Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Så bör företag hantera vaccinvägrare

Många anställda känner en oro för att komma tillbaka till kontoret, särskilt eftersom alla anställda kanske inte är vaccinerade. Så här kan en arbetsgivare tänka kring sitt arbetsmiljöansvar.
Publicerad
Colourbox
Det är inte förbjudet att fråga anställda om de är vaccinerade. Däremot får man inte föra register eller sprida vidare uppgifterna, skriver Ida Ljungberg. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En av de mest aktuella frågorna just nu är hur arbetsgivare ska hantera frågan om ovaccinerade medarbetare på arbetsplatsen. Är frågan en svår nöt att knäcka eller har den på många arbetsplatser blivit onödigt problematiserad?

Utgångspunkten är arbetsgivarens skyldighet att säkra en god arbetsmiljö, vilket omfattar alla tänkbara åtgärder för att förebygga risker för ohälsa och skada i arbetet, däribland riskerna att smittas av covid-19.

Det finns inga universallösningar som passar för alla verksamheter, dock finns verktygen för att hitta bra lösningar för risker som finns för smitta på jobbet. Genom att använda systematiskt arbetsmiljöarbete med undersökning, riskbedömning, åtgärder och uppföljning, i dialog med skyddsombud och medarbetare kan både risker för smitta och oro tas bort. Som vid alla typer av problem eller bekymmer på en arbetsplats är rådet att ha en dialog om det. Vad är det som är orsaken och vad kan göras åt problemet?

Arbetsgivarens åtgärder för att minska riskerna ska göras i följande prioritetsordning: I första hand ska riskerna tas bort, i andra hand ska åtgärder vidtas för att begränsa och hantera riskerna och i tredje hand om riskerna inte kan tas bort eller begränsas måste medarbetarna skyddas med personlig skyddsutrustning.  

Inte förbjudet att fråga medarbetare om de är vaccinerade

Som ovaccinerad kvarstår ett ansvar över att fortsatt följa Folkhälsomyndighetens restriktioner som att hålla avstånd, undvika onödig trängsel och särskilt undvika nära kontakter med äldre och riskgrupper. Detta gäller såväl på jobbet som på fritiden. Om arbetsgivaren får information om att en medarbetare är ovaccinerad får en individuell riskbedömning göras. Som medarbetare gäller också att iaktta och följa de ordnings-och skyddsföreskrifter som arbetsgivaren fastställer.

Det är inte förbjudet för arbetsgivaren att fråga sina medarbetare om de är vaccinerade, men det är inte tillåtet att föra ett register över uppgiften eller föra vidare sådan integritetskänslig information, då det strider mot GDPR. Det är heller inte rimligt eller en lösning att ha en policy med ett generellt förbud som hindrar ovaccinerade att komma in till arbetsplatsen. En sådan policy skulle kunna innebära att arbetsgivaren bryter mot anställningsavtalet och handlingen riskerar även att betraktas som kränkande särbehandling. 

Kan vara befogat med ett vaccinationskrav för att få utföra vissa arbetsuppgifter

Arbetsgivare bör föregå med gott exempel genom att uppmuntra till att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer och underlätta för fler att vaccinera sig genom att vara generösa och tillåta medarbetare att göra det under arbetstid utan löneavdrag. 

Inom vissa yrkesgrupper, såsom vård och omsorg, kan det vara befogat med ett vaccinationskrav för att få utföra vissa arbetsuppgifter. Om kravet på vaccin är det enda skydd som arbetsgivaren kan vidta mot smittspridning och för att arbetsuppgifterna ska kunna genomföras så kan det vara ett rimligt krav. Den som inte är vaccinerad skulle då efter riskbedömning kunna få andra uppgifter eller bli omplacerad, för en tid eller permanent.

I detta sammanhang spelar också patientsäkerhetsaspekten in. För de flesta andra yrkesverksamma kan det dock antas finnas andra åtgärder som är rimligare att vidta i arbetsmiljöarbetet för att förebygga smittspridning. De flesta har trots allt hittills kunnat utföra sina arbetsuppgifter utan tillgång till vaccinet

Även om man som arbetsgivare skulle vilja att någon står med facit i hand och talar om hur man ska agera i vaccinationsfrågan stannar det tyvärr vid ett önsketänkande. Till syvende och sist är det arbetsgivaren som ansvarar för att hitta lösningar på de risker och problem som finns i den egna verksamheten.

