När jag intervjuade arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin för ett par veckor sedan frågade jag honom om han höll på att privatisera a-kassorna. När den kraftiga höjningen av avgiften är genomförd nästa år kommer löntagarna att betala hälften av vad arbetslöshetsförsäkringen kostar. Det var bakgrunden till min fråga.
Ministern förklarade att han hade andra siffror. Nästa år betalar staten fortfarande 65 procent av kostnaderna, hävdade han bestämt. Efter intervjun bad Littorin om hjälp från sin statssekreterare, som slog i budgeten och ringde samtal. Sedan förklarade hon för mig att jag tänkte fel, eftersom staten även har andra utgifter för arbetslösa.
Tillbaka på redaktionen kontaktade jag a-kassornas samorganisation (SO), som hjälpte mig att granska regeringens förslag. Jo, mitt resonemang håller nog.
Nästa år kostar a-kassorna knappt 28 miljarder kronor. Medlemmarna betalar en avgift som består av två delar, dels kostnaden för hela administrationen av a-kassorna, dels finansieringsavgifter. Efter höjningen slutar notan för medlemmarna på 14 miljarder kronor. Det är hälften av vad försäkringen kostar.
Frågan är om den borgerliga alliansen i själva verket håller på att privatisera a-kassorna, trots att arbetsmarknadsministern förnekar det?
Ett tecken är att jobbavdraget, skattesänkningen på uppemot en tusenlapp för den genomsnittlige löntagaren, kan ses som en skatteväxling mot kraftigt höjd avgift till a-kassan. Från årsskiftet ska HTF:arna betala mellan 360 och 380 kronor i månaden för sin arbetslöshetsförsäkring (exakt avgift vet vi först i december när riksdagsbeslutet finns).
Om regeringen i ett senare skede även låter löntagarna betala den andra hälften av a-kassan skulle HTF:arnas månadsavgift bli någonting mellan 600 och 650 kronor i månaden.
Även denna höjning ryms inom den skattelättnad som genomförs från årsskiftet. Dessutom har alliansen lovat att senare under mandatperioden öka jobbavdraget ytterligare, vilket underlättar argumentationen om att regeringen vill att medlemmarna ska betala hela kostnaden via avgiften.
Tekniken att byta höjda avgifter mot skattelättnader är inte ny, utan har tidigare använts inom staten. I pensionsreformen på 1990-talet växlades höjda pensionsavgifter mot sänkt skatt.
Regeringens argument, att öka de försäkringsmässiga inslagen i arbetslöshetsförsäkringen, kan också tyda på att det slutliga målet är en privatisering av a-kassorna. Argumentet är att avgiften ska vara en premie och premiens storlek ska spegla risken för arbetslöshet.
I den nuvarande lösningen har regeringen tvingats att begränsa höjningen till 300 kronor, men dess mål är att arbetslösheten ska speglas mycket tydligare i premiens storlek.
Ur regeringens perspektiv är det en fördel om arbetsmarknadens aktörer tvingas ha med dessa kostnader i bakhuvudet varje gång de förhandlar. Parterna ska i högre grad bära kostnaderna för arbetslösheten, säger regeringen.
En privatisering skulle också underlätta för regeringen att hålla statens budget i balans. Om den tunga kostnaden för ersättning till de arbetslösa lyfts ur budgeten leder det till att variationer i arbetslösheten inte påverkar budgeten särskilt mycket. Regeringens uppgift och statens kostnader begränsas då till att sätta in åtgärder under lågkonjunkturer, så som plusjobb, aktivitetsgarantier och nystartsjobb.
Regeringen har också föreslagit att medlemskap a-kassa ska bli obligatorisk. Genom åtgärden får staten en garanti för att ersättningen till arbetslösa inte blir en tung utgift i budgeten, utan bekostas av löntagarna själva via avgiften till a-kassan. Även detta kan alltså vara ett led i en privatisering.
Men det finns också argument för att en privatisering av a-kassan trots allt inte är regeringens enda mål. Ett är att den behöver 10 miljarder för att finansiera jobbavdraget. Kraftigt höjd avgift till a-kassan ger dessa pengar. Så krasst kan till exempel motivet för reformen också vara.


Carl von Schéele,chefredaktör

Har du synpunkter på analysen? Melja mig, cvs@htf.se