Har du någon gång lämnat ett jobbmöte med en klump i magen? Något har sagts, inlindat i en komplimang, men med en besk knorr på slutet. Det får dig att tveka, att undra. 

Eller har du en kollega som alltid verkar frustrerad men aldrig säger det rakt ut, utan i stället levererar små pikar på löpande band?

Då har du förmodligen blivit utsatt för passiv aggressivitet. Det vill säga när en person uttrycker ilska, missnöje eller frustration på ett indirekt sätt. Begreppet myntades under andra världskriget av USA:s försvarsdepartement, som rapporterade att soldater visade sitt missnöje genom att vara trumpna, passiva och förhala order. På 1950-talet hamnade passiv aggressivitet som diagnos i den amerikanska psykiatrins diagnosmanual. Inte förrän år 2013 togs den bort helt. Vem vet, kanske hann man inte med alla diagnoser.

Är det bara jag som tycker att passiv aggressivitet blivit allt vanligare i samhället i allmänhet, och på arbetsplatsen i synnerhet? Att allt för många duckar för ärlighet och i stället väljer att himla med ögonen, leverera syrliga kommentarer, ignorera mejl eller scrolla på telefonen under möten ”för personen måste på något sätt visa att hen absolut inte har tid att sitta där”. Eller att någon går bakom ryggen på kollegan i stället för att prata direkt med dem. 

När jag är ute och föreläser om omedvetna härskarbeteenden, det vill säga förminskande beteenden, brukar det väcka massor av igenkänning och tankar hos deltagarna. Alla är överens om att den här typen av beteende inte får slå rot. Ingen vill mötas av undertryckt ilska så fort de sätter foten innanför jobbdörren. Ändå förekommer det hela tiden.

När jag söker efter statistik och forskning runt passiv aggressivitet på arbetsplatsen, läser jag mycket om mobbning, utfrysning och härskartekniker, men förvånansvärt lite om passiv aggressivitet. Ändå vittnar de artiklar jag hittar om att det här är ett beteende som kan sänka en hel arbetsplats. En tredjedel av alla yrkesverksamma har någon gång utsatts för osunda beteenden. 

Varför pratar vi inte mer om det här? Det här är vad jag tror: I Sverige sitter Jante i ryggmärgen. Vi vill inte sticka ut, vi älskar konsensus, och vi vill absolut inte skapa ”dålig stämning”. Men kanske har vi missförstått vad dålig stämning är. Vi gottar oss åt amerikanska filmer där kontorsmaterial viner genom luften och det ryker ur öronen. Från vår bekväma tv-soffa drar vi en lättnadens suck över att ”så har vi det inte i Sverige. Här behärskar vi oss minsann.” 

Vi tänker svart eller vitt. Antingen biter vi ihop tills frustrationen sipprar ut i form av syrliga kommentarer, eller så exploderar vi. Vi glömmer någonstans bort att ilska är en lika naturlig känsla som glädje. Och att ärlighet, förmedlad med respekt, alltid varar längst. Problemet är inte att vi bråkar för mycket, utan att vi gör det för lite, och på fel sätt.

Passiv aggressivitet föds ur konflikträdsla, frustration, avund och missnöje. Så länge vi tror att ”god stämning” är detsamma som att tiga och uthärda, kommer det som bubblar under ytan fortsätta skada både människor och organisationer. Jag tror inte att rak kommunikation skapar dålig stämning, tvärtom. Det är rädslan för den som gör det.

En italiensk väninna sa en gång till mig: ”Vad är det för fel på er svenskar? Varför kan ni inte bara säga vad ni tycker? I Italien ryker man ihop, sen blir man sams och går vidare.”

I stället för att leka gissningsleken borde vi alla ta ett personligt ansvar för att bli mästare i att ge och ta feedback. Dessutom, varför inte införa det som obligatoriskt ämne redan i skolan?

Helt enkelt bli lite mer som italienarna.

/Åsa Welinder, relationsstrategisk coach. 

När pandemin slog till förändrades världen över en natt. Redan då förstod vi att effekterna skulle bli stora, men få kunde ana hur djupt och långvarigt spåren skulle bli i våra hjärnor och vårt arbetsliv. I dag, flera år senare, ser vi konsekvenser som inte kan mätas i enbart sjukvårdsstatistik – det handlar om vårt mentala välmående och vår förmåga till motivation, utveckling och engagemang.

En ny studie publicerad i Nature Communications visar att våra hjärnor faktiskt åldrades i genomsnitt 5,5 månader snabbare under pandemin – oavsett om vi själva blev sjuka eller inte. Det är ett slående exempel på hur djupa avtryck en kris kan göra, även bortom fysiska symtom. Den kollektiva upplevelsen av stress, oro, social isolering och brutna vanor har påverkat oss alla.

När vi i en studie analyserade över 1 000 svenska personlighetstester var bilden klar: motivationen och drivkraften hos anställda har försvagats påtagligt jämfört med nivåerna före pandemin 2018. I princip samtliga undersökta egenskaper kopplat till arbetsglädje, ambition, utvecklingslust och riskbenägenhet har minskat. Detta är inte enskilda fall, utan ett genomgående mönster i hela arbetslivet.

För många har återgången till jobbet efter semestern inneburit en känsla av osäkerhet och trötthet snarare än ny energi. Många arbetsplatser vittnar om svårigheter att återupprätta engagemang och framtidstro. Vi ser nu att pandemins effekter slagit rot i kulturen: det är svårare att entusiasmera, sätta ambitiösa mål eller hitta motivation till att utvecklas – både som individ och verksamhet.

