I samma veva lanserade försäkringsbolaget Skandia kompetensförsäkringen, som hundratalet arbetsgivare nappade på.
Hos Bonniers sparade som mest upp till 700 personer mellan 500 och 5 000 kronor per månad.
Enligt villkoren ska då arbetsgivaren skjuta till lika mycket. Den som inte tar ut pengarna innan pensionen får tillbaka det den själv har sparat. Om man blir uppsagd får man behålla både sina egna sparpengar och det arbetsgivaren satt in på kontot.
Men när det statligt subventionerade kompetenssparandet inte infördes som utlovat år 2000 började bland andra Bonniers dra öronen åt sig.
Inom koncernen fick varje bolag besluta hur man skulle göra med kompetenssparandet framöver. I en del bolag, som på Bonniers AB och Bonnierförlagen, beslöt man snart att stänga möjligheten att kompetensspara medan de som redan börjat spara fick fortsätta med det.
- Parallellt med att vi införde kompetenskontona pågick ju en politisk diskussion om att man ville stötta kompetensutveckling. Både den anställde och arbetsgivaren skulle satsa på det här eftersom båda parter skulle tjäna på det. Då trodde vi att våra insatser skulle skattefinansieras till en del liksom att de anställda skulle få göra skatteavdrag själva och sedan ta ut pengar ur fonden utan att de beskattades, säger Lennart Wiklund, som då var HR-ansvarig på Bonniers.
- Men i och med att det statligt subventionerade kompetenssparandet inte blev av och varken vi eller de anställda skulle få någon skattesubvention för de sparade kompetenspengarna blev det ju rätt avtubbat alltihop. Om en anställd hade sparat 40 000 till 50 000 kronor som bara kunde tas ut som lön under studietiden så måste man ändå skatta bort 20 000 kronor. Och när vi som arbetsgivare inte fick någon skatterabatt på de insatta pengarna blev det för dyrt att fortsätta som vi börjat.
