljer oftast riskfria, yngre kandidater som de kan sälja in till arbetsgivare. Ålder anses vara en risk, trots att erfarenhet borde ses som en tillgång.

För det första måste Arbetsförmedlingen ta sitt ansvar och erbjuda aktivt stöd till alla arbetssökande, oavsett ålder. Den mentala och fysiska påverkan av långvarig arbetslöshet är väl dokumenterad, och att ignorera äldre arbetssökande är både inhumant och ineffektivt.

När äldre arbetstagare tvingas byta jobb möter de ett system riggat emot dem. Principen “sist in, först ut” slår hårt mot de som vill byta arbete, vilket förvärrar ålderismen då de sitter kvar.

Ålder anses vara en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång

Slutligen behöver vi omfamna den teknologiska utvecklingen. Genom att använda AI och big data kan Arbetsförmedlingen skapa bättre matchningar mellan arbetsgivare och arbetssökande. Att matcha rätt kompetens med rätt arbetsgivare är möjligt, men det kräver ett system som tar hänsyn till alla arbetssökande – inte bara de som är yngre under 40 år.

Så varför tillåter vi att ålderism frodas i Sverige år efter år? Det är dags att stå upp för våra erfarna medborgare och se till att alla, oavsett ålder, får samma möjlighet att bidra till vårt samhälle. Att låta ålderism fortsätta skadar både individer och ekonomin – och det är en kostnad vi inte har råd att betala.

Palle Gustafsson, Initiativtagare till nätverket AddAge 

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta belöna engagemang med mer arbete

Arbetsgivare måste sluta behandla medarbetarnas ansvarskänsla som en gratis och outsinlig resurs, skriver författaren Per Grankvist.
Per Grankvist Publicerad 13 oktober 2026, kl 09:15
Hög med papper
På längre sikt blir de mest engagerade medarbetarna organisationens reservsystem. Deras ansvarskänsla täcker upp för otydliga prioriteringar, bristande bemanning och uppgifter som saknar ägare, skriver Per Grankvist. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den som ställer upp, hjälper kollegorna och tar ansvar får sällan mindre att göra. Tvärtom. På många arbetsplatser blir belöningen för engagemang ännu fler uppgifter. Arbetsgivare måste sluta behandla medarbetarnas ansvarskänsla som en gratis och outsinlig resurs.

Per Grankvist

Du känner förmodligen igen personen. Kollegan som introducerar nyanställda eftersom hen är bra på att förklara. Som rycker in när en kund är missnöjd och ser till att presentationen blir klar inför morgondagens möte.

Till en början handlar det om enstaka insatser. Snart ingår de i personens arbete utan att något annat tas bort. Den som löser problem får fler att lösa. Den som är hygglig belönas med ännu mer arbete.

Det är sällan illvilja. Chefen vänder sig naturligt till den som tar ansvar, och på kort sikt fungerar det. Kunden blir nöjd, den nya kollegan får hjälp och deadlinen hålls.

Den som löser problem får fler att lösa

På längre sikt blir de mest engagerade medarbetarna organisationens reservsystem. Deras ansvarskänsla täcker upp för otydliga prioriteringar, bristande bemanning och uppgifter som saknar ägare.

Engagemang är värdefullt. Gallups sammanställningar visar ett starkt samband mellan högt engagemang, lägre personalomsättning och bättre resultat. På en avdelning med 20 anställda och tre avgångar om året skulle en halverad personalomsättning innebära en till två färre rekryteringar. Om varje byte kostar sex månadslöner kan besparingen bli flera hundra tusen kronor, innan förlusten av erfarenhet och relationer räknats in. Men engagemang skapar bara värde så länge det är hållbart. Annars förbrukar organisationen sina mest ansvarstagande medarbetare.

Men engagemang påverkar inte bara viljan att stanna kvar. Engagemang och lärande förstärker varandra. Den som upplever mening, inflytande och stöd från sin chef har större anledning att lära sig nytt, pröva nya arbetssätt och dela med sig av sin kunskap.

Det är särskilt viktigt när arbetslivet förändras snabbt. Företag kan köpa AI-verktyg och erbjuda utbildningar, men tekniken skapar inget värde om medarbetarna inte vill förstå hur den kan användas i sitt eget arbete. Förmågan att ta till sig ny kunskap hänger därför ihop med hur väl organisationen lyckas väcka och bevara människors engagemang.

På lång sikt blir engagerade medarbetarna organisationens reservsystem

Jag ser ofta hur ofta engagemang behandlas som en personlig egenskap. Antingen är medarbetaren engagerad eller inte, och ansvaret hamnar hos individen.

Men engagemang formas också av hur arbetet leds och organiseras. Den som får använda sin kunskap, påverka sitt arbete och förstå hur den egna insatsen bidrar till helheten har större anledning att engagera sig. Den som gång på gång upptäcker att initiativ bara leder till en tyngre arbetsbörda lär sig något annat: att det är klokare att låta bli.

Det är chefer och andra ledare i organisationen som skapar engagemang i vardagen. De behöver förstå vad som får människor att vilja bidra och kunna se när ansvarstagande håller på att övergå i självuppoffring.

Ansvaret kan samtidigt inte läggas på den enskilda chefen. Högsta ledningen måste se till att chefer får utbildning, mandat och förutsättningar att leda engagemang hållbart. HR kan driva arbetet, men behöver stöd från vd och företagsledning.

Det kräver inga nya enkäter. Börja med en enkel princip: När en engagerad medarbetare får ett nytt ansvar måste chefen fråga vad som ska prioriteras bort. Extra ansvar kan också behöva följas av större mandat, utveckling, erkännande eller högre lön. Annars är det bara mer arbete.

När en engagerad medarbetare får ett nytt ansvar måste chefen fråga vad som ska prioriteras bort

Förmågan att väcka, leda och bevara engagemang bör vara en självklar del av chefsutbildningar och ledningskonferenser. Organisationer utbildar chefer i ekonomi, arbetsrätt och administration. De måste också utbilda dem i att skapa förutsättningar för människor att vilja använda och utveckla sin kunskap.

Engagemang är inte en mjuk trivselfråga vid sidan av verksamheten. Det avgör hur väl organisationen behåller sina medarbetare, bygger ny kompetens och tar tillvara den kunskap som redan finns.

Arbetsgivare behöver sluta fråga varför fler medarbetare inte engagerar sig. Den viktigare frågan är vad som händer med dem som faktiskt gör det.

Om svaret är att de belönas med mer arbete, kommer de förr eller senare att sluta ställa upp. I värsta fall slutar de helt.

/Per Grankvist, författare