Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vi är inte passé vid 43

Arbetslöshet är inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Det är dags för politikerna att vakna, skriver Ann Björklund.
Publicerad
Små trägubbar står i grupp
Det är dags för politikerna att vidta åtgärder för att minska åldersdiskriminering och ålderism på svensk arbetsmarknad, skriver Ann Björklund. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.

Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?

Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?

Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet

För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?

Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.

Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige.  Jag tänker inte vara tyst nu heller.

I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.

Ge alla generationer en chans att bidra

Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.

Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.

Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?

/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Ingen arbetsgivare tackar en prestationsprinsessa

Varför väljer så många att stanna hos arbetsgivare som inte ger dem förutsättningar att göra ett bra jobb? Anställda jobbar i motvind, tar ansvar ända in i väggen bara för att bli ersatta när de går sönder, skriver Elin Åberg.
Elin Åberg Publicerad 7 april 2026, kl 09:38
Extra arbetsuppgifter leder till stress och ohälsa
Att vara en prestationsprinsessa märks sällan i lönekuvertet. Däremot genom ohälsa, skriver Elin Åberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Elin Åberg

Du är den mest ansvarstagande, den folk lutar sig mot när något behöver lösas och ingen annan har lust. Du översätter klumpigt formulerade uttalanden till något konstruktivt och du är den enda som är klar med åtgärdspunkterna till mötet. 

Du blir sällan bekräftad, varken som människa eller för det du åstadkommer, eftersom det du gör ser så enkelt ut. Vad som inte syns är övertidstimmarna, nätter av tankeprocesser, huvudvärk och sena hämtningar på förskolan.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst. Ingen kommer till din räddning och allt för sällan berättar någon hur underbar du är –  även när det verkligen vore på sin plats.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst

Det ligger förstås ett stort ansvar på arbetsgivaren när det gäller medarbetares hälsa och välmående på jobbet. Avsaknad av en stödjande arbetsmiljö och ett fungerande ledarskap kan man skriva hyllmeter om. Men i slutändan behöver vi själva ta ansvar för vårt eget liv och mående. 

I både tidigare och nuvarande arbetsroll har jag hört hårresande historier om vad människor tolererar på sina jobb. Märkligt nog slutar dessa samtal ofta i den till synes helt ogrundade slutsatsen: “det blir nog bättre sen.“ Alternativt: “det är i alla fall inte lika dåligt nu.” 

Vi fortsätter hoppas på någon slags förbättring, fast vi blivit besvikna gång på gång.

Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla?

Vi borde utöva vår konsumentmakt mer, när det gäller arbetsgivare. Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla fyra gånger i rad, hade du sannolikt inte tänkt “Det blir nog bättre sen” och köpt samma mjölk en femte gång? Ändå går många tillbaka till samma sura arbetsgivare år efter år.

Vi behöver slå fast att det inte bara är tillåtet, utan ibland helt nödvändigt, att dra en gräns. Att lämna en arbetsplats när förutsättningar saknas, bekräftelse uteblir, eller påverkan på hälsa och mående blir för stor.  

Att sluta hoppas och komma till din egen räddning är ofta det mest ansvarstagande och faktiskt det enda du kan göra. 

/Elin Åberg, egenföretagare inom ledarskapsutveckling