Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Åldersdiskriminering krossar erfarna arbetssökare

När äldre personer tvingas byta jobb möter de ett system som är riggat mot dem. Ålder ses som en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång, skriver Palle Gustafsson.
Publicerad
Stoppskyltar som står på rad
När äldre söker nytt jobb möts de av många bromsklossar längst vägen. Arbetsförmedlingen är en, rekryteringsbyråer en annan, skriver Palle Gustafsson. Foto: TT/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Sverige står inför en osynlig kris: ålderismen. Tusentals kompetenta och erfarna svenskar över 40 år, står utan arbete och möter en arbetsmarknad som bortser från deras erfarenhet. Ålderism, som innebär att diskriminera människor baserat på deras ålder, är ett allvarligt och växande problem.

I september 2024 var 191 969 personer över 40 år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Än mer oroande är att 58 procent av dem hade varit utan arbete i över ett år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Och många av dem som passerat ett år i arbetslöshet, fortsätter att kämpa även andra året. Detta är inte en slump, utan ett tydligt tecken på en arbetsmarknad som systematiskt bortser från erfarna arbetssökandes värde.

Varför händer detta? Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare och rekryteringsbyråer, utan också för att vårt system tillåter det. Arbetsförmedlingen, vars uppgift är att hjälpa arbetssökande tillbaka in på arbetsmarknaden, behandlar ofta de över 40 som om de skulle klara sig själva. I stället för att ge stöd förväntas dessa personer, med åratal av yrkeserfarenhet och utbildning, vara nära arbetsmarknaden och därför inte i behov av hjälp. Det är en farlig och felaktig föreställning. Många av dessa människor är inte bara långt från arbetsmarknaden – de trycks längre bort för varje dag de ignoreras.

Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare 

Rekryteringsbyråer förstärker också problemet. I en arbetsmarknad där efterfrågan på arbetskraft är hög, blir de överdrivet selektiva och väljer oftast riskfria, yngre kandidater som de kan sälja in till arbetsgivare. Ålder anses vara en risk, trots att erfarenhet borde ses som en tillgång.

För det första måste Arbetsförmedlingen ta sitt ansvar och erbjuda aktivt stöd till alla arbetssökande, oavsett ålder. Den mentala och fysiska påverkan av långvarig arbetslöshet är väl dokumenterad, och att ignorera äldre arbetssökande är både inhumant och ineffektivt.

När äldre arbetstagare tvingas byta jobb möter de ett system riggat emot dem. Principen “sist in, först ut” slår hårt mot de som vill byta arbete, vilket förvärrar ålderismen då de sitter kvar.

Ålder anses vara en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång

Slutligen behöver vi omfamna den teknologiska utvecklingen. Genom att använda AI och big data kan Arbetsförmedlingen skapa bättre matchningar mellan arbetsgivare och arbetssökande. Att matcha rätt kompetens med rätt arbetsgivare är möjligt, men det kräver ett system som tar hänsyn till alla arbetssökande – inte bara de som är yngre under 40 år.

Så varför tillåter vi att ålderism frodas i Sverige år efter år? Det är dags att stå upp för våra erfarna medborgare och se till att alla, oavsett ålder, får samma möjlighet att bidra till vårt samhälle. Att låta ålderism fortsätta skadar både individer och ekonomin – och det är en kostnad vi inte har råd att betala.

Palle Gustafsson, Initiativtagare till nätverket AddAge 

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Ingen arbetsgivare tackar en prestationsprinsessa

Varför väljer så många att stanna hos arbetsgivare som inte ger dem förutsättningar att göra ett bra jobb? Anställda jobbar i motvind, tar ansvar ända in i väggen bara för att bli ersatta när de går sönder, skriver Elin Åberg.
Elin Åberg Publicerad 7 april 2026, kl 09:38
Extra arbetsuppgifter leder till stress och ohälsa
Att vara en prestationsprinsessa märks sällan i lönekuvertet. Däremot genom ohälsa, skriver Elin Åberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Elin Åberg

Du är den mest ansvarstagande, den folk lutar sig mot när något behöver lösas och ingen annan har lust. Du översätter klumpigt formulerade uttalanden till något konstruktivt och du är den enda som är klar med åtgärdspunkterna till mötet. 

Du blir sällan bekräftad, varken som människa eller för det du åstadkommer, eftersom det du gör ser så enkelt ut. Vad som inte syns är övertidstimmarna, nätter av tankeprocesser, huvudvärk och sena hämtningar på förskolan.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst. Ingen kommer till din räddning och allt för sällan berättar någon hur underbar du är –  även när det verkligen vore på sin plats.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst

Det ligger förstås ett stort ansvar på arbetsgivaren när det gäller medarbetares hälsa och välmående på jobbet. Avsaknad av en stödjande arbetsmiljö och ett fungerande ledarskap kan man skriva hyllmeter om. Men i slutändan behöver vi själva ta ansvar för vårt eget liv och mående. 

I både tidigare och nuvarande arbetsroll har jag hört hårresande historier om vad människor tolererar på sina jobb. Märkligt nog slutar dessa samtal ofta i den till synes helt ogrundade slutsatsen: “det blir nog bättre sen.“ Alternativt: “det är i alla fall inte lika dåligt nu.” 

Vi fortsätter hoppas på någon slags förbättring, fast vi blivit besvikna gång på gång.

Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla?

Vi borde utöva vår konsumentmakt mer, när det gäller arbetsgivare. Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla fyra gånger i rad, hade du sannolikt inte tänkt “Det blir nog bättre sen” och köpt samma mjölk en femte gång? Ändå går många tillbaka till samma sura arbetsgivare år efter år.

Vi behöver slå fast att det inte bara är tillåtet, utan ibland helt nödvändigt, att dra en gräns. Att lämna en arbetsplats när förutsättningar saknas, bekräftelse uteblir, eller påverkan på hälsa och mående blir för stor.  

Att sluta hoppas och komma till din egen räddning är ofta det mest ansvarstagande och faktiskt det enda du kan göra. 

/Elin Åberg, egenföretagare inom ledarskapsutveckling