Hon har som komiker och kåsör roat och oroat och nu ska hon på turné med HTF trots att hon nyss blivit mor till ett litet bedårande knyte - Caspian, döpt efter Kaspiska havet för att dämpa hennes hemlängtan.


Hur kom du till Sverige?

Jag blev bortgift som 16-åring. Mina föräldrar flydde till Sverige efter revolutionen i Iran, men de hade hört att kvinnorna var fria här, så de ville inte ha mig med. Mitt äktenskap var olyckligt, jag ville skiljas, men skulle då ha förlorat min son, Armand. Hade jag vetat att han skulle ha blivit lycklig hos sin far, hade jag kanske tagit ett annat beslut, men nu var min enda utväg att fly trots att jag riskerade dödsstraff om jag upptäckts.


Vad hände sen?

Flykten tog flera månader. Vi fastnade i Turkiet, pengarna sinade och jag plockade till och med fram burkan igen, för att känna mig trygg. Så kom vi hit, bara för att få veta att jag skulle utvisas. Det var eländigt. Men norrlänningarna var änglalika, de ställde upp och gömde mig och jag är dem stort tack skyldig.


Norrlänningarna?

Vi bodde först hos mina föräldrar och även om de i dag accepterat mig, så hade de inte det då. De ville att jag skulle återvända till min man. Jag bad min flyktinghandläggare att få komma så långt från dem som möjligt och så hamnade vi flyktingförläggningen i Jörn. Jag håller just på att skriva en musikal om den tiden. Den handlar om kulturkrockar, utanförskap, varför man lämnar sitt hemland och om kampen att bli accepterad.


Hur kom det sig att du blev komiker?

Jag höll på en del med teater, men när man bryter som jag får man bara spela förtryckta offer, så jag lade teaterplanerna på hyllan och ville utbilda mig till hattmodist. Kursen jag sökt ställdes in och jag erbjöds en kurs i att tala inför publik istället. Jag nappade och det visade sig vara en stå upp-kurs ledd av Adde Malmberg, som uppmuntrade mig att satsa på det här. Jag började som uppvärmare åt Anna-Lena Brundin, vilket var ganska modigt, för på den tiden var jag inte så duktig på svenska.


Svenska språket lär ha försatt dig i jobbiga situationer när du sökt arbete?

Ja, så pinsamt. Jag sökte ordet levnadsglad, slog i synonymordboken och skrev i ansökan att jag var kåt och villig. Men hur i hela friden ska man som invandrare veta vilka ord som gäller? Jag fick i alla fall komma på intervju, de skrattade jättemycket åt mitt misstag, men gav mig inte jobbet.
Det mesta av mitt ståuppmaterial handlar om kulturkrockar. Jag talar mycket om politik och om svenskheten. Jag kan ta upp svåra frågor som skulle betraktats som rasistiska om en svensk sagt dem, men jag kommer undan med dem. Givetvis finns det alltid ändå de som blir arga - iranska män och rasister till exempel.


Förutom stå upp-komedi har du arbetat inom hemtjänsten, som modell och studievägledare, pluggat radiologi, psykologi, sociologi, tagit sång- och tallektioner, filmat, skrivit kåserier och varit ensamstående mamma - hur har du hunnit?

Jag är väldigt tacksam att jag fick jobba inom hemtjänsten, det lärde mig mycket och jag tycker alla borde jobba med äldre. Jag tänkte bli läkare, men kom fram till att det var olämpligt för en hypokondriker med bacillskräck, så jag blev syo istället. Det jobbar jag fortfarande som vilket gör att jag kan ha fötterna på jorden trots kändisskapet.
Allt jag gör går hand i hand på något vis. Har man dessutom som jag levt i krig och flykt måste man utsätta sig mycket för att få tillräckligt med adrenalinkickar.


Du skriver just nu på en magisteruppsats om invandrarflickors kulturella bagage hjälpt eller stjälpt dem i arbetslivet - hur kan invandrarbakgrunden hjälpa?

Det är kanske lite svårare för en invandrare att få jobb, men det är inte omöjligt. Går vi in på en arbetsintervju helt övertygade om att vi inte får jobbet lyser det igenom, blir en självuppfyllande profetia. Man kan vända på steken och se sin bakgrund som en fördel - man talar flera språk, har en ökad medvetenhet, med mera. Man måste tro på sig själv och som invandrare måste man kanske jobba lite mer för att bli respekterad. Jag har själv fått frågan om jag kommit in på min utbildning via kvotering och då har jag i själva verket läst mycket mer än många andra.
Det finns också invandrare som missbrukar systemet. De vill inte ha jobb utan lever på bidrag, men det är systemet det är fel på.


Hur då?

När jag frågade hur jag skulle försörja mig här i Sverige, fick jag veta att jag får en check i brevlådan varje månad. Jag häpnade. Enligt islam är det bara handikappade och mentalsjuka som får ta emot bidrag, jag undrar just hur fundamentalisterna får det att gå ihop?
Istället för att ge bidrag borde man ge kännedom om vilka alternativ som finns. Och istället för att lägga ner miljoner på att ta bort ordet invandrare ur datorsystemen, borde man satsa på att lära oss hur samhället fungerar.
Det finns ett ordspråk som lyder: Älskar man sin nästa ger man den inte fisk varenda dag, man lär den fiska.


Vad händer om man får fisk varje dag?

Många invandrare är som brevduvor som tagit sig hit helt på egen hand och som blivit alltför fullmatade för att kunna flyga. Ett problem som uppstår när man inte blir accepterad är att iranierna blir ännu mer iranier. Somaliern mer somalier och så vidare. I mitt hemland hade till exempel mina föräldrar danska möbler - här har de värsta persiska mattorna. Utanförskapet gör att man söker sig tillbaka till sina rötter.


Skulle du kunna tänka dig att ge dig in i politiken?

Jag har jobbat både som moderator åt den borgerliga alliansen, gett råd åt Jens Orback, jämställdhetsministern i mångfaldsfrågor och uppträtt för politiker i riksdagen, Men jag kommer snart att löpa amok, så trött är jag på invandrarpolitiken. Integration är ett modeord som ständigt missbrukas. Ska man ha en integrationsminister, borde man också ha en segregationsminister som kan ha större inblick i utanförskapet.
Men att vara kulturminister vore rätt häftigt...