Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: “Riv murarna mellan skola, arbetsliv och företag”

Sannolikheten att bli en stjärna på arbetsmarknaden är större än att bli en stjärna på fotbollsplanen. Ändå är det i sporten de stora förebilderna finns. Det måste ändras, skriver Jonny Blomberg, styrelsemedlem i Ingenjörer utan Gränser.
Publicerad
Colourbox
Alla kan inte bli fotbollsproffs. Ge unga förebilder även inom den akademiska världen, skriver Jonny Blomberg. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Gymnasieutbildning är idag mer eller mindre ett måste för att komma in på arbetsmarknaden. De starka kopplingarna mellan misslyckanden i skolan och arbetsmarknad accelererar i takt med att inträdeströsklarna på arbetsmarknaden har blivit betydligt högre än tidigare, inte minst vad gäller formella kompetenskrav.

Det leder så småningom till att fler riskerar till att hamna utanför samhället - enligt Socialstyrelsen löper unga personer som inte påbörjar gymnasiestudier upp till åtta gånger högre risk att hamna i utanförskap med dramatiskt ökade risker för självmord, missbruk och brottslighet till följd.

 

Samtidigt ser vi i Skolverkets öppna statistik att bland de sämsta grundskolorna, ofta belägna i socioekonomiskt utsatta områden, har endast en tredjedel av niondeklassarna tillräckliga betyg för att vara behöriga för gymnasiet. 

Teknikbolag riktar kritik mot kompetensbristen, men gör förvånansvärt lite för att lämna sina kontor i stan

Gång på gång uttrycker också företag sin frustration över att de offentliga systemen inte är anpassade till den snabba utveckling som skett inom framförallt tekniksektorn. Man får tacka nej till uppdrag och beskyller kompetensbristen för att hämma deras möjligheter till tillväxt. Samtidigt meddelar Lärarförbundet att Sverige beräknas sakna mer än 65 000 lärare år 2025.

Att få unga att börja prioritera sina studier är nödvändigt från flera perspektiv. Dels har individen en större sannolikhet att bli en väl fungerande del av samhället. Dels gynnas arbetsmarknaden i sina utmaningar till kompetensbristen. Men det är alltid eleven som måste göra jobbet i slutändan och frågan är hur vi motiverar denne till att göra det? 

  • Kompetenssäkra skolan. Man bör säkra att digitaliseringen genomsyrar kunskapsinnehållet i hela skolsystemet samt kompetensutveckla lärare så de att kan visa både tjejer och killar vägen in i den digitala framtiden. 
     
  • Riva de osynliga murarna mellan skola, arbetsliv och företag. Stora teknikbolag riktar kritik mot kompetensbristen som finns idag, men verkar göra förvånansvärt lite för att lämna sina kontor i stan. Det måste ligga i deras egna intresse att försöka få unga att faktiskt intressera sig av den typen av yrken de så skriker efter. Istället för att fotbollsklubbar försöker få in mer fotboll i skolundervisningen för att möta framtidens behov av talanger, så satsar de på att få barn och unga att vilja bli fotbollsproffs. De arbetar strategiskt fram stjärnor som får alla barn och unga att tro att just de kan bli fotbollsstjärnor, samtidigt som sannolikheten att lyckas med sina studier och bli en stjärna på arbetsmarknaden säkerligen är hundratals gånger större än att bli en fotbollsstjärna. Varför är inte hårt studiearbete och ambitiösa karriärval det som är normen bland de lågt presterande skolorna? 
     
  • Inspirera och motivera unga genom förebilder. Det handlar inte om innehållet i skolan - att vi ska få unga att bli bäst på huvudräkning eller memorera alla huvudstäder i världen. Det handlar om att utveckla en tro och inre viljestyrka hos varje elev. Det finns ett starkt samband mellan föräldrars och barns utbildning - bland annat har var fjärde ung läkare en förälder som är läkare. En viktig del i problematiken till varför skolor i framförallt socioekonomiskt utsatta områden presterar sämre är bristen, eller avsaknaden, av tillgång till tydliga förebilder i sin närhet. Företag bör ta en större aktiv roll i det arbetet för att få unga att locka både tjejer och killar med olika bakgrunder till att välja bristyrken. Konkreta aktiviteter är exempelvis mentorskapsprogram, praktikprogram, läxhjälpsprojekt och föreläsningar.

Det finns en enorm potential i humankapital som riskerar att bli outnyttjad. Ungas studier spelar en avgörande roll för vår allas framtida välfärd men företag och näringsliv måste börja ta sitt ansvar för att inspirera och motivera unga till att höja sina ambitionsnivåer och vilja bli studiestjärnor i stället för fotbollsstjärnor!

