- Jag frågade en annan god vän:
- Hur kommer det sig att mina vänner tystnar när de behöver prata som mest med mig?
Det kanske beror på att du är dålig på att lyssna och väldigt egocentrerad!
Jag skrattade för jag trodde hon skojade. Det är mitt jobb att lyssna och att jag skulle vara dålig på det ingår inte i min självbild. När vi pratade mer om det insåg jag att hon hade rätt och fick lite funderingar om hur olika människor använder samtal. Privat pratar jag mycket, jag tycker om att reflektera, att gå igenom småsaker, att kommentera och sätta ord på det mesta. Jag gör det samtidigt som jag lyssnar. Det låter kanske märkligt men jag hör bättre vad den andra säger om jag själv får prata däremellan. Det slog mig att pratandet omges av värderingar. Det finns föreställningar om att kvinnor pratar mer än män. Att norrlänningar är tysta. Det är trevligt och bra att kunna föra en konversation men samtidigt finns ordspråket att tala är silver men tiga är guld. När jag började fundera så såg jag ett mönster. Vissa behöver höra sin röst, formulera sin tanke för att förstå medan andra behöver tystnad för att höra sin inre röst. Det är inte så märkligt, det finns en massa sociala och psykologiska fenomen som människor hanterar helt olika. Vissa gillar risker andra flyr dem, vissa klarar inte oordning, andra ser till att skapa den, vissa gillar inte förändringar medan andra söker dem. På samma sätt är det med samtal och dialog. Vissa måste prata, få sina funderingar bekräftade medan andra behöver vara ifred för att bli klara över vad de tänker. Och faktiskt ett steg till; vissa behöver prata för att kunna lyssna medan andra behöver tystnad för att kunna ta in. Svårigheten uppstår först när pratkvarnen möter musslan. Det är som pratkvarnen kastar upp åtta bollar i luften, tappar några, jonglerar med andra för att sedan greppa den mest intressanta. Musslan tittar, lyssnar och funderar och öppnar sedan skalet för att greppa pärlan. Jag har varit med om situationer när de tysta inte berättat saker som skulle ha glatt pratkvarnen men också det motsatta, att pratkvarnen övertygad om att glädja, berättat saker som musslan inte ville höra. För att dessa personlighetstyper ska mötas behöver de förstå samtalet på en annan nivå. Båda behöver se skillnaden mellan kallpratet och det personliga. Båda behöver också släppa föreställningar om vad som är rätt eller fel. Musslan behöver förstå att i pratkvarnens vispande av idéer hit och dit finns pärlan och pratkvarnen måste förstå att det som musslan låter flyta förbi inte är ointressant men det är inte pärlan. Jag har skrivit det förut; det som är avgörande är samtalet om samtalet. Att man då och då pratar om hur man pratar. När Anna sa till mig att jag inte lyssnar och jag blev häpen över det så föddes en ny nivå i vårt samtal. Jag fick förklara mig, både inför henne och mig själv och när jag gjort det sa hon:
Det ligger något i det. Du gör faktiskt så, du pratar och lyssnar på samma gång.
Jag lärde mig något av henne också. Jag lärde mig att de flesta tysta är mycket medvetna om sin tysta läggning. De kan förklara den och ska man prata med en mussla ska man prata om det som sägs i tystnaden.