Människor i kris och människor med olika typer av problem drar sig ofta undan, och att då lämna dem ifred kan vara helt fel. När problem blir så tydliga att man måste göra något visar det sig ofta att det funnits misstankar om att allt inte stått rätt till under en lång tid, utan att man gjort något.
När jag undrat varför arbetskamrater och chefen inte tagit upp sin oro och sina farhågor, så har jag fått svaret att den det gäller har undanbett sig samtal om hur de mår. De kan på en rak fråga om hur de har det svara att allt är gott, och hur fortsätter man då? Eller också har det med sitt sätt att vara byggt upp en mur som gör att omgivningen inte "går på". Jag tror att många känner igen situationen.
Hur tar jag upp en farhåga eller för den delen en omtanke med en arbetskamrat som inte inbjuder till det, eller rent av undanber sig det? Det finns inga enkla svar, men man kan ha några tankar ikring det. Jag tycker rent allmänt att det finns en tendens att lägga för mycket ansvar på den enskilde, och att omtanke och inkännande får mindre och mindre plats. Det är som om alla alltid själva ska ta ansvar för hur de mår och den som inte förmår det får skylla sig själv.
Att ta ansvar för sig själv går ju bra när man har kontroll och är i balans, men den som börjar tappa fotfästet tappar ofta förmågan att larma och säga till. Jag har sett alltför många sjukskrivningar och personliga kriser i arbetslivet för att tycka att tendensen mot eget ansvar är något bra. Det är faktiskt inte bara en fråga om människosyn, utan också om ekonomi. Genom tidiga insatser mot utbrändhet, depression och allmän vantrivsel skulle många företag tjäna mycket pengar.
Så den första reflektionen är att vi borde vara mer lyhörda, mer påträngande och skickligare i att se och möta människor som tycks ha något sorts problem. Som jag ser det är det en ledningsfråga.
Det är chefens uppgift att se till att det finns en beredskap och en kunskap om hur vi möter kriser och den ibland tillhörande tystnaden och tillbakadragandet. Det är som med mycket annat inte självklart att det är chefen som ska utföra det, men det är chefens uppgift att se till att det fungerar.
Den andra tanken handlar om ett slags personligt övervägande. Om någon som står mig nära inte mår så bra och ber mig att inte höra av mig, skulle jag inte acceptera det. Det blir ett dilemma mellan att acceptera den andres önskan och att faktiskt respektera min egen. Jag kan ju oroa mig, jag kan ha ett behov av att få veta vad som händer med den andre och vem har sagt att mitt behov ska stå tillbaka?
Min poäng är att ibland respekterar vi den andres nej utan att ta hänsyn till våra egna behov. Det blir ditt problem att se men inte göra något. Gör det till ditt problem och säg saker som: Jag vill prata med dig för jag oroar mig, men jag vet inte hur jag ska fråga! Det är ofta ett bra sätt att närma sig den som inte vill prata.