I går beslutade sig LO-förbunden för att samordna sina krav i avtalsrörelsen på tre områden. Ett av dessa är att man, liksom i förra avtalsrörelsen, ska kräva särskilda jämställdhetspotter. Ett särskilt utrymme ska tilldelas avtalsområden med stor andel kvinnor och lågavlönade.

I det nytecknade industriavtalet förbinder sig parterna, bland annat LO-förbunden IF Metall, Livs och GS, att verka för att industrins lönenormerande roll ska förstärkas. Frågan är om kravet på särskilda kvinnopotter är förenligt med avtalet.

- Nej, det tycker jag inte, säger Anders Weihe, Teknikföretagens förhandlingschef.

- Vi förstår att man från facklig håll anser att det finns grupper som man vill prioritera. En klassisk sådan grupp är undersköterskorna. Min uppfattning är att den här typen av prioriteringar ska genomföras genom en fördelning av resurserna inom avtalsområdet. En viss grupp kan få mer, men totalt sett håller man sig ändå inom ramen.

Däremot är det skillnad när det inte längre handlar om tydligt definierade grupper som ska få påslag, anser Anders Weihe.

- Att ge väldigt stora och ospecificerade grupper mer är en annan sak. Då kommer industrin att utgöra norm för vad de andra lägst ska ha. Det var knappast det som avsågs när vi kom överens om att industrin ska vara lönenormerande.

Hur arbetsgivarna ska hantera situationen är för tidigt att säga, enligt Anders Weihe.

- Vi har inga maktmedel att bestämma över hur våra motparter ska hantera det här. Men det är klart att det finns all anledning att vara bekymrad.

De andra två kraven där LO-förbunden enades om att samordna sig är att man vill begränsa möjligheterna till visstidsanställningar till maximalt två år, och förbättra avtalsförsäkringarna. Bland annat vill man att den som drabbas av en arbetsskada ska få full ersättning för inkomstförlusten redan från första sjukdagen.

Bakom industriavtalet står fem fackförbund, LO-förbunden IF Metall, GS och Livs samt Sveriges Ingenjörer och Unionen, och tolv arbetsgivarförbund.