Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Jag trivs inte bäst i öppna landskap

Vilken sorts arbetsplats vill vi ha när coronapandemin är över och vi återvänder till kontoret? Förhoppningsvis har vi uppfunnit ett annat landskap än kontorslandskapet, skriver programmeraren Christian Wåhlander.
Publicerad
Shutterstock
Kanske kan vi skapa ett nytt sätt att arbeta när vi kommer tillbaka till kontoret. Ett där du inte behöver hörlurar för att behålla koncentrationen, skriver programmeraren Christian Wåhlander. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Människan är ett djur. Jo, säg inte emot. Ett djur med hybris, som tror sig befinna sig i mittpunkten av allt, navet allt kretsar kring.

Nicolaus Copernicus kom fram till att hela kosmos inte kretsade kring vårt kära lilla jordklot som tidigare varit den rådande uppfattningen, utan att Tellus istället cirklade runt solen, som i sin tur snurrade runt i utkanten av vintergatan, som i sin tur...

Copernicus blev impopulär när han kom med dessa tråkiga fakta, och nu skrattar vi alla gott åt de dumma medeltidsmänniskorna som inte genast tog till sig av innehållet i hans tjocka och komplicerade bok.

Idag pågår ju något liknande egentligen. Vi får hela tiden ta del av häpnadsväckande rapporter som visar att skillnaden mellan oss och till exempel en genomsnittlig gris är ganska liten när det kommer till kritan.

De är sociala som vi, kan blir glada och ledsna som vi, känner smärta som vi, och de kan till och med prata, även om de kanske inte uttrycker sig så nyanserat som vi. Då känns det ju mindre kul att tänka på hur dessa människoliknande djur har det i köttfabrikerna, och hur de trängs ihop i långtradare på väg till slakt med mera.

Hur går revirbehov ihop med de så vanligt förekommande kontorslandskapen?

Tråkigt nog för grisarna kan de inte gruppera sig i ett fackförbund eller liknande, så de blir aldrig någon reell kraft att räkna med i samhällsapparaten, vilket naturligtvis leder till att de får fortsätta med sitt lidande i evig tid, men som tröst fylla våra magar med grillat fläskkött, som de kallas när de bringats om livet.

Hundarna har tur, de är ju lite fränare och mer användbara, och ungefär lika smarta som en gris. Om en hund skulle behandlas som ett svin, ja då är det katastrof - hunden är ju en medlem av familjen!

Kort sagt - människan är ett djur. Och likt andra djur har vi en massa behov, varav ett tyvärr är revirbehovet!

Ett annat behov vi har är behovet av att passa in i gruppen - ni vet känslan när man gått lite för långt, och de andra börjar titta snett på en och tissla och tassla och allt sånt där som grupper gör och som aldrig får förekomma i skolan eller på arbetsplatser? Man behöver inte ens ha gått för långt, det kan räcka med att man har ett lite annorlunda sätt att uttrycka sig eller vad som helst.

Nej, man vill höra till gänget, det är såväl enklast som tryggast.

Men vad händer då på platser som är som gjorda för att få dessa två vitt skilda behov att krocka? Ja, ni förstår ju naturligtvis att det är de öppna kontorslandskapen jag tänker på!

Revirbehovet, det är ju det som gör att vi vill bo i en lägenhet med vår familj, eller i en villa med ett rejält staket, även om vi inte beväpnar oss med hagelbössa som vissa gör ”over there” för att hålla rent på tomten.

Hur går detta ursprungliga revirbehov ihop med de så vanligt förekommande kontorslandskapen, där en eller annan tygskärm då och då separerar ett eller annat utrymme, men där det i övrigt är fritt springande och pratande som gäller, även om springandet och pratandet helst ska ske med viss återhållsamhet?

Som med allt annat - lite olika bra för olika personer. Men nästan ingen tycker nog innerst inne att det är toppen i alla fall.

Några av oss tar med lite bilder av familjen, kanske ett par teckningar som barnen gjort, någonting som rotar oss i de vi är innerst inne - och som visar alla att detta är min plats minsann, och detta är dessutom en del av den jag är! Eller så tar man med sig en kaffekopp prydd av en bild föreställandes Spindelmannen och sätter ned den på skrivbordet så att kaffet nästan skvimplar över. Haha, här bor jag! Ser ni koppen, va? Den är min, bara min... Spindelmannen, min gamla barndomsfavorit!

Själv använder jag hörlurar för att stänga ute ljuden från landskapet, och när grannen som sitter 90 cm till vänster om mig ganska ljudligt och högaffektivt diskuterar SQL-frågor med en besökare som klämmer sig in mellan oss höjer jag bara volymen och stirrar extra kraftfullt mot en av mina fyra skärmar. Tinnitus, here I come!

Det andra behovet, att vara en del av gruppen, att vara en anpassling, att inte sticka ut, det är det som gör att jag inte reser mig upp och ljudligt förkunnar att jag kräver tystnad och stillhet för att ge mina programmerartankar ro att skapa en algoritm som ska lösa ett till synes omöjligt problem.

I stället sitter jag där under min korkek med hörlurar i öronen och frustration i hjärtat och hoppas på att någon någonstans i världen uppfinner ett annat sorts landskap för oss tappra arbetare. Ett landskap som utgår från att människan är ett djur och inte en robot eller en pusselbit.