/Jonny Blomberg, Styrelsemedlem Ingenjörer utan Gränser 

Tidigare debattartiklar hittar du här 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se  
eller 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Vem tjänar på den nya lagen om arbetslöshetsersättning?

Hittar jag inget nytt jobb innan hösten meddelar jag a-kassan och Arbetsförmedlingen att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar, skriver Eddy Nehls.
Eddy Nehls Publicerad 21 april 2026, kl 09:15
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Den reformerade lagen om a-kassa slår hårt mot arbetslösa. Till hösten kliver jag av kraven och lever på sparpengar, skriver Eddy Nehls. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det som skrämmer mig, som blev arbetslös i februari i år, efter närmare 30 som anställd, är att den nya lagen om arbetslöshetsersättning utan att möta särskilt mycket kritik, kunde lanseras som en förbättring, trots att den är misstänkt lik en lag som reglerar försörjningsstöd.

Det största hotet mot min egen frihet just nu är a-kassan som jag betalat till i alla år, i tron att det var en trygghetsförsäkring som skulle ge mig ett golv att stå på om jag mot min vilja blev arbetslös. 

Jag trodde i princip att det skulle vara en formalitet, men först tvingades jag sväva i ovisshet i fem veckor innan jag fick min ansökan om ersättning godkänd. Sedan jag fick vänta ytterligare fyra veckor på besked rörande min överklagan av beslutet att neka mig möjligheten att ha kvar min F-skattsedel som bisyssla. 

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten och tacka nej till uppdrag. Det känns galet; inte minst med tanke på att firman skulle kunna hjälpa mig att få en ny anställning. Att tvingas till passivitet och ”staplande av bidrag” av ett regelverk skapat av politiker som hävdar att det är just detta man ska sätta stopp för om man får mandat att styra vårt land i fyra år till, känns minst sagt märkligt. Vad hände med arbetslinjen?

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten

På a-kassans hemsida står det att man kan ansöka om att få sitt företag godkänt som bisyssla, vilket jag gjorde. Jag hade inte sökt om jag inte var övertygad om att verksamheten uppfyllde kraven. Men så är det alltså inte. ”Lagen är tydlig” sa handläggaren som jag talade med. När jag googlade för att själv bilda mig en uppfattning ser jag att i den nya lagen har begreppet bisyssla raderats, vilket gör beslutet begripligare. Texten på hemsidan har dock inte ändrats.

Enligt den nya lagen räknas jag som företagare, trots att jag arbetat heltid sedan före millennieskiftet, och har drivit verksamheten som en bisyssla vid sidan av sedan 2007. Inget år sedan starten har jag tjänat mer än en månadslön, och det är också motivet för avslaget. Jag har således försatts i ett moment 22, för hade jag jobbat mer i företaget när jag var anställd hade högskolan inte godkänt det som bisyssla. 

Regeringen hävdar att den nya lagen är bättre, och det är den kanske, men inte för mig som ofrivilligt arbetslös. Jag kan inte förstå hur någon som har ett företag som bisyssla vid sidan av sin anställning ska kunna få verksamheten godkänd av a-kassan, så varför ger man sken av att det är möjligt? 

Det var som att golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden

På vilket sätt ligger det i skattebetalarnas intressen att jag förhindras att – parallellt med sökandet efter en ny anställning – fortsätta meritera mig genom att utföra enstaka uppgifter som kan förbättra mina chanser att få jobb? Jag är en kreativ människa och har alltid arbetat långt mer än heltid, men nu tvingas jag arbeta mindre än så, och jag hindras dessutom att använda kunskaperna och kompetenserna i min jakt efter en ny anställning.

När vidden av ofriheten som jag påtvingas för att få rätt till ersättningen från a-kassan gick upp för mig, var det som golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden. Efter att ha räknat fram och tillbaka på olika scenarios har jag dock, med viss vånda, beslutat mig för följande: Hittar jag inget nytt jobb innan hösten följer jag a-kassans tvingande direktiv och söker det antal jobb som Arbetsförmedlingen tvingar mig till, fram till dess. Men sedan meddelar jag myndigheterna (som jag trodde skulle visa förståelse för mig och den prekära situation jag försatts i) att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar.

Priset jag får betala för att slippa den livegenskap som arbetslösa i dag tvingas in i är att mitt sparkapital ryker och min pension blir längre, vilket känns orättvist. Friheten är dock viktigare än de extra tusenlappar jag hade kunnat tjäna om jag inte blivit uppsagd av min tidigare arbetsgivare några år innan pensionen. Jag hoppas verkligen att detta inte var regeringens intention med den nya lagen, men det är jag långt ifrån säker på.

/Eddy Nehls