Det är ändå värt att betänka att trots att arbetsmiljöansvaret för arbetsgivaren är detsamma nu som det varit de senaste 18 månaderna har förutsättningarna förbättrats, många har numera ett gott skydd mot covid-19 via vaccinet. Hur länge vi har det skyddet, återstår att se. Därför behöver arbetsgivare, likväl som enskilda individer följa utvecklingen och rekommendationerna i samhället, ta sitt eget ansvar och fortsatt göra det var och en kan för att skydda oss själva och varandra. Vad är annars alternativet?

/Ida Ljungberg, HR- och arbetsrättsexpert Simployer.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Försäkringskassans avslag tar inte bort problemet – det bara flyttas

När Försäkringskassan säger nej till ersättning försvinner inte behoven – bara stödet. Resultatet blir att sjuka människor faller mellan systemen och att kostnaderna vältras över på kommuner och vård, medan individens liv rasar i fritt fall, skriver Lena Hallonlöf.
Lena Hallonlöf Publicerad 2 juni 2026, kl 09:15
Försäkringskassan nekar sjukersättning
Försäkringskassan har skapat ett dokumentationssystem som försvårar för alla parter som är involverade. Fel ordval kan göra att patienten blir nekad sjukpenning, skriver Lena Hallonlöf. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Försäkringskassans ska skapa ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning. Du och jag betalar in till denna försäkring genom att betala skatt, i tron om att den fungerar. Men för många blir kontakten med myndigheten en chock. De möts av ett system med allvarliga brister, nekas ersättning när de blir sjuka och hamnar i en nedåtgående spiral ekonomiskt, psykiskt och fysiskt. 

När Försäkringskassan ger avslag betyder det inte att problemet försvinner. Det betyder bara att man belastar andra system inom bland annat vården och kommunerna då en del personer hamnar utanför systemet.

Så hur ser verkligheten ut? 

Lena Hallonlöf

Försäkringskassan har kritiserats av flera instanser. Bland annat för att de tolkar lagstiftningen för snävt i linje med praxis och styrning. Det skapar en enorm frustration för individen, läkare, vården, familjer, och advokater. Många hamnar även i ett glapp mellan olika system. Man anses för frisk för att få stöd, men är för sjuk för att kunna söka och få ett jobb. 

Problematiken med att behöva stå till arbetsmarknadens förfogande trots att man är sjuk för att skydda sin sjukpenningsgrundande inkomst är en juridisk paradox. Att få motsägelsefulla krav från två olika myndigheter, såsom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen skapar en enorm stress.

Att ge avslag betyder inte att problemet försvinner

Myndigheten har även fått anmärkningar om rättsliga brister i beslut om återkrav angående sjukpenning och föräldrapenning. Och att handläggningstiderna är för långa.

Här kommer ett exempel på hur det kan slå. Namnet är fiktivt men inte situationen. 

Tänk dig en ensamstående mamma (vi kan kalla henne Åsa) med två barn som efter fem års heltidssjukskrivning plötsligt kastas ut ur systemet. Hon får ingen sjukpenning under tiden som FK ser över hennes begäran av omprövning och ingen sjukpenning när ärendet går vidare till förvaltningsrätten. 

Att få ett slutgiltigt beslut kan ta flera månader. Samtidigt kräver Försäkringskassan att hon ska skriva in sig på Arbetsförmedlingen för att söka jobb på heltid för att få behålla sin SGI. Åsa upptäcker då att hon inte kvalificerar för a-kassa även om hon troget betalat in till den då han varit sjukskriven. Hon blir erbjuden Aktivitetsstöd, via Arbetsförmedlingen, som är på en mycket låg ekonomisk nivå.

Under de kommande månaderna försämras Åsas hälsa på grund av den ekonomiska pressen. Elen stängs av, och hon orkar inte öppna Kivra för att betala räkningarna. För att betala för mat så tar hon ett snabblån med hög ränta. ”Hur hamnade jag här?” tänker hon nästan dagligen. Denna berättelse är mycket vanligare än vi tror i dagens Sverige. 

