Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

Skrota industrins lönenormerande roll

Tesen att industrin, som den enda konkurrensutsatta sektorn, ska gå först i lönerörelsen och avgöra storleken på löneökningarna är förlegad. I stället för att låta industrin bestämma är det lämpligt att alla sektorer på arbetsmarkanden gemensamt bestämmer vilka avtalsnormer som ska gälla. Då ökar möjligheterna att bedriva en rättvis lönepolitik, skriver HTF:s förre chefsekonom Börje Andersson.<br /><br /><br />
Publicerad
Tesen om industrins eller, som man ibland säger, den konkurrensutsatta sektorns, lönenormerande roll har länge dominerat det lönepolitiska tänkandet. Enligt denna tes ska industrin bestämma löneutrymmets storlek genom att etablera en avtalsnorm som övriga sektorer på arbetsmarknaden ej får överskrida.
Flera skäl talar nu för att denna tes med åtföljande praktik bör avskaffas. I stället för att låta industrin bestämma är det lämpligt att alla sektorer på arbetsmarknaden deltar i diskussionen och gemensamt bestämmer vilken eller vilka avtalsnormer som bör gälla.
Tanken om den konkurrensutsatta industrin som löneledande hade tidigare ett visst teoretiskt stöd i form av den så kallade EFO- modellen (Edgren, Faxen, Odhner) från början av 1960-talet. Enligt denna modell bestäms löneutvecklingen av den ekonomiska utvecklingen och förutsättningarna för den med utlandet konkurrerande konkurrensutsatta sektorn (K-sektorn). Sedan EFO- modellen utvecklades har samhällsekonomin förändrats både strukturellt och institutionellt.
En grundläggande förändring är att industrin ej längre dominerar den svenska ekonomin och den svenska arbetsmarknaden. Sysselsättningen inom den privata tjänstesektorn som helhet är numera närmare tre gånger större än inom industrin. Även mätt som andelar av produktionen dominerar den privata tjänstesektorn stort. Inom sektorn utvecklas snabbt nya verksamhetsgrenar som en följd av förändrade efterfrågemönster, outsourcing av verksamheter från bland annat industriföretag och institutionella förändringar. I dag är de flesta branscher inom näringslivet, även tjänstenäringarna, nationellt eller internationellt konkurrensutsatta. Import och export av tjänster tillhör de starkast växande delarna av bytesbalansen.
Det är inte meningsfullt att i dagens ekonomi dela upp näringslivet i konkurrensutsatta respektive skyddade verksamheter.
Förutom den successiva omvandlingen från ett industri- till ett tjänstesamhälle infördes ett flexibelt, rörligt, växelkurssystem i början av 90-talet. Detta system kompletterades med att Riksbanken formulerade ett mål för prisstegringstakten. Detta förändrade radikalt förutsättningarna för lönebildningen och löneökningarnas storlek.
Det övergripande samhällsekonomiska målet blev nu att bekämpa prisstegringarna och Riksbanken var den institution som skulle förverkliga målet. Innebörden av detta var bland annat att exportproduktpriserna inte längre skulle behöva följa prisutvecklingen i utlandet såsom det förutsattes enligt EFO-modellen. Eventuella skillnader skulle i stället kunna pareras med den rörliga växelkursen. På så sätt kom Riksbanken och dess valuta- och räntepolitik att bli en huvudaktör i bestämmandet av en del, den nominella delen, av löneutrymmet.
Den tredje större förändringen är den ekonomiska globaliseringen i allmänhet och Sveriges deltagande i och utvecklingen av Europeiska Unionen i synnerhet. EUs ekonomiska grundlagar och "liberala" regler för de ekonomiska verksamheterna infördes i Sverige.
Löneutvecklingen och reglerna på arbetsmarknaden kan nu i högre grad än tidigare påverkas av de, ofta sämre, löne- och anställningsvillkor som råder i framför allt de "nya" EU-länderna.
Ett införande av EUs tjänstedirektiv i dess ursprungliga form skulle påtagligt ha kunnat påverka de svenska arbetsvillkoren till det sämre. Nu blev det inte så, men sista ordet är inte sagt i denna fråga.
Det är möjligt att produktivitetsutvecklingen och övriga ekonomiska förutsättningar i och för den industriella K-sektorn var bestämmande för löneutrymmena på 50- och 60- talen. Men dessa förutsättningar är i grunden förändrade. Likväl håller statsmakterna och (stora?) delar av arbetsmarknadens parter kvar vid tesen om industrin som löneledande. Men nu är motivet förändrat.
Nu är motivet för att industrin skall vara löneledande och sätta "märket" att denna sektor är den enda sektor som har förmågan och ambitionen att hålla löneutvecklingen inom eller under de samhällsekonomiska förutsättningarna och förmå övriga sektorer att följa efter. Medlingsinstitutet har av statsmakterna till och med givits uppgiften att tillvarata och upprätthålla samsynen kring den konkurrensutsatta (industrins) sektorns lönenormerande roll. Man skulle kunna säga att den på ekonomiskt tänkande grundade tesen om en sektor som är löneledande har ersatts med en politisk metod för att begränsa lönehöjningarna.
Det statliga Konjunkturinstitutet (KI) har regeringen uppdrag att årligen rapportera om de samhällsekonomiska förutsättningarna för lönebildningen. Syftet med rapporten är att tillhandahålla ett kvalificerat faktaunderlag som ska underlätta för parterna att uppnå en samsyn kring de samhällsekonomiska förutsättningarna för lönebildningen.
När KI gör kalkyler över "löneutrymmet" utgår man inte från industrin eller "K-sektorn" utan från de ekonomiska förhållandena inom näringslivet i sin helhet. Ett sådant synsätt torde också vara riktigt utifrån dagens ekonomiska förutsättningar.
Tesen om industrin eller K-sektorn som löneledande har spelat ut sin roll. Men om inte industrin ska sätta märket vilken eller vilka sektorer ska då göra det? Behövs det över huvud taget någon lönenormering, någon som sätter märket på löneavtalens nivå?
De som svarar nej på den senare frågan anser vanligtvis att lönebildningen enbart ska vara lokal och utgå från de enskilda företagens förutsättningar. Produktionen och produktionsvillkoren uppfattas som alltmer olikartad respektive individualiserade. En central lönenorm stör enligt denna uppfattning de rena marknadsmekanismerna.
Enligt den alternativa uppfattningen åstadkommer marknadskrafterna på sikt relativt likartade lönehöjningar för det stora flertalet. Utan en central lönenorm ökar dock risken för inflationistiska lönehöjningar som hotar sysselsättningen. Även möjligheten att bedriva en rättvis lönepolitik ökar om alla parter är överens om de samhällsekonomiska förutsättningarna i form av tillgängligt ekonomiskt utrymme för löne- och vinstökningar inom ramen för en balanserad samhällsekonomi.
Det borde vara en huvuduppgift för alla tjänstemannaförbund och LO-förbund att tillsammans ansvara för detta. Det finns inga vägande motiv för att låta industrin ensam ta på sig rollen som normsättare.

Börje Andersson
tidigare chefsekonom HTF



Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arkiv

Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd

I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
David Österberg Publicerad 15 april 2019, kl 15:44
Johan Nilsson/TT
Den avskedade festivalgeneralen tillbakavisar anklagelser om att ha misskött sin anställning. Johan Nilsson/TT

Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.

Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.

Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll. 

Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.

Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.  

Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.

Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.