/Christian Wåhlander, Sony Mobile Communications AB

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: niklas.hallstedt@kollega.se 
eller lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: A-kassans regler skadar kulturen

Det måste gå att bedriva hobbyverksamhet i mindre skala utan att kastas ut från alla trygghetssystem.
Alexander Forselius Publicerad 9 juni 2026, kl 09:15
Svårt för personer med hobby att få a-kassa
A-kassans regler kring att ha hobbyprojekt som genererar pengar behöver ses över, skriver Alexander Forselius. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För exakt tio år sedan hade jag a-kassa efter att jag förlorat min anställning vid ett it-bolag. Vid sidan av producerade jag så kallad “yoga-musik” och hade precis fått in låtarna på en större spellista på Spotify.

Intäkterna för ett år var under normen som räknades som hobbyverksamhet. Jag började plugga och året därpå ansåg Skatteverket att jag tjänade så mycket på min musik att jag skulle registrera en firma. Detta triggade en kaskad av oönskade konsekvenser. 

Alexander Forselius

Jag slängdes ut från Arbetsförmedlingen, blev av med min SIUS-konsulent (en specialicerad arbetsförmedlare som hjälper arbetssökande med funktionsnedsättning reds. anm.) efter att jag blev färdig med utbildningen 2018. För att överleva lyfte jag även in konsultuppdrag i min firma jag hade fått genom musikverksamheten och gav även ut egna böcker. 

Sedan kom pandemin och vände upp och ned på världen, dock till min fördel då påbuden om distansarbete bidrog till att jag kunde hitta uppdrag i Stockholm som jag kunde sköta hemifrån. 

Det har alltid varit mina egna projekt som lett till jobb

Men när det gick dåligt sommaren 2021 försökte jag söka a-kassa igen. Men inte ens de tillfälliga pandemireglerna rådde på deras kalla inställning.

I hemkarantän såg jag en annons för restplatser på en utbildning i Malmö som jag tack vare restriktionerna kunde gå på distans . Den utbildningen ledde till praktik på ett musikföretag, och jag var kvar där ända fram tills mars 2026, då jag blev övertalig vid en omorganisation.

Då, exakt tio år senare, sökte jag a-kassa igen, och ärendet drar ut på tiden. För att jag har så många järn i elden, som musiker, författare, medverkar i Miljöpartiet och förtroendevald till Unionen samt har egna hobbyprojekt med bland annat en app för “digitala bad”. 

Detta innebar att jag på heder och samvete i ansökan fick rada upp precis allt jag gör och tänker göra för den stora “herren” till a-kassa, som sedan skall bedöma om jag är berättigad ersättning.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare

Och det drar ut på tiden. Jag fick under tiden gå till socialkontoret och söka försörjningsstöd, vilket innebar att jag drog in ytterligare en aktör, kommunens socialtjänst och Arbetsmarknadsenhet i hela härvan. 

Det var som att teleporteras tillbaka 28 år bakåt i tiden och skriva ut tonvis med papper på kontoutdrag, hyror och ansökningar, bara för att sedan få avslag. 

Roten till allt elände är just de musikintäkter jag fått från yogamusiken jag producerade. Det som gjorde att jag var tvungen att registrera enskild firma på Skatteverkets begäran, något som sedan gör att jag blev utkastad från samtliga trygghetssystem.

Samtidigt har det alltid varit mina egna projekt, som musik och sidoprojekt, som lett till jobb. Men det var sedan svårt att konkurrera och hålla sig kvar på listorna mot AI, produktionsbolag och andra konkurrenter som hade bättre utrustning.

Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det

Systemets utforming som det är i dag har försatt mig i en mycket prekär sits med diaboliska ekonomiska följder, på grund av en kombination av beskattningsregler, a-kassans regler och andra ålderdomliga regelverk från 1990-talet som inte fungerar med 2020-talets arbetssätt.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare så att det går att fortsätta bedriva kulturverksamhet i mindre skala. Även om man lagt ned ett företag på grund av bristande lönsamhet, även om man klassas som företagare, då kulturintäkter är mer som ett lotteri och inte en direkt ersättning för antal timmar jobb.

Man borde  ha möjlighet att fortsätta öva sin passion som hobby. Dagens regler innebär i princip att man måste ta bort alla sociala medier och hemsidor som är kopplade till en firma. Ingenting som varit del i det företag som man lagt ned, får säljas eller marknadsföras.

Men inom kulturen är det svårt att ta bort musik eller böcker på grund av förlags och skivbolagsavtal. Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det, till skillnad från till exempel en butik där man kan sälja lokalen och varulager.

Kulturverksamhet som musik och böcker är ofta kopplad till dig personligen, vilket gör den svår att göra sig av med, både av juridiska, ekonomiska men inte minst emotionella skäl.

Om jag skulle ta bort allt skulle jag behöva radera allt från Spotify och gå hem till alla kunder som köpt en bok av mig och ta tillbaka den. Det är omänskligt.

Förra gången det inträffade var enda utvägen att mot en engångssumma överlåta mina rättigheter till min distributör. Jag vill undvika detta igen.

Alexander Forselius, musiker och it-konsult i Lidköping