Jag kände inte gruppen, det var bara andra gången vi sågs, och de hade mycket att prata om. Lisa berättar långt och utförligt om en besvärlig situation. Helt plötsligt känner jag hur något kryper längst mitt ben. Vet inte vad jag tänker, men jag ger till ett illvrål. Jag tror väl att det är en mus eller något annat obehagligt.
Efter viss tvekan böjer jag mig ner och ser något som sticker ut ur byxbenet. Jag drar med ett modigt och raskt grepp ut det och inser efter en stunds förvirring att det är min strumpa. Det är gårdagens strumpa som legat kvar i byxbenet och nu börjat glida neråt.
Lisa fortsätter prata och just då är det inte läge att avbryta. Timmen går och det blir aldrig något bra tillfälle att berätta om varför jag skrek.
Eftersom gruppen inte rörde en min började jag fundera på om de inte hörde. Jag tänkte att det kanske var ett mycket högt vrål i mina öron, men knappt hörbart i deras. Funderade mycket på det tills vi sågs nästa gång, då jag bestämde mig för att fråga:
-Hörrni, sist vi sågs skrek jag till.
-Jo, vi hörde det, svarade gruppen med en stämma.
-Varför frågade ni inte varför jag skrek?
Jag fick ett mycket intressant svar. De trodde att jag skrikit för att Lisa hade berättat för utförligt och tråkigt.
-Vi trodde att du skrek för att vi skulle sluta tjata och komma till saken!
När jag förklarade fick vi oss ett gott skratt och de kunde lägga till den andra förklaringen:
-Vi känner ju inte dig, och du är psykolog. Vi tänkte att du kanske brukar skrika på mornarna.
Långt senare läste jag om Milton Ericson, en legendarisk amerikansk terapeut. Han använde en teknik som han kallade "intellektuell förvirring". Han kunde ibland göra helt meningslösa eller obegripliga inlägg. Han kunde säga:
-Nej, jag tycker inte heller om att äta stekt lever. (samtalet handlade om något helt annat).Han upptäckte att den andre omedvetet hittade tillbaka till sitt spår och blev mer samlad. När vi inte förstår brukar vi inte kommentera det, utan vi lägger till en egen tolkning. Ibland är den mycket bra och leder till utveckling.
Om jag är osäker eller har missförstått en instruktion måste jag ju hitta min egen lösning. Milton Ericson gjorde det med flit. Han var så otydlig att den andre måste hitta sin lösning. Jag har aldrig använt det med flit, men jag har märkt att missförstånd och stickspår i ett samtal eller ett möte ofta leder till något mycket spännande.
Det finns en helt annan sida av saken också: Det är först när den andre gör saker som jag måste tolka och försöka begripa som vi lär känna varandra. Och tänk hur tråkigt livet vore om vi alltid förstod allt? Lite grus i samförståndet och några missförstånd måste till för att vi ska lära känna varandra.
Det samarbete jag utvecklade med strumpgruppen var ett av de bästa jag haft, och jag tror att mycket handlade om att jag var konstig men fick chans att förklara mig. Vi tänker ibland fel om trygghet och öppenhet. Vi tänker att vi måste vara trygga för att kunna öppna oss och visa alla sidor, när det ofta är tvärtom. Jag blir inte trygg om jag inte öppnar mig, visar många sidor och märker att människor omkring mig tycker om det. Så skrik till någon gång och du kommer att upptäcka att du har trevliga och förstående kamrater!