De båda LO-förbunden Kommunal och Pappers beslutade häromdagen att lämna centralorganisationens samordning inför avtalsrörelsen.

För Kommunals del var det frågan om hur satsningarna på lågavlönade ska gå till, medan Pappers tidigare har flaggat för att man anser att deras industri tål fyra procents löneökning, vilket är långt mer än vad nivån brukar hamna på.

För dem som försvarar Industriavtalet – modellen där det är den konkurrensutsatta industrin som avgör löneökningarna för hela arbetsmarknaden, det så kallade märket – är det givetvis negativt.

– Vår linje är att det är bra om det finns en LO-samordning som omfattar alla. Nu blir samordningen lite svagare, men det hotar inte märkessättningen. Vi är trygga i att industrins parter kommer att klara att sätta märket, säger Martin Wästfelt, som är förhandlingschef på Unionen.

Unionen utgör tillsammans med Sveriges Ingenjörer och LO-förbunden IF Metall, Livs och GS de fack som tillsammans lägger fram krav på lönehöjningar inom industrin.

– Man ska komma ihåg att samordningen på LO-sidan spruckit tidigare. Jag har följt diskussionen om märket sedan 2008, den har alltid funnits men i år är tonläget något högre.

Finns det någonting som skulle kunna få märket att tappa sin normerande roll?
– En risk som man brukar peka på är att det blir fler sifferlösa avtal, det skulle kunna utmana märket. Märket förutsätter ju att det finns siffror i avtalen. Min uppfattning är dock att den trenden har stannat av något.

Det brukar ju anföras att Industriavtalet och märket har lett till reallöneökningar i över 20 års tid. Men de senaste åren har reallöneökningarna varit låga. Är det ett tecken på att facken gått med på för låga löneökningar?
– Nej, vi gjorde en nedväxling 2013. Det var medvetet utifrån att produktivitetsökningarna blivit lägre än de var under en viss period tidigare. Och samtidigt hade inte löneökningstakten i Europa återhämtat sig efter finanskrisen. Men trots nedväxlingen har vi haft reallöneökningar.

Konjunkturinstitutet pekade nyligen på att högre löneökningar än tidigare skulle vara förenligt med inflationsmålet på 2,0 procent. Samtidigt påpekar man att arbetslösheten skulle kunna hållas nere med hjälp av lägre lägstalöner. För Unionens del är det dock inget alternativ.

Läs mer: Högre löneökningar krävs för att klara inflationsmål

– Vi utgår från inflationsmålet, men det är inte vårt jobb att lösa Riksbankens uppgift. Och vi köper inte idén om lägre lägstalöner. Då ska man dock veta att lägstalöner i Unionen inte är särskilt höga, säger Martin Wästfelt.