Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Civilsamhället behöver stabil finansiering

Att vara beroende av bidrag för att bygga sin verksamhet är en otrygghet för de anställda och gör det svårt att skapa en hållbar arbetsmiljö, skriver Joakim Stålåker som efterlyser fler stödinsatser än bidrag till civilsamhället.
Publicerad
Shutterstock
Det är svårt att planera för de anställda när ekonomin i ideella organisationer är kortsiktig, skriver Joakim Stålåker. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Civilsamhället har gått mot en mer projektifierad inriktning där staten sätter upp kortsiktiga mål. Den osäkerheten försvårar för organisationer när de försöker skapa en långsiktig och hållbar arbetsmiljö. Det blir allt mer vanligt att projekten är så kortsiktiga att man får besluta ett år i taget. Detta leder till att en stor del av finansieringen baseras på snäva beslut - vilket utan tvekan gör det svårt för organisationer att skapa en trygg situation för sina anställda.

Det vi ser är en tydligt problematiserad bild av hur det påverkar anställda inom civilsamhället. Detta rör en stor mängd människor - under 2018 fanns det fler än 180 000 personer anställda inom det svenska civilsamhället.

I stället för att lägga fokus på statliga bidrag, behöver vi diskutera andra stimulanspaket

Just nu lägger regeringen stora summor på att gå in och subventionera den första anställda i ett aktiebolag, med hjälp av bland annat växa-stödet, en sänkt arbetsgivaravgift. Hur kommer det sig att det inte görs liknande insatser riktade mot det civila samhället? Det här måste vi ändra på. Vi behöver börja tänka i nya riktningar och se lösningar utifrån fler perspektiv.

I stället för att lägga allt fokus på statliga bidrag, behöver vi diskutera andra stimulanspaket som kan göra civilsamhället mer mobilt och långsiktigt. Detta skulle kunna vara ett väldigt viktigt och varaktigt stöd som premierar arbetsskapande. Sänkta arbetsgivaravgifter gör det möjligt för organisationer att ens kunna ha anställda.

Vi behöver helt enkelt en mer nyanserad syn på statens stödinsatser för civilsamhället. Lösningen på detta problem ligger inte enbart i jämförelsen med sänkta arbetsgivaravgifter. Vi måste istället fråga oss själva: vad finns det för andra sätt, som kan ge liknande resultat? Statligt stöd ska inte enbart gynna kortsiktiga prestationer och temporära lösningar.

Det finns en viss skepticism kopplat till att sänka arbetsgivaravgifter, men politiker behöver lyfta upp civilsamhällets funktion som nödvändig. Vi behöver stärka upp med tydliga ramar kring den ekonomiska styrningen.

Fördelarna med att stötta upp och stärka föreningslivet inom civilsamhället är många. Genom att stötta organisationer, skapas fler arbetstillfällen. Civilsamhället blir samtidigt mer bärkraftigt och kan därför planera längre framåt i tiden.

När en organisation omformar så att den arbetar för tidsbegränsade projekt, är det lätt hänt att de som arbetar i organisationen inte hänger med. Då går organisationen snabbt vidare till någon annan, och man tar inte riktigt ansvar för de anställda som plötsligt står tomhänta. Under min egna tid inom den ideella sektorn, har jag själv upplevt detta problem. För organisationens skull har jag ofta behövt vara lite mer kall och kortsiktig. När fokus hamnar på att allt bara är tidsbegränsat, blir det också svårt att arbeta med ordentliga introduktioner för nyanställda.

Detta är ett återkommande problem som går att förebygga om civilsamhället får mer hållbart stöd. Istället för att avhumanisera våra anställda, behövs möjligheter till att exempelvis erbjuda kompetensutveckling. Detta måste tas på allvar, eftersom att det i praktiken påverkar hela civilsamhällets arbetsvillkor.

Ideella organisationer behöver få insikt i hur de är organiserade, och med hjälp av ett fågelperspektiv kunna se hur beroende av staten organisationen är. Hur ser arbetsmiljön och de anställdas situation ut? Hur mycket styrs ideella organisationer av staten med hjälp av projektbidrag? Det är viktigt att koppla ihop problematiken med arbetsmiljön - och se de verkliga problemen.

Vi måste skapa en diskussion om hur staten ska kunna stödja civilsamhället på fler sätt än genom bidrag och projektbidrag. Politiker ska behandla civilsamhället med samma varsamhet, och ge samma stöd, som man gör med näringslivet. Vi måste ha möjligheten till att kunna bygga långsiktiga och hållbara organisationer.

Nu vill jag uppmana fler att engagera sig i frågan om hitta fler sätt att stödja civilsamhället med ett demokrati och hållbarhetsperspektiv.


/Joakim Stålåker, med lång bakgrund inom ideell verksamhet, och vd på Tredje Sektorn. 

Skriv för Kollega Debatt

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Ingen arbetsgivare tackar en prestationsprinsessa

Varför väljer så många att stanna hos arbetsgivare som inte ger dem förutsättningar att göra ett bra jobb? Anställda jobbar i motvind, tar ansvar ända in i väggen bara för att bli ersatta när de går sönder, skriver Elin Åberg.
Elin Åberg Publicerad 7 april 2026, kl 09:38
Extra arbetsuppgifter leder till stress och ohälsa
Att vara en prestationsprinsessa märks sällan i lönekuvertet. Däremot genom ohälsa, skriver Elin Åberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Elin Åberg

Du är den mest ansvarstagande, den folk lutar sig mot när något behöver lösas och ingen annan har lust. Du översätter klumpigt formulerade uttalanden till något konstruktivt och du är den enda som är klar med åtgärdspunkterna till mötet. 

Du blir sällan bekräftad, varken som människa eller för det du åstadkommer, eftersom det du gör ser så enkelt ut. Vad som inte syns är övertidstimmarna, nätter av tankeprocesser, huvudvärk och sena hämtningar på förskolan.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst. Ingen kommer till din räddning och allt för sällan berättar någon hur underbar du är –  även när det verkligen vore på sin plats.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst

Det ligger förstås ett stort ansvar på arbetsgivaren när det gäller medarbetares hälsa och välmående på jobbet. Avsaknad av en stödjande arbetsmiljö och ett fungerande ledarskap kan man skriva hyllmeter om. Men i slutändan behöver vi själva ta ansvar för vårt eget liv och mående. 

I både tidigare och nuvarande arbetsroll har jag hört hårresande historier om vad människor tolererar på sina jobb. Märkligt nog slutar dessa samtal ofta i den till synes helt ogrundade slutsatsen: “det blir nog bättre sen.“ Alternativt: “det är i alla fall inte lika dåligt nu.” 

Vi fortsätter hoppas på någon slags förbättring, fast vi blivit besvikna gång på gång.

Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla?

Vi borde utöva vår konsumentmakt mer, när det gäller arbetsgivare. Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla fyra gånger i rad, hade du sannolikt inte tänkt “Det blir nog bättre sen” och köpt samma mjölk en femte gång? Ändå går många tillbaka till samma sura arbetsgivare år efter år.

Vi behöver slå fast att det inte bara är tillåtet, utan ibland helt nödvändigt, att dra en gräns. Att lämna en arbetsplats när förutsättningar saknas, bekräftelse uteblir, eller påverkan på hälsa och mående blir för stor.  

Att sluta hoppas och komma till din egen räddning är ofta det mest ansvarstagande och faktiskt det enda du kan göra. 

/Elin Åberg, egenföretagare inom ledarskapsutveckling