Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Jag trivs inte bäst i öppna landskap

Vilken sorts arbetsplats vill vi ha när coronapandemin är över och vi återvänder till kontoret? Förhoppningsvis har vi uppfunnit ett annat landskap än kontorslandskapet, skriver programmeraren Christian Wåhlander.
Publicerad
Shutterstock
Kanske kan vi skapa ett nytt sätt att arbeta när vi kommer tillbaka till kontoret. Ett där du inte behöver hörlurar för att behålla koncentrationen, skriver programmeraren Christian Wåhlander. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Människan är ett djur. Jo, säg inte emot. Ett djur med hybris, som tror sig befinna sig i mittpunkten av allt, navet allt kretsar kring.

Nicolaus Copernicus kom fram till att hela kosmos inte kretsade kring vårt kära lilla jordklot som tidigare varit den rådande uppfattningen, utan att Tellus istället cirklade runt solen, som i sin tur snurrade runt i utkanten av vintergatan, som i sin tur...

Copernicus blev impopulär när han kom med dessa tråkiga fakta, och nu skrattar vi alla gott åt de dumma medeltidsmänniskorna som inte genast tog till sig av innehållet i hans tjocka och komplicerade bok.

Idag pågår ju något liknande egentligen. Vi får hela tiden ta del av häpnadsväckande rapporter som visar att skillnaden mellan oss och till exempel en genomsnittlig gris är ganska liten när det kommer till kritan.

De är sociala som vi, kan blir glada och ledsna som vi, känner smärta som vi, och de kan till och med prata, även om de kanske inte uttrycker sig så nyanserat som vi. Då känns det ju mindre kul att tänka på hur dessa människoliknande djur har det i köttfabrikerna, och hur de trängs ihop i långtradare på väg till slakt med mera.

Hur går revirbehov ihop med de så vanligt förekommande kontorslandskapen?

Tråkigt nog för grisarna kan de inte gruppera sig i ett fackförbund eller liknande, så de blir aldrig någon reell kraft att räkna med i samhällsapparaten, vilket naturligtvis leder till att de får fortsätta med sitt lidande i evig tid, men som tröst fylla våra magar med grillat fläskkött, som de kallas när de bringats om livet.

Hundarna har tur, de är ju lite fränare och mer användbara, och ungefär lika smarta som en gris. Om en hund skulle behandlas som ett svin, ja då är det katastrof - hunden är ju en medlem av familjen!

Kort sagt - människan är ett djur. Och likt andra djur har vi en massa behov, varav ett tyvärr är revirbehovet!

Ett annat behov vi har är behovet av att passa in i gruppen - ni vet känslan när man gått lite för långt, och de andra börjar titta snett på en och tissla och tassla och allt sånt där som grupper gör och som aldrig får förekomma i skolan eller på arbetsplatser? Man behöver inte ens ha gått för långt, det kan räcka med att man har ett lite annorlunda sätt att uttrycka sig eller vad som helst.

Nej, man vill höra till gänget, det är såväl enklast som tryggast.

Men vad händer då på platser som är som gjorda för att få dessa två vitt skilda behov att krocka? Ja, ni förstår ju naturligtvis att det är de öppna kontorslandskapen jag tänker på!

Revirbehovet, det är ju det som gör att vi vill bo i en lägenhet med vår familj, eller i en villa med ett rejält staket, även om vi inte beväpnar oss med hagelbössa som vissa gör ”over there” för att hålla rent på tomten.

Hur går detta ursprungliga revirbehov ihop med de så vanligt förekommande kontorslandskapen, där en eller annan tygskärm då och då separerar ett eller annat utrymme, men där det i övrigt är fritt springande och pratande som gäller, även om springandet och pratandet helst ska ske med viss återhållsamhet?

Som med allt annat - lite olika bra för olika personer. Men nästan ingen tycker nog innerst inne att det är toppen i alla fall.

Några av oss tar med lite bilder av familjen, kanske ett par teckningar som barnen gjort, någonting som rotar oss i de vi är innerst inne - och som visar alla att detta är min plats minsann, och detta är dessutom en del av den jag är! Eller så tar man med sig en kaffekopp prydd av en bild föreställandes Spindelmannen och sätter ned den på skrivbordet så att kaffet nästan skvimplar över. Haha, här bor jag! Ser ni koppen, va? Den är min, bara min... Spindelmannen, min gamla barndomsfavorit!

Själv använder jag hörlurar för att stänga ute ljuden från landskapet, och när grannen som sitter 90 cm till vänster om mig ganska ljudligt och högaffektivt diskuterar SQL-frågor med en besökare som klämmer sig in mellan oss höjer jag bara volymen och stirrar extra kraftfullt mot en av mina fyra skärmar. Tinnitus, here I come!

Det andra behovet, att vara en del av gruppen, att vara en anpassling, att inte sticka ut, det är det som gör att jag inte reser mig upp och ljudligt förkunnar att jag kräver tystnad och stillhet för att ge mina programmerartankar ro att skapa en algoritm som ska lösa ett till synes omöjligt problem.

I stället sitter jag där under min korkek med hörlurar i öronen och frustration i hjärtat och hoppas på att någon någonstans i världen uppfinner ett annat sorts landskap för oss tappra arbetare. Ett landskap som utgår från att människan är ett djur och inte en robot eller en pusselbit.