Den här utvecklingen ställer stora krav på arbetsgivare, företagare och beslutsfattare. Vi kan inte räkna med att tiden ensam läker de sår som pandemin rivit upp. Psykologisk återuppbyggnad och satsningar på välmående på jobbet måste få högsta prioritet, lika självklart som att vi fokuserade på smittskydd och fysisk säkerhet när krisen var som värst. Det handlar om att investera i mentalt kapital och skapa miljöer där människor kan återfå sin drivkraft och sitt engagemang.

Jag ser det som en samhällsuppgift att ta dessa signaler på största allvar. Vår framtida innovationskraft och välfärd hänger på att vi återvinner både motivation och arbetsglädje. Låt oss tala öppet om pandemins långsiktiga konsekvenser – och agera för att rusta oss mentalt lika systematiskt som vi rustat oss fysiskt. Alternativet är att risken för ett fortsatt stukat arbetsliv växer, både för individ och samhälle.

/Klaus Olsen, vd Jobmatch Sweden

Någonstans mellan hopp och förtvivlan måste jag resa mig igen. Upp i sadeln för en ny runda. Tack-men-nej-tack-mejlen fyller min inkorg. ”Vi har valt att gå vidare med en annan kandidat. Men vi vill gärna veta hur du upplevde rekryteringsprocessen.” Det kommer ett mejl som jag ignorerar. 

Därefter kommer inte mindre än två påminnelser! Tro mig kära arbetsgivare. Ni vill inte veta hur jag upplevde er förnedring. Ni valde att välja bort min kompetens, trots att jag vet att ni har ett skriande behov av en arbetsmiljöexpert. Jag önskar er lycka till med att sänka sjukskrivningstalen, minska personalomsättningen och att skapa budget i balans.

Samtidigt vet jag att Sveriges rekryterare har en ohållbar arbetsbelastning. De bombarderas med ansökningar av desperata arbetssökanden. Det råder huggsexa om jobben. Men rekryteringsbranschen har även blivit omänsklig med AI, pseudovetenskapliga tester och rekryterare som inte tillåts lita på sin mångåriga yrkesskicklighet. Kraven är många gånger in absurdum detaljerade och när stressen drabbar rekryterarna kan en del arbetssökande bli ghostade. Jag var på jobbintervju den 15:e maj, men har fortfarande inte hört ett pip.

Vid min senaste avstämning med Arbetsförmedlingen fick jag dessutom veta att jag sökt för många jobb. Hörde jag rätt? Jo, max 20 jobb per månad. Jag gissar att det beror på att AF ska hinna kontrollera att vi följer alla regler. 

Jag känner stort förtroende för AF:s generaldirektör. Men hon och hennes personal behöver rimliga strukturella förutsättningar, handlingsutrymme och arbetsro. AF behöver gå tillbaka till att fokusera på kärnuppdraget. Att förmedla arbeten och ge extra stöd till dem som står långt ifrån arbetsmarknaden. 

I nuläget har många handläggare en undermålig arbetsmiljö, vilken drabbar de arbetssökande negativt genom sämre tillgänglighet. AF behöver bedriva all sin verksamhet i egen regi, gärna med fler lokala kontor.

Många gånger behövs det inte mer pengar, men den lövtunna budgetkakan skulle räcka längre om den fördelades smartare. Regeringen måste sluta detaljstyra AF och låta bli att öronmärka de ekonomiska anslagen. Att stora summor går till privata aktörer, gynnar inte dem utan jobb. Snarare finns risk att arbetslivskriminalitet göds, när oseriösa företag ser möjligheter att mjölka välfärdssystemet. Detaljstyrning är inte lönsamt. Det bottnar i bristande tillit. 

Det är lönsamt att satsa på en frisk och hållbar arbetsmiljö för chefer och personal. Det är som ett vaccin mot tystnadskulturer och dysfunktionella verksamheter. Vill man nå verksamhetsmålen måste man bry sig om hur anställda mår. Det är inte bara myndigheter som behöver en frisk arbetsmiljö, för att tillgodose medborgarnas behov. Alla företag får mer klirr i kassan om man satsar på sina personella resurser. Mjuka värden skapar hårda värden.

Dessvärre lever många arbetsgivare kvar i den tayloristiska andan (att öka effektivitet  genom att dela upp arbetet i mindre uppgifter och standardisera hur dessa utförs, reds. anm) Och med den politiska retoriken, att arbetslösa är för lata för att ta ett arbete, blir förklaringsmodellen missvisande. De största utmaningarna ligger på en strukturell nivå, men skylls istället på individer längst ner i näringslivskedjan. Jag är medlem i a-kassan, således uppbär jag inte försörjningsstöd från soc. A-kassan är en försäkring jag betalar varje månad.

Men visst. ”Det är de hungriga lejonen som jagar bäst.” som nationalekonomen Marian Radetzki uttryckte sig när han blev intervjuad av Janne Josefsson.

Blir vi bara tillräckligt hungriga så kommer vi att ”ta ett jobb”.

Tänk så förvånade arbetsgivare skulle bli om vi arbetssökande rundade alla rekryteringsprocesser och bara gick ut och tog oss ett arbete. (Som fd arbetsmarknadsminister Mats Persson verkar tro att det går till.)

I så fall skulle jag välja att jobba i en riktigt dysfunktionell organisation med massiv tystnadskultur, för där skulle jag göra mest nytta.

/Emma Söderberg, Rådgivare inom organisatorisk och social arbetsmiljö.