Hon, Kerstin, hade arbetat länge på natten och hade inte riktigt koll på de läkare som var anlitade av hemmet. Läkaren kom en gång i veckan och förstås aldrig på kvällstid. Just denna natt hade emellertid läkaren bestämt sig för att sova över.
Det fanns trevliga personalbostäder med tillgång till bastu och sjöbad. På senkvällen kommer doktor Nils att tänka på en av patienterna och bestämmer sig för att gå ner till avdelningen och titta till honom.
När han kommer dit är dörren låst och han ringer på. Kerstin, som arbetade ensam på avdelningen, öppnar dörren men med säkerhetskedjan på. Nils förklara vem han är och att han vill komma in.
Kerstin tror honom inte ett ögonblick, hon tar förgivet att han är patient från grannavdelningen med gamlingarna, och uppmanar honom att gå till sin avdelning. Nu börjar det sedelärande för Nils försöker använda sin läkarpondus;
-Hörrdudu lille vän...nu tar du och öppnar dörren.
Och hon svarar;
-Jaha då, det blir säkert bra, om du tar din nattmedicin så känns det mycket bättre och så kan du komma imorgon och få en kopp kaffe.
-Vad är det för trams? Jag har varit överläkare på den här kliniken i 28 år.
-Gå till din avdelning du och kom imorgon så får du en kopp kaffe.
Ju mer motstånd Nils fick ju mer försökte han använda sin pondus för att få rätt och ju mer pondus han använde ju mer motstånd fick han. Ju mer han försökte visa sin läkarauktoritet ju mer övertygad blev Kerstin om att han var en förvirrad och aggressiv patient.
Hon å sin sida försökte prata lugnande och pedagogiskt (och en aning beskäftigt kan man tänka) till honom; som man gör till en förvirrad gubbe eller en trilskande femåring och ju mer hon använde det ju mer förbannad och arrogant blev han.
I det finns en underbar mellanmänsklig poäng. Det som i vissa avseenden är högst adekvat och befogat är i andra sammanhang mycket förvirrat och galet. Tänk om alla insåg det! Själva historien slutade bra. Nils kom inte in men att halvår senare började Kerstin arbeta dagtid och varje gång de sågs sa Nils med sin lenaste lugnarstämma:
-Gå till din avdelning du, så kan du komma imorgon och få en kopp kaffe.
De blev mycket goda vänner och det där gemensamma minnet blev en länk och det goda skratt som ofta är vänskapens ursprung.
På en mer allmängiltig nivå är den här historien en bra illustration på vad amerikanarna kallar för More of the same. Mer av samma sak. Teorin går ut på att vi alltför ofta försöker lösa ett problem genom att göra mer av det vi redan gjort. Eftersom barnen inte gör som jag säger trots att jag tjatar, tjatar jag lite till.
Nu har vi inte fått någon ordning på rutinerna på den här avdelningen trots att vi pratat om det tjugofyra gånger så nu pratar vi en gång till om det etc. etc. jag skulle kunna ge väldigt många exempel på samma tema:
Ju mer vi gör av samma sak ju värre blir det och vad vi borde göra är helt enkelt något nytt; något vi inte prövat förut. Nils kunde ju tillexempel ha bett Kerstin att gå in och titta i journalen, ändrat tonfall eller varför inte visa sin legitimation?
Det fanns trevliga personalbostäder med tillgång till bastu och sjöbad. På senkvällen kommer doktor Nils att tänka på en av patienterna och bestämmer sig för att gå ner till avdelningen och titta till honom.
När han kommer dit är dörren låst och han ringer på. Kerstin, som arbetade ensam på avdelningen, öppnar dörren men med säkerhetskedjan på. Nils förklara vem han är och att han vill komma in.
Kerstin tror honom inte ett ögonblick, hon tar förgivet att han är patient från grannavdelningen med gamlingarna, och uppmanar honom att gå till sin avdelning. Nu börjar det sedelärande för Nils försöker använda sin läkarpondus;
-Hörrdudu lille vän...nu tar du och öppnar dörren.
Och hon svarar;
-Jaha då, det blir säkert bra, om du tar din nattmedicin så känns det mycket bättre och så kan du komma imorgon och få en kopp kaffe.
-Vad är det för trams? Jag har varit överläkare på den här kliniken i 28 år.
-Gå till din avdelning du och kom imorgon så får du en kopp kaffe.
Ju mer motstånd Nils fick ju mer försökte han använda sin pondus för att få rätt och ju mer pondus han använde ju mer motstånd fick han. Ju mer han försökte visa sin läkarauktoritet ju mer övertygad blev Kerstin om att han var en förvirrad och aggressiv patient.
Hon å sin sida försökte prata lugnande och pedagogiskt (och en aning beskäftigt kan man tänka) till honom; som man gör till en förvirrad gubbe eller en trilskande femåring och ju mer hon använde det ju mer förbannad och arrogant blev han.
I det finns en underbar mellanmänsklig poäng. Det som i vissa avseenden är högst adekvat och befogat är i andra sammanhang mycket förvirrat och galet. Tänk om alla insåg det! Själva historien slutade bra. Nils kom inte in men att halvår senare började Kerstin arbeta dagtid och varje gång de sågs sa Nils med sin lenaste lugnarstämma:
-Gå till din avdelning du, så kan du komma imorgon och få en kopp kaffe.
De blev mycket goda vänner och det där gemensamma minnet blev en länk och det goda skratt som ofta är vänskapens ursprung.
På en mer allmängiltig nivå är den här historien en bra illustration på vad amerikanarna kallar för More of the same. Mer av samma sak. Teorin går ut på att vi alltför ofta försöker lösa ett problem genom att göra mer av det vi redan gjort. Eftersom barnen inte gör som jag säger trots att jag tjatar, tjatar jag lite till.
Nu har vi inte fått någon ordning på rutinerna på den här avdelningen trots att vi pratat om det tjugofyra gånger så nu pratar vi en gång till om det etc. etc. jag skulle kunna ge väldigt många exempel på samma tema:
Ju mer vi gör av samma sak ju värre blir det och vad vi borde göra är helt enkelt något nytt; något vi inte prövat förut. Nils kunde ju tillexempel ha bett Kerstin att gå in och titta i journalen, ändrat tonfall eller varför inte visa sin legitimation?
