Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

Gå på eller lämna i fred?

Ett dilemma som jag ofta stöter på, både i arbetslivet och privat, är det mellan att lämna någon som bett om det ifred, eller att ta sig igenom nejet. Det enkla svaret är förstås att om någon säger åt mig att inte störa så respekterar jag det, men det är inte fullt så enkelt. <br />
Publicerad
Människor i kris och människor med olika typer av problem drar sig ofta undan, och att då lämna dem ifred kan vara helt fel. När problem blir så tydliga att man måste göra något visar det sig ofta att det funnits misstankar om att allt inte stått rätt till under en lång tid, utan att man gjort något.
När jag undrat varför arbetskamrater och chefen inte tagit upp sin oro och sina farhågor, så har jag fått svaret att den det gäller har undanbett sig samtal om hur de mår. De kan på en rak fråga om hur de har det svara att allt är gott, och hur fortsätter man då? Eller också har det med sitt sätt att vara byggt upp en mur som gör att omgivningen inte "går på". Jag tror att många känner igen situationen.
Hur tar jag upp en farhåga eller för den delen en omtanke med en arbetskamrat som inte inbjuder till det, eller rent av undanber sig det? Det finns inga enkla svar, men man kan ha några tankar ikring det. Jag tycker rent allmänt att det finns en tendens att lägga för mycket ansvar på den enskilde, och att omtanke och inkännande får mindre och mindre plats. Det är som om alla alltid själva ska ta ansvar för hur de mår och den som inte förmår det får skylla sig själv.
Att ta ansvar för sig själv går ju bra när man har kontroll och är i balans, men den som börjar tappa fotfästet tappar ofta förmågan att larma och säga till. Jag har sett alltför många sjukskrivningar och personliga kriser i arbetslivet för att tycka att tendensen mot eget ansvar är något bra. Det är faktiskt inte bara en fråga om människosyn, utan också om ekonomi. Genom tidiga insatser mot utbrändhet, depression och allmän vantrivsel skulle många företag tjäna mycket pengar.
Så den första reflektionen är att vi borde vara mer lyhörda, mer påträngande och skickligare i att se och möta människor som tycks ha något sorts problem. Som jag ser det är det en ledningsfråga.
Det är chefens uppgift att se till att det finns en beredskap och en kunskap om hur vi möter kriser och den ibland tillhörande tystnaden och tillbakadragandet. Det är som med mycket annat inte självklart att det är chefen som ska utföra det, men det är chefens uppgift att se till att det fungerar.
Den andra tanken handlar om ett slags personligt övervägande. Om någon som står mig nära inte mår så bra och ber mig att inte höra av mig, skulle jag inte acceptera det. Det blir ett dilemma mellan att acceptera den andres önskan och att faktiskt respektera min egen. Jag kan ju oroa mig, jag kan ha ett behov av att få veta vad som händer med den andre och vem har sagt att mitt behov ska stå tillbaka?
Min poäng är att ibland respekterar vi den andres nej utan att ta hänsyn till våra egna behov. Det blir ditt problem att se men inte göra något. Gör det till ditt problem och säg saker som: Jag vill prata med dig för jag oroar mig, men jag vet inte hur jag ska fråga! Det är ofta ett bra sätt att närma sig den som inte vill prata.


Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arkiv

Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd

I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
David Österberg Publicerad 15 april 2019, kl 15:44
Johan Nilsson/TT
Den avskedade festivalgeneralen tillbakavisar anklagelser om att ha misskött sin anställning. Johan Nilsson/TT

Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.

Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.

Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll. 

Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.

Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.  

Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.

Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.