När Sifmedlemmen arbetade för bolaget utomlands några år i slutet på 1990-talet hade han, utöver lönen, ett kostnadsbidrag som varierade mellan 6 000 och 12 000 kronor i månaden beroende på växelkursen. Men en miss av bolaget gjorde att pengarna fortsatte att trilla in på mannens konto också efter att mannen flyttat tillbaka till Sverige. När det väl uppdagades vid en internrevision handlade det om 417 000 kronor som betalats ut felaktigt.
Arbetsgivarens reaktion var att säga upp mannen. Antingen hade han eller så borde han ha insett att han fått pengar han inte hade rätt till, ansåg arbetsgivaren.
Inte alls, hävdade Sifs jurister som företrädde den anställde. Enligt Sif hade mannen tagit emot pengarna i god tro. Han hade också, så snart han fått reda på misstaget, återbetalat hela summan.
När AD synade saken kom man fram till att det inte fanns stöd för påståendet att den anställde verkligen kände till att han fick ersättning som han inte hade rätt till. Familjens ekonomi sköttes nämligen av hustrun. Mannens lön och andra ersättningar sattes in på hans konto, och hustrun såg till att räkningarna betalades. Hon i sin tur hade tagit för givet att bolaget betalade korrekta ersättningar.
Men det fritar honom inte från ansvar, anser AD. Enligt domstolen borde han ändå ha uppmärksammat de felaktiga utbetalningarna. Framför allt som beloppen var stora i förhållande till hans nettolön, som låg mellan 13 000 och 16 000 kronor, och utbetalningarna skett under så lång tid.
Därför, konstaterar AD, kan han inte anses ha varit i god tro.
Att bolaget borde ha omplacerat mannen i stället för att säga upp honom går inte AD heller med på. Hans agerande har, skriver AD, "varit ägnat att i så hög grad rubba det förtroende som bolaget måste kunna ha för honom att det inte skäligen kan krävas att han omplaceras till ett annat arbete".
AD:s beslut var inte enhälligt. Två av de sju ledamöterna ansåg att bolaget inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet, och att det därför inte fanns saklig grund för uppsägningen.
NIKLAS HALLSTEDT
Arbetsgivarens reaktion var att säga upp mannen. Antingen hade han eller så borde han ha insett att han fått pengar han inte hade rätt till, ansåg arbetsgivaren.
Inte alls, hävdade Sifs jurister som företrädde den anställde. Enligt Sif hade mannen tagit emot pengarna i god tro. Han hade också, så snart han fått reda på misstaget, återbetalat hela summan.
När AD synade saken kom man fram till att det inte fanns stöd för påståendet att den anställde verkligen kände till att han fick ersättning som han inte hade rätt till. Familjens ekonomi sköttes nämligen av hustrun. Mannens lön och andra ersättningar sattes in på hans konto, och hustrun såg till att räkningarna betalades. Hon i sin tur hade tagit för givet att bolaget betalade korrekta ersättningar.
Men det fritar honom inte från ansvar, anser AD. Enligt domstolen borde han ändå ha uppmärksammat de felaktiga utbetalningarna. Framför allt som beloppen var stora i förhållande till hans nettolön, som låg mellan 13 000 och 16 000 kronor, och utbetalningarna skett under så lång tid.
Därför, konstaterar AD, kan han inte anses ha varit i god tro.
Att bolaget borde ha omplacerat mannen i stället för att säga upp honom går inte AD heller med på. Hans agerande har, skriver AD, "varit ägnat att i så hög grad rubba det förtroende som bolaget måste kunna ha för honom att det inte skäligen kan krävas att han omplaceras till ett annat arbete".
AD:s beslut var inte enhälligt. Två av de sju ledamöterna ansåg att bolaget inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet, och att det därför inte fanns saklig grund för uppsägningen.
NIKLAS HALLSTEDT