Är det rimligt att en läkare följer med patienten hem för att notera begränsningarna i vardagen?

Även Justitieombudsmannen har riktat kritik mot FK för brister i utredningar. Ett mycket vanligt och återkommande standardsvar när det blir avslag är exempelvis att ”det saknas objektiva fynd” av läkaren. Är det rimligt att en läkare följer med patienten hem en hel dag för att notera begränsningarna i vardagen? 

Ytterligare ett exempel på hur det ofta blir, utifrån mina erfarenheter: 

Ove har varit sjukskriven för utmattning och depression.  Ett standardsvar kan då vara:

”Försäkringskassan bedömer att dina besvär inte är så omfattande att du inte skulle klara av ett lättare och mindre stressigt arbete. Sådana arbeten finns till exempel inom yrkesgruppen: ekonomi, värdering och administration.  Arbetsuppgifterna har fasta ramar och utförs i strukturerade sammanhang.”

Ove får förslag om att arbeta med ekonomi då det är förutsägbart. Man tar ingen hänsyn till att Ove aldrig har arbetat med ekonomi förut och att han inte har kraft att gå en utbildning. Man kan fråga sig om det är rättssäkert att många individer får samma standardsvar utan att man tagit hänsyn till personens utbildning, cv och förutsättningar? 

Myndigheten har enligt lag ett samordningsansvar i sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen. Det innebär bland annat att de ska utreda behovet av rehabilitering och samverka med andra aktörer. 

Men det fungerar inte i praktiken. Varför? 

Det beror på sättet systemet är konstruerat. Handläggare träffar oftast inte personen direkt utan tar beslut på skriftliga underlag. 

Visst kan handläggarna luta sig mot interna jurister och medicinskt kunniga personer, men dessa personer anser jag omöjligt kan vara objektiva. Att man även tittar på saker ur ett juridiskt perspektiv gör att fokus skiftas från själva sjukdomen till att se om den passar in i lagens formuleringar.

Handläggare ska tolka avancerade läkarutlåtanden. Och när FK avfärdar läkares kliniska bedömningar av symptom som inte syns på ett provsvar (till exempel vid utmattningssyndrom eller smärta) så underminerar de en hel profession. 

Läkare lägger enormt mycket tid på att komplettera intyg som FK ändå underkänner. Detta skapar en resursförlust för hela sjukvården. 

Fel ordval kan göra att patienten blir nekad sjukpenning

FK har skapat ett juridiskt dokumentationssystem som försvårar för alla parter som är involverade. Fel ordval kan göra att patienten blir nekad sjukpenning. Läkarens sjukintyg väger tungt men läkare har inte en juridisk utbildning. Systemet är tänkt att vara rättssäkert och likvärdigt, men i praktiken kräver det en nivå av precision som många – både patienter och läkare – inte har rimliga förutsättningar att leverera. 

Läkare är utbildade i att diagnostisera och behandla – inte i att formulera sig enligt de juridiska kriterier som styr sjukpenningen. Trots att man är sjuk förväntas man samordna läkare, förstå beslut, formulera juridiska invändningar och begära omprövning. Även personer som har flera utlåtande från olika läkare blir ibland nekade sjukpenning. 

I slutändan styrs FK av regleringsbrev från regeringen. Om målet är att sänka sjuktalen så prioriteras inte rehabiliterande insatser för återgång i arbete. Kostnader flyttas från staten till kommunerna. Detta gynnar inte någon i slutändan.

Hur är det möjligt att man inom politiken inte behöver använda sig av konsekvensanalyser och tänka långsiktigt? Hur bristfälliga och rättsosäkra beslut kostar samhället mer pengar i slutändan? 

I framtiden vill jag se mer rättssäkra bedömningar, tillfällig ersättning under omprövning, och att SGI skyddas automatiskt under omprövning.

Jag önskar också att myndigheter samarbetar, bättre dialog med behandlade läkare och patient, starkare rehabiliteringsfokus och kortare handläggningstider.

Sist vill jag ha krav på individuella motiveringar och större vikt vid behandlande läkares bedömning. 

Frågan är inte om vi har råd att reformera Försäkringskassan – utan om vi har råd att låta bli.

/Lena Hallonlöf