/Christian Wåhlander, Sony Mobile Communications AB

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: niklas.hallstedt@kollega.se 
eller lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Var unik säger vi – men är arbetsmarknaden redo för det?

Som barn lär vi oss att det är fint att vara unik, sticka ut och ta egna initiativ. Men arbetsgivare ser med skepsis på personer de inte kan stoppa i fack.
Publicerad 28 april 2026, kl 09:15
Paraplyer som flyger i lyften
Att stå ut i mängden kan innebära en nackdel på arbetsmarknaden, skriver Sabrina Johansson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi lever i en tid där vi ska sticka ut. Vara unika. Att visa driv, personlighet och engagemang. Att bygga kompetens, nätverk och ett personligt varumärke.

Sabrina Johansson

Budskapet är tydligt i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort. Den som vågar, den som utvecklas och den som tar initiativ har möjligheter. Vi talar om vikten av innovation, om att tänka nytt och om att framtidens arbetsmarknad kräver människor som inte är rädda för förändring. 

Samtidigt möter många en annan verklighet när de väl står inför nästa steg i arbetslivet. För vad betyder egentligen att vara unik om det samtidigt finns en rädsla för det som inte är lätt att placera i en tydlig mall? I dagens rekryteringsprocesser talas det ofta om kompetensbrist. Det är svårt att hitta rätt kandidater. Om behovet av människor som kan tänka nytt, ta ansvar och bidra med energi i organisationer som står inför stora förändringar.

Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk

Men i praktiken avgörs många beslut i något helt annat. I trygghet.
I budget. I riskbedömningar. I frågan om personen verkligen kommer att leverera. I känslan av hur lätt någon har att passa in i en redan befintlig struktur.

Det gör att budskapet till arbetssökande ibland blir motsägelsefullt.

Var unik – men inte för unik. Visa driv – men inte så mycket att det känns osäkert. Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk. Visa engagemang – men inte så mycket att någon undrar om du egentligen vill något annat.

Det här är inte kritik mot enskilda rekryterare eller arbetsgivare. Det är snarare en reflektion över en arbetsmarknad som just nu försöker balansera två behov som inte alltid går ihop.  Behovet av förändring och behovet av stabilitet. Organisationer vill utvecklas, men de vill också minimera risk. De vill ha innovation, men också förutsägbarhet.
De vill ha människor som kan tänka nytt, men som samtidigt passar in i befintliga strukturer.

Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna

I den balansgången hamnar många arbetssökande i ett märkligt mellanläge. De gör det som förväntas av dem. De vidareutbildar sig, bygger nätverk, tar initiativ och arbetar med sitt personliga ledarskap. De uppmanas att synas mer, våga mer och tro mer på sin egen kompetens. Men när det väl är dags att fatta beslut kan just dessa egenskaper skapa osäkerhet. Den som sticker ut kan uppfattas som svår att placera. Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna. Den som har byggt ett eget varumärke kan uppfattas som en risk i stället för en tillgång. 

Resultatet blir en arbetsmarknad där många känner att de måste spela ett osynligt spel. Hur mycket vågar jag vara mig själv utan att det slår tillbaka? Hur mycket ska jag visa av min ambition utan att det uppfattas som att jag vill för mycket? Hur unik får jag egentligen vara?

Samtidigt står Sverige inför stora förändringar. Digitalisering, AI, cybersäkerhet och teknikutveckling förändrar arbetslivet i snabb takt. Företag och organisationer efterfrågar kompetens som inte alltid finns i traditionella utbildningsvägar. Vi behöver människor som vågar lära nytt, byta riktning och utvecklas genom hela arbetslivet. Då blir frågan ännu viktigare.

Systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling

Bakom varje CV finns en människa som har lagt tid på att lära sig mer, vågat synas, och vågat ta ansvar. Men om signalerna från arbetsmarknaden upplevs som motsägelsefulla riskerar vi att skapa en situation där människor till slut väljer det säkra framför det modiga. Inte för att de saknar vilja, utan för att systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling.

Det är en fråga som inte bara rör arbetssökande. Den rör företag, rekryterare och chefer som dagligen fattar beslut om vem som ska få en chans. Den rör fackförbund som arbetar för trygghet och utveckling i arbetslivet. Och den rör politiken, som talar om kompetensförsörjning samtidigt som många med kompetens står redo utan att få möjlighet att ta nästa steg.

Samtidigt finns det mycket som ger hopp. Det finns arbetsgivare som vågar tänka nytt. Det finns rekryterare som ser mer än bara det som står på papperet. Det finns kollegor, chefer och organisationer som vill skapa arbetsplatser där människor kan växa, utvecklas och känna att de hör hemma.

Att vara unik ska inte vara ett hinder

Arbetslivet är inte en kamp mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är ett samspel där båda behöver varandra för att utvecklas. Den som söker jobb vill bidra, ta ansvar och vara en del av något större. Den som anställer vill hitta människor som kan stärka verksamheten.

Därför behöver vi också våga skapa en arbetsmarknad där det finns plats för olika vägar in, olika personligheter och olika sätt att utvecklas. Att vara unik ska inte vara ett hinder.
Det ska vara en möjlighet både för individen och för arbetslivet.

/Sabrina Johansson TechQueen